2017-11-11 21:48 #0 av: cirrun

Nu tvekar jag om det är lämpligt att säga (skriva här), men bara för att få se det i klartext så verkar det som att  min ensamhet har ändrat form eller att  ibland känns det som att jag har levt i en felaktig föreställning att min 'närbo'  har sett mig som sin nära vän eller att han på riktigt känner för mig något djupare ,  men jag har börjat tvivla om han verkligen tycker om mig. 

 Han hör av sig när han behöver min hjälp, det gäller  konkreta saker och jag har inte märkt att han någonsin ringer för att bara prata med mig eller undrar hur det går för mig eller om jag önskar något vi kunde göra tillsammans.

Är det inte så att i en parrelation bör den andra vilja göra saker även för den andres skull , jag respekterar att  han har massa egna intressen, men när det verkar alltid vara högsta prioritet så börjar jag tröttna.  

Jag måste också nu reflektera att vi pratar aldrig om känslor mellan oss,- utan det vi pratar om är intellektuella saker eller nån gång  att han har svårt att släppa sin förra relation, då menar han att han har inte fått säga sitt ...den slutade inte så bra och han förstår inte varför sambon flyttade...(det är nu mer än 10 år sedan, men sorgen har ingen bästföre datum förstås) .

Mitt dilemma kommer att vara : hur skall jag konfrontera honom, ...

-han är snäll och inte våldsam eller psykopatisk och väldigt medveten om världens orättvisor.

- vi har gjort massa roliga saker och när vi är ihop så trivs jag i hans sällskap.

- troligen är jag   bara en trevlig bekantskap när det passar för honom.

Vad bör jag göra...