Jag förstår att du är besviken och jag kan känna igen mig en del i det du skriver. Märkligt att vissa bara tar och aldrig kan ge, jag beklagar att du ska behöva känna såhär.

Tack------    Kram

Sant vänner ska ju ställa upp och fråga hur det är. när man själv har problem inte bara ta hjälp när de behöver den det är inte riktiga vänner.

Förstår att du är besviken, men vill ändå trösta dig med att det finns bra människor där ute. Själv har jag stött på en hel del nu under en period på 4 år. O lika mycket som jag ger lika mycket får jag tillbaka, fast från olika håll.

Så ge inte upp, du kommer med att få tillbaka 

Hej pumahot75! Det jag instingtivt känner för att fråga och som inte framgår i texten. Har du ringt till dina vänner och berättat om dina problem på ett tydligt sätt, och fått det att framgå att du behöver deras stöd?? :) Folk är ju inte tankeläsare, och har man inte en extremt nära relation, så är det inte helt otroligt att de helt enkelt inte vet hur du mår.

Jag sa tidigt i skedet att jag mådde som jag mådde…. så dom visste.. Nu är det dock löst sig och snackat och så. Berättat hur jag känner och upplevede. Hon förklarade bad om ursäkt….

Bra hoppas att det håller i isg så det inte hamnar i "glömska" igen

Hoppas med på samma som Beavis

jag måste ha fått någon liten hjärnblödning eller nåt? så ofta som jag börjat blanda bokstäve…? hmm

Jag känner igen mig med att ha vänner som inte finns där. Om att bara ge och ge men inte få tillbaka. Man vet inte riktigt om man gör rätt eller fel. Men jag bestämde mig tillslut för att säga till en gång för alla, berätta som jag kände.

Hon ursäktade sig och sa att hon skulle bli bättre på att höra av sig, för hon ville inte förlora min vänskap. Men efter det har det inte blivit bättre. Så jag gav upp. Jag orkade inte längre lägga min tid och energi på henne.

Man mår inte bra själv av att bry sig om de människor som inte bryr sig tillbaka. Vad ger det egentligen? Absolut ingenting positivt.

//Nattuggla

En arbetskamrat jag hade för flera år sedan var lite knepig med det där med vänskap.

Vi hade det skitskoj ihop när vi jobba tillsammans,men utanför jobb träffades vi inte speciellt ofta men då vi träffades utanför jobb hade vi även då skitkul.

Hälsa man däremot på honom så öppna han aldrig dörren trots att man hörde att han var hemma.Var på hans 50 årsdag och efter det skulle han verkligen hålla kontakten,men icke sa nicke.

Jag försökte hur många år som helst men han hörde i stort sätt aldrig av sig.

Jag nämnde detta för en person som jobbade med människors beteende,men då jag sa att -Han vill nog inte ha någon kontakt fast att han påstår detta när vi väl träffas,och då sa hon så här.

-Hon var helt övertygad om att han menade vad han sa om att -Nu måste vi hålla kontakten och att det inte får gå så lång tid tills vi möts igen.

När man sedan hälsa på honom trodde hon att det var någon slags spärr hos honom som gjorde att han inte öppnade.

Alla  har nog någon gång bestämt något som ligger en bit fram i tiden,och har tyckt att detta ska bli jätteskoj men när det sedan väl är dax så har man ingen som helst lust.

Kommer ihåg en gång när jag lovat att vara tomte till julen.Detta var nån gång kring början av November men när julen kom fick jag tvinga mig dit och genomlida det hela eftersom jag hade lovat att vara tomte.

Jag tror att vissa människor inte kan "tvinga" sig för att komma över denna spärren och verkligen hålla vad dom lovat.

Trots att det känns jobbigt när folk inte ställer upp när man tycker dom ska så försöker jag tänka att dom kanske inte är ute efter att såra en utan dom mår kanske inte så bra själv alla gånger.

Detta är förvisso en klen tröst när man ställt upp jättemycket på någon men aldrig får något tillbaks,men kanske kan där ligga en liten sanning i vad som står ovan.

Gå ut och ta en öl nånstans och skaffa ny vänner. Tar lite tid, men de kommer.

Nu har ju alla ovanför mig stöttat dig jättebra, men jag tänkte bara flika in att jag också hoppas att det håller i sig nu, och att du i fortsättningen kommer finna vänner som tänker lite mera som du och inte glömmer bort dina känslor alltför mycket 

Och du har alltid oss!

Kände bara när jag läste ditt inlägg om ensamhet att jag kände så igen mig i allt d du skrev..så där blev d för mig också när jag blev lämnad för 2 år sen efter en längre relation. Dom man trodde var ens vänner hörde inte av sig och flera bara försvann.

Nu har jag precis blivit lämnad igen chockartat :( och det är väl kanske lite bättre denna gång med vänner och så. Men det är så tufft att vara ensam med all ångest jag bär på nu. Vissa stunder vill jag bara försvinna för gott! Hoppas hitta lite nya vänner här som gör livet lite lättare att leva nu. Så vi slipper sitta ensamma o deppa när vi kan göra så mycket kul ihop :)

Jag känner en saknad efter att min partner llämnade, Som inte kompisar och vänner kan riktigt fylla. tomhet liksom

Men vänner och kompisar kan man ju skaffa nya även om det är svårare ju äldre man blir beroende också på hur utåtriktad man är förståss

Jag kan också känna igen mig i delar av det här. Mina kompisar vet hur jag har det men det är ändå så att kontakten är väldigt begränsad. Så länge de inte fritt får tycka och tro att de ska "rätta till en" utan att jag kanske har en annan uppfattning om min situation, ja då är det inte så mycket till stöd.

Det är många som tycker att man hela tiden ska berätta hur man har det, de kan själva inte fråga. Och frågar de, ja, då är det ganska snabbt avklarat att prata om saken.

Men det beror på att jag och de jag känner inte matchar varandra, det går bra vid lite mer ytliga träffar och allmänt babbel om inget men när man vill ha ut lite mer, då funkar det inte.

Jag har tappat kontakten med alla fd vänner, arbetskamrater och släktingar och tänk jag tycker att det är skönt på så sätt att man slipper bli besviken på folk hela tiden. Ingen kan bära sig svinigt åt mot mig igen.

Nu skulle jag vilja isolera mig ännu mera och flytta ut i skogen och slippa grannar och allt tjafs som är med dem. Senaste grejen var en granne som var inne på min tomt och klippte ner en växt helt och hållet. I stället för att tala med mig om hon nu tyckte att jag gjort fel.

Ständigt gnäll och tjafs som tröttar ut. Jag orkar inte med sånt längre. Folk är helt enkelt jobbiga. Jag kanske också blir en som till slut inte orkar öppna dörren när det ringer på.

Jag hoppas hon blev nöjd tillslut med livet efter gjort allt för att bli av med mig.

#18: Jocke2277

Vill du berätta om det du gått igenom?