Du är inte ensam. Du är med din familj.

#0: var glad att du inte är ensam, att du har någon att dela dagen med. Jag förstår att det måste vara tungt att ha barn ibland, men för det barnet betyder du allt. 💛

Jag har autism och förstår därmed ditt barns behov. Men jag förstår också hur du känner det, att du har andra behov. Så det är inget konstigt att du känner som du gör då avsaknaden på dina behov skapar denna ensamhet.

Får jag fråga om du upplever dessa ensamhetskänslor andra dagar också, eller om det är extra starkt just idag?

Hen är inget barn utan vuxen i 20 årsåldern med en diagnos, har inga vänner och vill inte att jag bjuder hem någon. Jag som önskade att hen träffar någon och vi får fira jul och midsommar med andra . Jag kan inte ens vara i ett förhållande med någon pga hen. Vi är alltid två och jag känner mig extra pressad på under julafton och midsommar. Ibland känns det så att livet kommer att vara så här i fortsättningen och då blir allt mörkt…

#4:

Förstår din panik i detta!

Vad jag kan läsa in, (jag kanske har fel), är att personen känner en väldig stark övergivenhets känsla så fort du ägnar någon annan tid och energi, eftersom du har blivit hela dens värld, där du har blivit en stor del av hens identitet. Det kan vara orsaken till att hen inte klarar faktumet att du tar in andra i era liv, eftersom den då ruckas i sin identitet.

Det är en sak att vara i beroende av andra för att man känner att man har samma kemi som gör att varandras närvaro berikar livet.
Men det är en helt annan sak när det gått till den grad att ena parten känner sig kvävd. Då har detta sk. behov övergått i kontroll där kravet på motparten (du) blir att hela tiden mätta någons tomhetskänsla. I det fallet blir det ett medberoende där hen kontrollerar ditt varande.

Jag tänker att hen skulle behöva få hjälp med att få komma till bukt med varifrån denna övergivenhets känsla kommer ifrån. Den typen av tomhetskänsla kan ingen annan människa mätta. Man kan finnas där som stöd under denna process (under förutsättning att personen är villig till hjälp och en förändring), men inte så till den grad att man måste göra avkall på sitt övriga liv.

Hen har ingen pappa, syskon, kusin eller en enda släkt i landet . Det har varit hen och jag sen när hen var i dagisåldern. Jag var tvungen att jobba varje dag för ekonomins skull. Hade bestämt mig att träffa någon när hen blir myndig och flyttar hemifrån, vilket som hände aldrig. Hen klarade inte av att leva ensam pga sin funktionsnedsättning. Det blev hen och jag som jag skrev …

#6:

Jag förstår den praktiska situationen. 🙏🙂
Det jag menade var att det känns som att hens behov även grundar sig i en inre ensamhet som har dragits till den spets att du på något sätt har blivit den som ska "fixa" hens inre ensamhet. Vilket jag ser är en omöjlighet.

För att du ska orka finnas där för hen så måste du ju få stimulans på annat håll. 🙂

#6: det låter väldigt tufft. 😔 Tycker att Trädkrona skriver väldigt bra tankar och råd här, dina känslor är rimliga. Men det låter som att det kanske behövs mer stöd från t ex kommunen? Det kanske ni redan får, men jag tänkte iaf nämna att det finns god man, boendestöd, kontaktperson eller gruppboende för personer med svårigheter utifall att. Det känns som att du och ditt barn behöver mer stöd så att ditt barn blir så självständigt det kan och så att ni kan få ha en bra relation till varandra där du har möjlighet att ta hand om dig själv också. 🌻

Vi har haft kontakt med vård under flera år men har ej hänt några förändringar. Hen behöver kBT tycker jag. Boendestöd har hen rätt till men fått inte än. Med tanke på hens ålder kan jag inte va med och påverka.
Jag lider inombords och kan ej göra ngt, vill inte prata m mina vänner om det heller med tanke på stigmatisering. Vet ej hur länge orkar jag att stå ut, värst av allt är att det handlar om en envis unge som inte ger sig heller. Sånt har alltid mitt liv varit, motgång efter motgång….

Har vården varit dålig som gjort att inga förändringar kunnat ske, eller är det för att hen själv inte vill / inte kan förändras?

För om det är det sistnämnda så tänker jag att du inte har något ansvar över hen på samma sätt som om hen hade varit omyndig.

OBS!
Jag har total förståelse för att du inte bara kan lämna hen vind för våg för att det är ditt barn och att du vill hen allt väl, men i och med det du ger i uttryck för gång på gång med att du inte vet hur du ska orka så måste det ske en förändring i ditt liv för att du ska kunna känna ditt egna liv igen, annars tappar du förståndet.

Ett ytterligare tips från mig är att du googlar "medberoende" för att få lite bättre perspektiv på vad som pågår i din situation. 🙂

Vården har inte fungerat men det är väl inte konstigt nu förtiden . Hen lider oxå av sin ensamhet men är för svag och har otroligt dåligt självkänsla. Värst av allt är att det inte finns några anhöriga som kan hjälpa till mig annars hade det kanske varit enklare att stå ut ….

Okej, jag förstår. 🙏 Ber om ursäkt om jag kan ha missuppfattat situationen då jag trodde att hen kanske saknade egen förmåga att själv vilja förändra sin situation utifrån det du har beskrivit av stark egen vilja och att ingen förändring har skett.
Men tolkar jag det rätt att det mer handlar om en oförmåga över att hen inte riktigt vet hur hen ska komma ur sin ensamhet p.g.a. den problematik diagnosen innebär?

Ja det stämmer hen vill men inte kan och får inte den hjälpen som hen behöver. Jag kan inte hjälpa heller det behövs en professionell support , vilket som kan tydligen ta lång tid.

Jag förstår! 😥
Är det okej om jag skriver ett meddelande till dig? 🙂

#14: Visst

#15:

Har skickat nu. 📬🙂