Tyvärr är ju inte livet spikrakt uppåt för någon av oss. Om du vill ”stärka” dig själv kan du ju begrunda FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna specifikt nr 3 som lyder: ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet” Även om dina omständigheter inte är de ideala just nu (många kämpar med samma problematik) är ju ditt liv lika mycket värt som någon annans. En annan sak kan ju vara om du förvärvsarbetar och har kontakt med andra i det sammanhanget även om det blir arbetsrelaterat. Sedan kan jag väl säga att det är bra att engagera sig i någon form av idrott, eller uppodla ett trädgårdsintresse eller något annat tekniskt som bilar då går tiden fortare. Träning gör mycket för ens välbefinnande! Prova grupp-pass på gymmet där man kan lära känna nya bekanta! Därutöver kan man ju grotta ner sig i en mängd olika program med många avsnitt, eller kanske småprata i kollektivtrafiken med den som sitter bredvid.

#0: Känner att jag kanske är fel person att svara på ditt inlägg då jag inte är i just denna situation, men jag vill ändå skriva att jag har läst och att jag från hela mitt hjärta önskar att du får tips och all hjälp att kunna komma ur denna svåra sits! 🙏

Eller jo det enda jag skulle kunna komma med som tips är självhjälpshuset Solkatten som är beläget i Göteborg. De har även videoträffar. Jag gick där i en grupp online och det var hjälpsamt för mig när jag behövde det. 🙏
Kanske det skulle kunna vara en fin del-hjälp för dig också.. 😊💛
Här kan du läsa mer:
https://sjalvhjalp.com/

Här är några av de fina ledord som finns att läsa på deras hemsida 😊😊

⭐ Vi ser på mänsklig kris som något vi alla upplever i våra liv.

⭐ Vi betraktar alla människor som kompetenta och ansvarsfulla

⭐ Vi vill att du ska bli sedd och lyssnad på för den unika människa du är

⭐ Vi vill att du ska växa i din egen takt i gemenskap med andra

⭐ Vi vill att du ska upptäcka att du har alla svar inom dig och att du är experten i ditt liv

#0: Jag vet inte riktigt, men jag kämpar på. Jag menar ok jag kämpar inte kanske… men jag lever ju ännu. Tyvärr har ensamheten gjort mig bitter och nerstämd och rätt grinig. Jag är ju en skämtsam och glad person.

Det som gör mig glad är tyvärr att umgås med människor, att få dem att skratta… så jag tar de få tillfällen jag kan: hoppar på tanten i affären, kassörskan i minilivsbutiken är min hemliga psykolog… och så kramar jag gamlingar när jag äntligen lyckas få något jobbpass (demensboende).

En annan sak jag gör när ekonomin tillåter: jag går hundkurser - där får både jag och hunden socialt.

Emellanåt äter jag kosttillskott som ska dämpa ångest och göra så att jag mår bra, när jag har råd dvs…
Tycker att CBD-olja funkade sådär.

Ärligt? Ingen aning. Inte haft en enda vän sedan grundskolan och jag är 34.. Prövat dejta men jag är för udda som person för att något sådant ska fungera i denna tid. Flummar om allt men högst seriös som person egentligen. Fasta värderingar men tankspridd och lägger mycket tid på teori. Dagdrömmar och romantiker av högsta rang. Denna värld är inte för mig, ännu i alla fall.

Jag vill inte ens leva, men har inte mycket till val så tänker igenom hur man skulle kunna lösa alla världens problem om jag var den som var ansvarig, spelar dataspel eller går till gymmet ibland.
Ibland som nu sitter jag helt själv undrar vad poängen är. Förhoppningsvis lyckas jag distrahera mig själv tillräckligt mycket imorgon för att glömma detta.

Jag har haft det så sen jag blev nykter (efter 23 års alkoholmissbruk) och på allvar drabbades av psykisk ohälsa. Då tyckte min moster att alla i släkten skulle ta avstånd från mig för att jag skulle "inse att jag behövde underkasta mig LPT - psykiatrisk tvångsvård. Jag satt sen helt övergiven av alla, tillochmed av boendestödjarna som var i stort det enda sociala jag hade. Därifrån tänkte jag att nu ska jag verkligen börja kämpa med mig själv och mitt mående och började gå ut och gå 5-6km precis varje dag utan uppehåll, detta höll jag på med i nästan 4 år och lyckades under denna tid bygga upp en kondition och en styrka som jag inte ens hade i tonåren. Jag bor i en mindre stad dit jag flyttade 2016 och folk här är verkligen hemskt osociala och reserverade och släpper inte gärna in nya människor i sina sociala liv. Jag har fått kämpa mycket hårt och på ett omänskligt sätt för att komma in socialt här, men har nu börjat studera, ska läsa upp gymnasiebetygen och sedan vidareutbilda mig och har gått med i några föreningar där jag fått kontakt med nya människor.

Är 47 fyllda i år och inser att människor blir allt mindre sociala och hjälpsamma. Man har sina färdiga sociala umgängen och låter det stanna där s.a.s, och det blev väl värre under och efter pandemin. Men jag fortsätter kämpa och det är föreställningen/ visionen om att det bara kommer att bli bättre som får mig att stå ut, och förhoppningen om att det blir trendigt att vara social (utanför skärmen) och hjälpsam inom en snar framtid.