Jag har inte svårt att ta kontakt med nya människor, har fått ett par riktigt bra vänner i den nya stad jag bott i sen 2010. Men de har alla familj och jag sitter ändå här själv, gång på gång. Livet går förbi medan andra gifter sig, flyttar till hus, skaffar tredje barnet… Läst nånstans att man nästan får skylla sig själv för att man är ensam. Att man måste älska sig själv för att attrahera andra. Men jag tycker om mig själv, något jag dock fått jobba med för att kunna göra. Känns mer som att de "tillfälligheter" som händer andra, då man träffar sin livskamrat, inte händer mig. Jag är ofta i nya sammanhang, provar nya saker, men träffar aldrig någon. Det händer bara inte. Om jag bara fattade VARFÖR! Eller är jag bara otursförföljd? Det är så uppgivet.

Hej Rosea. Vet faktiskt inte vad jag ska säga efter att läst ditt inlägg. Om man bara konstaterar att du är där du är idag och inte fördjupar sig i hur du hamna där, så får man väl konstatera att du inte är den ende som är "singel". Är man inte road av "uteliv" och bor i ett mindre sammhälle kan ju saken bli lite knivigare. Vad arbetar du med? Har du intressen som du delar med andra? Bor du i storstad? Föresten att skaffa barn vid 40 är säker inga problem. Lite jobbigare bara, man orkar mer vid 20. Och många barn är "sladdbarn", ganska naturligt på något vis.

Hej T-Johan, Bor i Göteborg så ingen småstad precis :-). Jobbar med medicinteknik, trivs och på jobbet mår jag bra. Där har jag folk omkring mig, tror jag är ganska omtyckt. Har intressen så det räcker och blir över, sjunger bla i coverband. Men alla där har sina familjer och man blir inte bjuden som singel. Målar en massa också, men det är en syssla jag gör hemma. Tränar, men kör gruppass och där pratar man aldrig med varann. Är med i en ideel förening som arbetar med djur, precis börjat lära känna lite folk där. Visst går det skaffa barn än, men det ska vara med en kärlek och då blev det ett problem för han finns inte i mitt liv. Har inte mött honom. Jag försöker verkligen. Jag bjuder in folk på vernissage, försöker få med mina nya grannar på grillkväll (har inte lyckats ännu tyvärr, ingen kom). Jag är inte för på, eller rädd av mig. Känns mer som jag hamnat i en negativ spiral som jag inte vet hur jag tar mig ur…

Du kanske skulle kunna gå på målarkurser eller liknande där du kan träffa folk om har samma intressen som dig. När man minst anar det hittar man nya vänner. Jag är inte heller någon som tycker om "utelivet" men man träffar folk när minst anar.

Jag vet att det kan vara svårt att som du skriver, andra flyttar till hus och skaffar sig ett tredje barn. Men man får inte börja anklaga sig själv. det är ofta "tid och omständigheter" som ger en olika möjligheter. Det är ytterst sällan man väljer tre dåliga möjligheter efter varandra. Jag vet inte vad du menar med "negativ spiral". Om lider av "depression" kommer du se allt i en negativ synvinkel. Titta på dina tavlor med ett par sol- glasögon på näsan. Ställ upp många tavlor och tittapå dom, en och en. Dom kommer att sakna djup. Färgerna tappar sin lyster, kontraster försvinner. Depressionen är att se livet genom ett par solglasögon. Man ser inte verkligheten som den är helt enkelt. Får jag fråga lite nyfiket så där. Du spelar i ett band, spelar ni offentligt?

T-Johan; Inte deprimerad. Bara uppgiven. Vi spelar än så länge bara på privata tillställningar, men hoppas på att komma upp framöver. Har två coverband :-). Med negativ spiral menar jag att jag försöker och försöker men lyckas ändå inte. Har dejtat tex på nätet, olika sajter, i 5 år men bara träffat såna som varit osjyssta på ena eller andra sättet, mot mig. Dejtar jag inte på nätet så händer dock inte ett smack. Var ska man träffa nån? Inte på jobbet, där är alla gifta eller liknande, eller i banden. Jag vet att jag låter som en superpessimist, men det är jag inte. Det är bara det att när man inte kan påverka så känns det så hopplöst bara. Jess89; jovisst, har varit på målarkurser. Målandet vill jag nog kunna göra hemma, svårt påverka när jag har sug för att måla :-). Det kommer bara. Jag gör annat, tex tränar men som sagt, svårt att lära känna nån där. Ska kanske börja med bågskytte, det kan ge nåt. Har sjungit i körer, men hittar ingen där jag gillar stilen i denna stad (vilket är jättekonstigt…).

Det är positivt att du kan utesluta depression, för det är en förbannelse. Kul att du hobbymusiserar, det gör jag med. Man får fritt ge uttryck för ens känslor, vilket man anars inte har. Intressant det du nämner om dejting. Jag saknar den sortens erfarenhet. Och jag tror varje stavelse du skriver om dejting. Men det verkar som om du har stor social kontaktyta. Och då käns det lite märkligt att du inte "hittar någon". Som jag förstår det är sökandet efter en partner uppdelat i två omgångar. (lite schablon mässigt) Först kring 20 25 år. Och så när deras barn blivit 10 15 år separerar man. Och en ny "jakt" tar vid. Ensamföräldrar brukar börja sin andra "jakt" när barnen flyttat hemmifrån. Då är föräldrarna 40 50 år, och man vill starta ett nytt förhållande. Människorna i ovan schablon är som oftast "stabila" människor, socialt och moraliskt. Dessa människor finns i vår vardag och det är där man hittar dom. Dom deltar i föreningslivet, sjunger i körer, är volontärer i Röda korset och så vidare. Det ska kanske nämnas att en del singlar har förhållanden typ "närbo". Men då är det andra aspekter med i bilden av moralisk karaktär. Det skulle vara intressant att få ta del av dina erfarenheter av dejting efter som jag är helt "blåst" i ämnet. Du nämner att folk var "ojusta", är nyfiken på vilket sätt? Om du inte vill berätta är det OK, hoppa bara över ovan.

Hej Rosea.

Jag förstår precis hur du menar och hur du känner.

Befinner mig själv i en liknande situation, fast kanske inte riktigt samma ändå.

Är verkligen både utåtriktad och social och personligen så har jag alltid haft arbeten som innebar att man ständigt hade med människor att göra runt sig.
Har arbetat på olika varuhus inom kooperation i olika ledande befattningar. När jag tröttnade på de stora varuhusen så sökte jag mig till Duka där jag arbetade som butikschef för två olika butiker samtidigt.
Efter det så blev jag resande försäljare för ett glasbruk i Småland som i huvudsak tillverkade konstglas.

Sedan några år tillbaka är jag förtidspensionär.
Jag har barn men de är vuxna och har sitt liv. Min Fd gick bort för fem år sedan.

Jag har kompisar och sådana man eventuellt skulle kunna kalla vänner men precis som för dig så är det ju kompisar och vänner som lever i par-relationer och som singel står man utanför deras vänkrets.

De umgås ju helst med andra som också lever i par-relationer så inte blir man inbjuden till vare sig midsommarsillen, kräftskivan eller annat.
Däremot så kan de gärna i telefon berätta om hur kul de hade med andra par på midsommarafton, kräftskiva, grillkvällen etc.

Jag förstår dem, om de bjuder mig så blir jag liksom ett femte hjul bland alla de som lever i tvåsamhet.

Du Rosea.
Jag har en vän eller rättare sagt numera sedan han träffade en tjej en kompis.
Han är i din ålder och han hade också varit singel i hela sitt liv så precis som dig så har han inga barn.

Han reggade sig på e-kontakt där han sökte en tjej/kvinna att dela sitt liv med. Han träffade några stycken och vissa av dem träffade ett flertal gånger och han var upp över öronen förälskad i några av dem men tjejerna kände inte på samma sätt.

Dock så hittade han efter två/tre år till sist rätt och träffade en tjej/kvinna där ljuv musik uppstod. Dom har varit ihop nu i ett år och för ett para veckor sedan så förlovade de sig.
Jakobs stora önskan har varit att ha ett eget barn men den där tjejen/kvinnan som han träffat har redan en son på 16 år så han har accepterat att han aldrig kommer att bli pappa till ett eget biologiskt barn.

Well Rosea, varför jag inledningsvis när jag började berätta om honom inte riktigt visste om jag skall kalla honom vän eller kompis är av fäljande orsak.

Jakob och jag umgicks väldigt mycket ensamstående som vi var. Det var både att gå ut på krogen men även att titta upp till varandra på en kopp kaffe och sitta och prata några timmar.

Nåväl, när han då träffat den här tjejen/kvinnan och det blev allvar dem emellan så sade han ungefär exakt så här till mig:
"Bertil, bara för att jag träffat Eva och vi är ihop så skall du inte tro att jag glömmer dig som är en av de bästa vänner jag någonsin haft".

Talk talk talk, hur gick det?
Jo numera när de umgås med andra så är det bara sådana som också lever i parförhållanden.
Det är ju på det sättet som det fungerar och jag förstår det mycket väl.
När ett antal "par" träffas på midsommarafton, en grillkväll osv så ville de ju inte ha ett "femte hjul".

Nåväl Rosea, med det här som jag nu skrivit och eftersom du precis som Jakob fortfarande är ganska ung så kan man alltid träffa någon att dela livet med.

Han gjorde det så sagt via e-kontakt och som sagt så träffade han några stycken innan kärleken på riktigt slog till.
Testa en sådan där kontaktsajt som e-forum, mötesplatsen eller någon av de andra.

Bästa hälsningar,
Bertil

Tack först för att ni engagerar er i mitt öde. Det känns lite bättre att få ventilera detta. Angående nätdejting, jag kan gärna berätta. Jag har som sagt nätdejtat sen 2008. Varit med på olika sidor, Mötesplatsen, E-darling, Parship, Spraydate, och sist nu Sportsdate som ändå var den bästa av sajterna. Den kostade minst och var bra upplagd. Jag har innan dess haft några längre förhållanden, längst tre år. Senaste killen ville jag egentligen ha ett liv och familj med, men han velade hela tiden och till slut gav jag upp. Skulle gett upp tidigare…jaja… De killar jag träffat på nätet och fått känslor för, har alla inte varit klara med sitt förra hållande, varit nyskilda, varit bittra, velat förändra mig, lekt med mina känslor etc. Ingen har sett MIG, bara tänkt på sig själva. Eller så har jag tyckt det känts intressant, man har inte fått känslor direkt men velat träffas för att se vart det leder, men då fått nobben eftersom det inte sprakat efter en dejt. Trots att jag var sååå trevlig, såg bra ut etc etc. Jag tror jag dejtat 40 killar på dessa år. Är det konstigt man ger upp detta sätt att hitta nån? Jag ska vara ärlig och säga att jag inte alls gillar nätdejting heller eftersom man känns som en nätshoppingpryl. Passar inte alla detaljer så kastar man bort den och går på nästa. Det är så kyligt, så ytligt, ett knäppt sätt att lära kännas på. Jag mailade och messade i en månad med en kille som liksom jag spelade i band, men bodde 40 mil bort. Han skrev jättetrevligt, men ville aldrig prata på telefon. Jag lade så ner detta till slut. Jag har märkt det att så fort jag fått umgåtts med folk och fått lite uppmärksamhet och fått vara mig själv, så blir jag så lycklig. Och motsatsen…en hel helg utan att träffa en kotte, mer än expediten i affären, får mig tappa all energi.

Ja du Rosea, det var intressant läsning.

Det verkar vara svårt att lyckas väl på dejting sidor.

Just de problemet bottnar nog i att det är svårt att iaktta

personen i dennes vardag.

Det verkar som en del killar inte är "känslomässigt mogna"

ett nytt förhållande, precis som du skriver. Andra kanske bara

vill ha lite "spänning" i livet, något att skryta med på fikarasten.

Ja då fattar jag vad du mena med "ojusta". Men å andar sida

är dessa grabbar inget att bygga vidare på. 

Det som är positivt är att du själv kan "genomskåda"  sådant

innan du fått staka känslor för personen. Känslomässiga "ärr"

är inget som bygger upp en människa.

 "Jag har märkt det att så fort jag fått umgåtts med folk och fått lite uppmärksamhet och fått vara mig själv, så blir jag så lycklig. "

Ja det är så vi fungera, och som gör ensamheten så destruktiv.

Man kan kanske se ensamheten som ett ofrivilligt isoleringsstraff.

Du verkar vara en klarsynt person och det känns lite förmätet

att skriva; "gör si, gör så". Vi är inga proffs på "ensamhet" och

superlyckliga någon av oss.

Men bolla lite tankar med andra är aldrig fel. Vi lär oss alla mycket

av varandra.

Ja det är väl så man får göra för att komma vidare, bolla med andra. Vem är du själv? Varför är du på denna sajt?

Och du har helt rätt- dessa killar är inte värda att lägga energi på. Men, det är bara såna jag träffar! Jämt och ständigt. Tänkt att jag kanske omedvetet drar till mig dem, men slutat tänka så. Det var bara destruktivt.

Som jag berättade tidigare Rosea så min kompis som var på e-kontakt "hittade rätt tjej" till sist men det dröjde 3-4 år innan det blev rätt.

Han träffade tjejer/kvinnor som han blev väldigt glad för men de blev inte lika glada för honom.

Han var på väg många gånger under den här tiden att lägga ner alltihop och inrätta sig med ett liv som singel för resten av livet.

Dock och som sagt var så "hittade han rätt" till sist.

Tråkigt bara att han därmed också slutade umgås med den som han kallade "sin bästa vän" (mig).

Bästa hälsningar,
Bertil

Bertil, ja det var väldigt dåligt av honom att ge upp sin vänskap med dig. Han kanske är en sån som ger upp allt och bara går in för förhållandet. Finns ju såna. Tyvärr brukar inte såna relationer hålla… Att han har träffat nån efter 3-4 års nätdejtande är dock bara att gratulera, men som jag skrev, har man stött på ojusta killar gång på gång på gång via dessa sidor så pallar man inte längre.

Det är svårt när man blir bränd gång på gång och man omedvetet sluter sig mer och mer. Det är lättare att ge upp, speciellt om man inte är en fighter liksom. Att inte hitta en flickvän och dela livet med har man accepterat kanske, men att numer inte direkt ha några bra vänner är tuffare. Jag tycker det är för jäkla dåligt av alla som försvinner när de träffar någon! Jag skulle själv gjort allt för att inte göra det om jag vore i den situationen.

Jag förstår inte hur majoriteten av människor fungerar och tänker. Hur de kan vara så egoistiska som de är. Hur de så lätt kan 'glömma' bort saker de sagt, känt, lovat… Jag känner mest en ledsamhet för samhället och människor idag.

Jag har ingenting upplyftande att tillföra direkt. Känner bara att om du Rosea som verkar vara en social och trevlig person inte kan ta dig ur ensamheten, hur skall då jag som är rätt osocial kunna göra det? Jag har dragit mig undan och levt på min kant i större delen av mitt vuxna liv. Inte för att jag velat göra det utan för att jag varit fast i ett beteendemönser som jag inte kunnat bryta. Nu när jag försöker lämna mitt gamla liv bakom mig och möta världen omkring börjar jag upptäcka hur svårt det är att bli insläppt i människors liv. Visst går det att bli ytligt bekant med folk och så vidare, men mer än så tycks det inte bli. Det är som att folk är rädda för personer som är ensamma.

Jag blev bekant med en kvinna som var några år yngre än mig, hon var också singel och bodde inte så långt från mig. Hon var jättetrevlig i början, så länge vi träffades i vardagen. "Självklart skall vi fortsätta hålla kontakten" sa hon till mig, men sedan svarade hon knappt när jag hörde av mig, och till slut sa hon bara upp kontakten helt utan vidare. 

Jag kan bara hålla med dig #15, jag förstår mig inte heller på hur människor fungerar och tänker.

Ursäkta min senfärdighet, Rosea.

Men du undra;

"Vem är du själv?

Varför är du på denna sajt?"

Har lite svårt att beskriva mig själv. Men jag är en av alla dessa människor som du möter på väg till jobbet på morgonen. Vi syns vid övergångsställen väntandes på grön gubbe. Men ingen lägger märke till oss, vi bara finns liksom.

När fredagen  kommer gäller samma rutin som varit i decennier. Handla, fylla kylskåpet med helgmat. Städa veckostädningen och planera lördagens matlagning. Läsning står högt på listan, och det blir ofta, historia, religion. Och när jag börja skriva här på Ensahet blev det en trave böcker i "psyko-sociala" ämnen. Söndagen hoppar jag upp tidigt för att träffa min "musik vänner". Vi känner att man behöver ha denna "känslomässiga ventil" för att kunna leva ett mer "fullständigt liv".

Varför jag är på denna sajt…………ja det var en klurig fråga.

Jag tror det är att jag alltid trivts med enkla människor. Människor som inte försöker vara något dom inte är. Här på Ensamdet hittar du alla typer av människoöden. Välutbildade, outbildade, sjuka, friska och med en gemensam nämnare; ensamma, fysiskt, känslomässigt, mentalt.

Det är inte "gänget på solsidan" precis, men fina människor.

-----------------------------------------------------------------------

Du nämnde "coverband".

Musikens två bästa skolor är den kommunala musikskolan och coverband.

Jag vikariera i en del coverband (tre ackord, RnR) i min ungdom och det ångrar jag inte idag. För man övar ut en "idiot time-ing" som sitter i än idag. Någon kanske rynkar på näsan om jag säger dansband. Men det är ett "musikens högskola".

Din beskrivning av dejting, är mycket bra och (för mig) berikande. Jag har inte tagit del av något i den vägen. Och tror att fler än jag tycker lika.