Ibland kanske det inte är lätt att ta steget och lära känna någon. Kanske finns det någon fler orsak bakom som man inte vet.

En känsla av ensamhet kan man också ha även om man har vänner, partner, familj. 

Ibland kan det vi behöver också vara otroligt skrämmande och ibland fastnar man i ensamheten bara för att det är vad man känner till.

Vi som är här på "Ensamhet" är det just för att vi är ensamma. Och vad värre är, vi vill inte vara de, utan "lider" av vår ensamhet. Tanken med Ensamhet är att det känns lättare att leva med ensamheten om man har någon att dela sina tankar och känslor med. Och då gärna med en medmänniska som förstår. För att uttrycka det med Dina egna ord; gnäll på bara!

Jag tror att de som är i dessa trådarna med ensam hit och dit, mer eller mindre väljer det själva, det är ett sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse på, alltså att grina ut om hur ensam, buuuu huuuuu, synd det är etc Tro mig, jag är väldigt erfaren själv av denna ensamhet, men varenda gång någon önskar en trevlig människa, så skriver jag och varenda jvla gång så är människan som efterfrågade nya vänner, alltid så jvla arrogant och ignorant, så uppenbart att människan bara ville ha uppmärksamhet och bekräftelse.

Många njuter och kan gotta ner sig i sitt dåliga mående, njuta av att plåga sig själv och ser inte när andra bryr sig. Kanske bättre att söka hjälp, ta sina mediciner, istället för att grina ut i en massa forum?

Man kan faktiskt känna sig väldigt ensam trots att man har vänner och bekanta. Själv är jag en sådan; jag vet att jag är omtyckt och respekterad på jobbet och jag blit alltid tillfrågad om jag vill hänga med på fika, after work etc. - alla är justa -det är inte det som är problemet.  Ändå känner jag mig ofta så utanför eller "allienerad" eftersom jag har helt andra intressen än de flesta i min närhet och jag är definitivt i fel miljö just nu. Få förstår mig då jag ventilerar mina tankar och känslor - ofta får jag en (säkert välvilligt menad) klapp på axeln och en uppmaning om att "rycka upp mig". 

Jag har klimatångest, är miljönörd och längtar efter ett mer naturligt och lungt liv utan konsumptionshets och stress. I min nuvarande miljö är framgång och prestige central även om de flesta tack och lov är tämligen befriade från fåfänga. Jag vill helst slippa att göra våld på hela min personlighet för att slippa känna mig ensam i gruppen eller accepteras av nya "vänner". Hatr man dessutom social fobi eller är bränd av tidigare erfarenheter så är det inte helle så lätt att våga ge sig ut och ragga nya bekantskaper. Kanske är det en viss "kräsenhet" inblandad; bekanta är inte så jättesvårt att få men att hita människor man verkligen trivs ihop med är betydligt svårare.

Att skriva av sig här kan kanske verka "gnällige" för en utomstående  men det är ju faktiskt ett forum för folk som är (vad jag förstår) ofrivilligt ensamma - antingen fysiskt eller själsligt. Ibland kan det vara riktigt skönt att få ut sig sina känslor och bespara sina IRL-bekanta detta "gnäll". Folk som läser här behöver ju varken läsa eller bry sig om de inte vill - det är ju fördelen med sidor dom denna.

#3 Känner du inte att du riskerar att faktiskt nedvärdera andras känslor när du skriver så? 

Ett forum som detta kan ju vara en bra plats att prata ut.

Okej, jag kan mycket väl förstå era tankar och liknande, jag tycker ÄNDÅ att det är väldigt frustrerande emot mig och alla andra, som VERKLIGEN är ensamma, både själsligt OCH fysiskt. Det är lite som ett "hån" mot oss som VERKLIGEN är ensamma, alltså inte bara "känner oss ensamma", utan verkligen är det, inte har vänner, alltid fått höra att man är ful och värdelös, för oss som alltid varit retade för vi ser ut på ett speciellt sätt etc etc.

Jag föraktar inte er "inbillade" ensamhet, vilket säkert är minst lika jobbigt som för oss som verkligen är ensamma, fast det är två helt olika saker och alla som skriver att de är så ensamma och de har inga vänner och bla bla bla, där förutsätter jag att de INTE HAR NÅGRA VÄNNER och att de VILL HA VÄNNER, inte bara "skriva så ensamma" de är, förstår ni vad jag menar?

Det är ju som att säga att man är sååååå fattig och har sååååå ont om pengar, så fattig att man jämför sig med fattiga barn i Afrika, Indien, Kina och andra ställen på jorden. Det är också ett slags hån emot de som VERKLIGEN är fattiga. Jag har rest i dessa område och volontärarbetat en del, jag vet vad jag pratar om.

Och OM man skriver och gnäller här inne hur ensam man är, fast man inte är beredd att ändra på sig, man är inte öppen för att lära känna nya människor, utan man fortsätter gnälla hur dåligt man mår och hur ensam man känner sig och hur oförstådd man är av sin omgivning, då kanske man ska inleda tråden man startar, alt inlägg man skriver, ungefär som "Ta mig inte på allvar, jag vill vara ensam, jag mår dåligt av det, men jag vill vara ensam och indirekt må dåligt, så jag kan grina ut här inne så ni kan tycka synd om mig, för ni tycker ju inte synd om mig om jag inte mår dåligt…."

Då är det ju helt ok, men som nu, när jag som är en väldigt välvillig och hjälpsam människa i verkliga livet, allt som oftast får dissen utav sådana som skriker ut om uppmärksamhet och bekräftelse, men när de sedan fått det, ja då är det inte något intressant längre. Ni är MÅNGA som håller på så och visst, det är lätt att få denna uppmärksamhet bekräftelse på nätet och inte minst i forum, men det är inte rätt emot de som verkligen är seriösa och inte önskar annat än nya vänner och så sitter ni där och har fullt med vänner, fast "ni känner er ensamma"…..

Förstå mig rätt

#6 Du verkar ytterst bitter… Själv har jag aldrig skrivit på den här siten tidigare (inlägget ovan var mitt första) men jag kan väl erkänna att jag "klagat " eller som jag själv skulle vilja kalla det "skrivit av mig" på bl.a. mobbing och Social fobi här på iFokus. Jag tror att du har bestämt dig för att alla här är gnälliga och egentligen har det bra.

Ta ett djupt andetag nu för här kommer mer gnäll. Jag vet faktiskt inte hur jag mår egentligen eftersom jag i hela mitt liv kämpat med dåligt självförtroende och mer eller mindre djupa depressioner. Mobbad hela grundskolan för allt möjligt (jag var ful, äcklig, CP, mongo, hjärndöd, störd, vidrig, missfoster, spred både pest och AIDS samt en massa annat) samt för att jag hade fel kläder, fel dialekt, fel….allt. Sjukskriven under gymnasiet på grund av anorexi som närapå kostade mig livet. Led av anorexin varvat med bulimin omväxlande i ca åtta år - sen "bara" en kaotiskt relation mat som fortfarande - nu nästan 19 år efter mitt första insjuknande inte är borta. Det är en evig balansgång. Är sedan en dryg månad tillbaka i full tjänst efter att i två år ha varit sjukskriven 50% för utmattningsdepression, depression och återfall i matproblem - gick i lång professionell behandling.  Orsaken till min kollaps var som sagt självförtroendet - jag vågar inte tro att jag är kompetent för mitt yrke, omtyckt och trevlig. Folk säger det men jag har så otroligt svårt att ta det till mig.

Visst, jag har bevisligen folk omkring mig - det har du rätt i. Ensam och olycklig är jag likförbannat.. Var jag mest reagerar mot i dina inlägg är att du säger att vi inte är beredda att träffa folk. Jag har som sagt social fobi - mycket på grund av mina erfarenheter och jag har på grund av mobbingen ytterst svårt att tro att någon kan finna något intressant i min personlighet. Rädslan av att bli bortstött är stark och att då ibland dra sig undan är alltså en försvarsmekanism som förvisso är synnerligen kontraproduktiv om man vill träffa folk. Det är svårt.

Dessutom anser du att vi måste vara beredda att ändra på oss - varför duger vi inte som vi är? Ska jag behöva börja gilla eller låtsas gilla sånt jag har en initial motvilja mot? Hellre väntar jag på att hitta dem som ser MIG och vill vara med MIG - inte den jag försöker vara. Som sagt, man blir kanske kräsen med åren och väljer hellre få men bra vänner än ytligt bekanta. jag ska flytta så snart mitt projekt är klart - ut på landet till ett enkelt och naturnära liv - jag ser fram emot den dagen

Detta blev långt, vet inte om någon bryr sig….

Jag tycker att du ska öppna en egen sida här på iFocus med din speciella ensamhet. Den som är så unik så den heter ENSAMHET. Alla vi andra inbillar oss ju bara. Då kan vi hållas här på "Ensamhet" och du hittar egna som passar tillsammans med dig. Det är ju bara du som vet hur ENSAMHET känns.

Raija

TS Tror du att alla bara inbillar sej att dom känner sej ensamma? Det är väl upp till var och en att känna hur dom vill? Men du skrev något om att folk bara ville ha uppmärksamhet. Är det inte det du är ute efter själv??

#6 igen -  Lite tillägg …

Jag tycker faktiskt att det är du som ”hånar” oss eftersom du definitivt inte respekterar våra upplevelser. Okej, du ”föraktar inte” men du raljerar uppenbart över människor som faktiskt inte mår bra själsligt av sin (känsla av) ensamhet och övergivenhet. Vad ger egentligen dig rätt att avgöra vad vi känner?  Jag är inte ens säker på om det ens är någon reell skillnaden mellan att verkligen vara ensam och att känna sig ensam eftersom det ju är känslan och upplevelsen som skapar vår världsbild. Jag köper inte din liknelse om fattigdom då denna går att mäta i absoluta termer. Själslivet är inte så simpelt.

Jag skulle nog våga mig på att säga att ”äkta ensamhet” (om man nu får drista sig till att använda dylika termer) alltid är själslig. Tänk på eremiter och andra som valt att leva ensligt utan andra omkring sig – de känner sig inte ensamma utan fria och lyckliga. För mig är det just känslan av att vara ett UFO bland alla ”normala” som gör ont – folk finns överallt men de är ändå i flera avseenden avlägsna. Man når dem inte på det sätt man skulle vilja just för att man har andra intressen, värderingar eller en något sargad självbild på grund av tidigare erfarenheter.

Du verkar ha turen att ha mod nog att våga ta initiativ – alla har inte det. När jag då och då hänger med bekanta ut slutar det inte sällan med att jag längtar bort däriifrån. Jag menar självfallet inte att jag inte tycker om att umgås med andra men med ett dystert sinne blir skillnaden mellan en själv och alla andra uppsluppna människor så påtagligt; man känner sig så otroligt malplacerad. När folk då puffar till en och ber en att "släppa loss" eller ”se lite glad ut” så får åtminstone jag då lätt känslan av att jag var urbota dum som följde med – jag borde gå hem och dra något gammalt över mig.

Du borde tagga ner lite tycker jag – du har inte monopol på ensamhetsbegreppet. Jag vet mycket väl att mina nojor egentligen är I-landsproblem eftersom jag i jämförelse med den större delen av världens befolkning har det väldigt gott ställt – åtminstone materiellt. Jag har också haft möjligheten att få hjälp med mina psykiska problem vilket nog är få förunnat i det globala perspektivet. Likväl kan jag inte säga att jag är lycklig – jag har ett enormt hål inombords som jag inte vet hur det ska fyllas och som sagt – jag tror inte att vem som helst har makt att fylla det.

Jag tvivlar inte på att även du är ensam men allt kan inte jämföras rakt av. Du om någon har klagat över din ensanhet och du har dessutom understrukit att du är den ende som har rätt att göra det. Det tror jag att flera här tycker är lite magstarkt. Jag önskar dig lycka till i vilket fall som helst…

Det är så tråkigt, som alltid när någon människa skriver något som inte passar alla andra, oavsett hur bra, positivt, insiktsfullt det än må vara, så länge det inte är så som majoriteten är beredd att det ska vara, vad gör man då? Jo då plockar man bort den människa, så är problemet löst, inte sant?

Det är just det som hänt med denna användaren som startade denna tråden, eftersom det är en vän till mig, så vet jag detta. Detta är så otroligt dåligt av de som är admin, att en människa inte ska kunna starta en tråd och kunna skriva om ett problem, utan att bli bortplockad för att folk i grupp går emot den ensamma. Det är ju exakt så som ni här inne som motarbetat TS från början till slut, om hur fel denna människa har om olika saker.

Detta är precis som i småskolan, när någon blir mobbad, så plockar man bort denna personen, så den personen som är mobbad ska behöva anpassa sig till ny skola, ny plats etc, men de som mobbar, som stöter bort etc, de är ju oftast omtyckta av andra och de personer flyttar man sällan eller aldrig på. Exakt som här inne, tycker ni har varit mycket taskiga emot TS, som uttryckt något som är väldigt viktigt, visst, det är väldigt provocerande och väldigt känsligt, men det ligger väldigt mycket i det som TS skriver.

Troligen är flertalet här inne på en helt annan nivå vad gäller förstående, tänkande etc, säger inte att TS är något underbarn och har rätt i allt, däremot så märker man klart och tydligt att folk hellre är ensamma och mår dåligt och försöker skapa sig en trygghet i detta, än att aktivt kunna ta in, bearbeta och kanske till och med förändra sig och sitt levnadssätt, för att må bättre. Nej, man klagar på att vara ensam, men man gör inget för att komma ifrån det, så jag ställer mig samma fråga som TS, varför klagar och gnäller man isåfall?

Mår man bra av att klaga gnälla och älta om hur dåligt man mår? Det är frustrerande med människor som gör detta, men de vill inte må bättre, utan verkar trivas i detta. Sry, men det är självömkande som man inte kommer så långt med och det borde väl ändå alla ni som motarbetar TS och dess text, vara väldigt medvetna om, eftersom flertalet av er ännu är väldigt ensamma??

Men när TS blir bortplockad från sina egna reflektioner och trådar, då är det rätt lätt att förstå att någon jämställdhet inte existerar på detta forum, utan det är bara ett visst folk som är välkomna, de som är som "alla andra" och det är exakt samma orättvisor här, som det är i verkliga livet. Så, människor, tänk på det till en annan gång innan ni dömer ut en människa som inte är så som ni själva är.

TS dömde aldrig ut er, däremot så försökte den att få er att vakna, men dum som han var, så insåg han väl inte så många som gottar sig i detta dåliga måendet och är nu en erfarenhet starkare. Ensamhet är inget som man är dömd till, utan något som man väljer, om man väljer detta, så visst, då har man gjort ett val, aktivt eller inte, dock ett val, men klaga inte isåfall, för det finns massor av människor som står med famnen öppen, men för att ni ska se och vara mottagliga för detta, så måste ni vara beredda på att lämna er bubbla av ensamhet, och istället öppna ögonen och se att det faktiskt finns många människor som varit minst lika ensamma som er, MEN som är öppna för att bli av med detta, det går om man vill, tro mig, både jag och TS har varit där en gång.

#11   Nog har TS dömt ut många här och jag har oerhört svårt att se inläggen som ”positiva och insiktsfulla” utan snarast fulla av biterhet. Nå, om du är en vän till TS så har ju h*n en vän i alla fall så helt ensam är h*n alltså inte.  

Jag tror att de flesta reagerat på det sätt med vilket TS lagt fram sina tankar. Vad vet h*n om hur folk mår? Jag tycker inte att någon ”motarbetar” TS – snarare så vill vissa kanske understryka att det inte alltid är så enkelt att bara "göra något åt sin ensamhet". Som jag skrivit tidigare så finns det faktorer som kan sätta käppar i hjulet när det gäller att aktivt söka upp nya bekantskaper – t.ex. depressioner, social fobi, dålig självkänsla med mera. TS ignorerar helt sådana faktorer.

Jag tycker att du argumenterar mot dig själv i din post. Du fördömer folk i tråden som inte accepterar TS som den h*n är – bara för att h*n är annorlunda gentemot  ”oss andra”. Samtidigt understryker ni båda att vi alla måste vara beredda att ändra på oss för att få vänner. Jag vill dock inte göra mig till någon jag inte är – jag vill inte fejka en personligget som passar omvärlden. Då är jag faktiskt hellre ensam men det jag sörjer då är att det finns så få som delar min livssyn. Än en gång - jag har sällan klagat öppet - däremot sörjer jag min i flera avseende ganska olyckliga uppväxt - mycket berövades under barndomen som aldrig kan tas igen. Där skapades även de faktorer som nu begränsar mig i vardagen - självbilden sargades svårt.

Jag tycker även att det är lite lågt att påpeka att TS nog är mer intelligent och på en helt annan nivå än vi andra vilket implicit antyder att vi skulle vara något omogna. Jag är antagligen äldre än TS (om nicket antyder födelseår) och tämligen djupsinnig och själsligt begåvad. Hatar ytlighet och har valt bort Facebook på grund av att jag inte stod ut med allt vardagligt ytligt tjattrande. Jag är varken korkad eller oerfaren och det tror jag inte heller att majoriteten av de andra är heller.

TS är inte "mobbad" här – däremot har många uppenbart upplevt att deras känslor blivit förringade. TS är kanske som du säger synnerligen trevlig så det skulle vara roligt om detta visade sig i inläggen också. Om du kollar runt lite så ser du att flera siter på iFokus understryker att de har en viss inriktning och därför inte välkomnar dem som bara vill bråka eller trampa på dem som vill dryfta sina intressen eller dela sina erfarenheter. Läser man TS:s inlägg så är de genomgående angrepp och spydiga sågningar av folks känslor – det ger inte en trevlig stämning.

#11 Jag vet inte vilka inlägg du har läst, men jag tycker användaren Undrande79 har uttryckt sig väldigt dömande i den här och andra trådar. Kanske är du lite för nära bekant med personen för att se detta?

Det är inte så att det som Undrande79 skriver är helt utan substans, visst finns det en hel del sanning i det, men jag tycker att det är olämpligt att komma till en sajt där det finns rätt mycket trasiga människor och börja racka ned på dem för att de inte har förmågan eller orken att ta sig ur sin situation, vilket säkert är anledningen till att de överhuvudtaget är här. Den här sajten är, som jag ser det, ett ställe där man kan diskutera sin och andras ensamhet, få tips om hur man kan bryta den, men att också samtidigt kunna ta det i sin egen takt, utan krav. Att då komma och gnälla på det sätt Undrande79 har gjort är ganska respektlöst. Det kan kanske vara bra att diskutera det här ämnet emellanåt, men inte på det här sättet, inte genom att nedvärdera andras känslor (jo, jag tycker att Undrande79 gör det). Det blir inte någon speciellt trevlig stämning om vi skall hålla på och mäta och rangordna människors ensamhet för att se vilka som har rätt att må dåligt och inte.

Okej, så detta forumet ska vara som en "fri-stad" för människor som mår dåligt, som inte har förmågan (som någon skrev), kraften orken etc att må bra??

Där dessa människor fritt ska kunna fortsätta att må dåligt, kanske till och med fortsätta att gotta ner sig i sitt dåliga mående och om man kommer med något konkret som avviker från detta, då är man Svarte Petter och ajja bajja fy fy, eftersom här inne så ska folk vara ensamma, eftersom det är det som forumet går ut på?

OM det är så, då förstår jag och ska framföra det även till min vän, eftersom vi båda trodde att folk som var ensamma och beklagade sig över detta, egentligen inte ville vara ensamma, men nu börjar jag se det från ett annat sätt och ja, då är det väl kanske så

#13 Jag vill bara till fullo instämma med dig och andra som respekterar andras känslor. Det är ett uttryck för "god social kompetens". Att andra inte har samma goda kompetens får vi "leva med" precis som vår ensamhet, tyvärr. Nu ska ni veta att "undrande" och "vetande" är samma person. Och jag skulle uppskatta om han sluta med dessa inlägg. Efter som inläggen här på Ensamhet upprör hans känslor, vore det bäst för honom att lämna Ensamhet i fred, "gå vidare i livet".

Tack T-Johan och ni andra för att "vi"är överens.Detta inlägget var

förskräckligt och gör tillvaron än mer nedsänkt för många av oss.

Vem har rätt att döma  utan att ha en aning om hur varje individ

har det? Du kan inte aktivt välja allting i livet,saker sker hela

tiden som du inte kan styra över.Jag har vid det här laget,och då

är jag i övre medelåldern,testat allt som är möjligt,men mina

begränsningar återstår oförändrade.SKULLE inte jag vilja ha det

annorlunda??Hur någon kan ifrågasätta detta över huvud taget,men

det räcker inte att vilja-inte på långa vägar.Bara en naiv person kan

tro på sådant.

Vill bara berätta att det som vissa här inne sysslar med, mot både mig och min vän, är ytterst oacceptabelt och det är grovt förtal att påstå saker som att vi skulle vara samma person, vi är vänner, bor i samma korridor för vi studerar.

Dock har vi båda två insett att flertalet här inne och på liknande sidor som gnäller om ensamhet, VILL VARA ENSAMMA och njuter av att kunna försvara så ensamma de är, hellre än att finna gemenskap. För mig så är det nästan oförståeligt hur man vill vara ensam, om man får möjligheter att ta sig ur det, men än en gång, jag börjar inse detta.

Förstår också att varken jag eller min vän, någonsin kommer att få er "ensamma" att vara annat än ensamma, för tydligen är det så att alla som är ensamma, är så inpräntade i att det är så det ska vara och när de får möjligheter, då grupperar ni er och i princip trycker ner de människor som säger emot er. Indirekt så mobbar ni folk i grupp (varken jag eller min vän har varit mer än ensamma när vi skrivit saker, medan ni varit ett helt gäng), många utav er klagar och påtalar så jobbigt ni haft och hur dumma människor varit etc, men ni är ju exakt likadana emot människor som inte är som ni är, människor som jag, min vän och säkert andra som också är så dumma som tror att ni inte alls behöver vara så ensamma om ni inte vill det, MEN att ni isåfall måste göra förändringar, men det är kanske kränkande att säga att NI SJÄLVA MÅSTE GÖRA NÅGOT, nej då bildar man små grupper och trycker ner de dumma människor som ens kan påstå att ni skulle kunna må mycket bättre, för då skulle ni inte kunna fortsätta gnälla om hur ensamma och dåligt ni mår och nu när vi skriver detta, då blir dömda utav er, trots att vi båda två, försökt att få er att se saker från ett annat perspektiv.

Så vi ber om ursäkt att vi ens trodde att ni skulle vilja vara annat än ensamma, sitt hemma, ensamma och må dåligt, för det är ju det som ni är duktiga på och visst ska man ju inte sluta upp med något man är bra på, inte sant…., MEN tryckt inte ner de människor som vill er väl, motargumentera inte människor som inte vill vara ensamma och motarbeta inte medmänniskor som vill hjälpa er. Om ni inte ser detta själv, då förstår jag att ni är ensamma och inser också att ni själva vill det, så fortsätt att må dåligt, eller öppna ögonen och se världen från ett annat perspektiv.

Hej då

#17  Återigen, om ni nu är vänner så är ju TS inte totalt ensam som hen påstår – enligt de första posterna fanns det ju absolut INGEN i dennes liv.  Du ”vetande” var då TS:s vän och se till att hen inte är ensam mer! Nu verkar det som om ni kanske inte kommer att svara mer men ändå:

Jag tycker att ni generaliserar väl mycket när ni antar att vi allihop sitter hemma och ”gottar oss i vår ensamhet”. Som jag och fler försökt säga så är den jobbiga ensamheten oftast själslig och jag sitter sällan hemma utan jobbar och har en hel del bekanta att tala eller umgås med. Vad jag saknar är emellertid fler riktiga vänner – människor som jag kan (och vill) knyta an till på ett djupare plan. Det jag dock ”lider” mest av att jag vid min ålder (37) är singel och bor i en trång studentlya (är doktorand) där majoriteten av grannarna är betydligt yngre. Jag känner att livet springer ifrån mig – de flesta i min ålder har hunnit med allt man ”ska” avseende familj, karriär etc. I mitt fall handlar det alltså om en djup känsla av att vara totalt misslyckad som människa och samhällsmedborgare. Att jag sen ”gnällt” över mina erfarenheter i yngre dar är för att understryka att det finns personer som är brända av sitt förflutna och har mentala spärrar som gör det svårare att bara huvudstupa kasta sig in i sociala situationer.  Det gäller sannolikt mer än en på den här sidan.

TS talar om att det som skrivs här är ett hån mot dem som är ensamma på riktigt. Jag vill då säga att jag tycker att det är ett hån av er att påstå att ni har mobbats och kränkts så oerhört här på grund av att folk helt enkelt reagerat mot vad ni sagt – det är ett hån mot dem som blir mobbade på riktigt. För att vända på det hela så verkar ni nu njuta av att klaga på hur "elaka" alla är mot er trots att ni bara velat så väl. Ni försöker konstruera något som dock inte finns. "Vi på den här sidan" är givetvis ingen organiserad grupp eller mob som gått samman för att trycka ner er.  Än en gång – ingen här har ”tryckt ner” någon av er – jag ser inge direkta personangrepp men väl kommentarer om att det kanske inte är så enkelt som ni velat göra gällande. De flesta har som sagt dessutom reagerat på tonen och det sätt på vilket framförallt TS argumenterat. Att raljera och ”härma” påhittade skribenter genom att skriva ”oh jag är så ensam buuu buuu så synd det är om mig…) ser inte trevligt ut. I en tråd (inlägg 35) påtalade TS att en person som hen tyckte bara ville ha uppmärksamhet ”behövde en hjärna”. Är det trevligt?

Jag tycker inte det är meningsfullt att älta detta längre.Här är vi många

nu som har försökt ,rejält också,att föklara,men det faller på

hälleberget.Ingen idé att slösa mer energi på sådant meningslöst.

Jag blir dock förskräckt när jag läser att dessa två? är studenter i

samma korridor.Var skall de kanske hamna i sitt arbetsliv och ha

en sådan människosyn.Gud hjälpe oss!!

Så sant, folk klagar dom är ensamma men sen när man säger att man kan träffas så antingen svarar folk efter några veckor eller så säger dom som en tjej via mejl sa till mig
Jag kan inte umgås med folk nu, kanske senare i livet då det är fel med mig i grunden

Liksom visst men varför skriva du letar folk om du inte ens gör det

Hoppas innan några år man kan fixa cash och flytta till Spanien eller nåt där folk faktiskt vill lära känna andra och inte enbart vara hela livet med samma familj samt 5 polar från skolan