Har funderat ett tag på dina frågor. Dom är kniviga att besvara beroende på att vi lever under olika omständigheter.

Tack för ditt svar och på att du funderade på mina frågor!
Jovisst det är sant att vi lever under olika omständigheter…

Jag bara får en känsla ibland att vissa människor skulle visst kunna ge mer men inte vill dela med sig av ren snålhet.

Det är inte alltid lätt att veta anledningen till människors beteende men jag tycker att ibland finns det tecken på att snålhet kan vara anledningen till detta jag beskrev…

Det är ju också jobbigt när man blir insläppt i en människas liv ett tag, bara för att senare bli utsparkad igen. Inte för att man blivit ovänner eller för att man betett sig illa på något sätt, utan för att den andra personen plötsligt kommer på att hen är nöjd med det umgänge hen har sedan tidigare, eller nåt sådant… 

Vet inte om det var ekonomisk snålhet du pratar om eller om det var något annat du menade. Man kan ju vara snål med att bjuda på sig själv också. Jag är en sådan som kanske inte bjuder på mig själv vid första anblick utan håller gärna tillbaka av gammal ovana, men jag är medveten om det och försöker kompensera för det. Jag försöker bjuda på mig själv på mitt eget sätt kan man säga.  

Och som du säger så är det ju inte så lätt att veta vad som ligger bakom andras beteende. Vill de inte förklara själva så kan vi ju bara spekulera och det kan ju gå lite hur som helst.

*jag var nog lite otydlig, jag menade förstås känslomässig snålhet. Inte så mycket att bjuda på sig själv kanske utan snarare att ge en möjlighet till vänskap fast man inte "behöver" den andra.

#3 Jag håller med det gör jätteont när någon bara släpper in en ett tag och sedan sticker :(

#4 Jodå, jag anade att det var så du menade. Jag uttryckte mig lite konstigt ser jag. Vad jag egentligen menade var precis det du säger, snålhet med känslor och att var snål med att bjuda på vänskap. Bjuda på sig själv kan ju göra ändå. Jag är ingen mästare på någon av de sakerna, men jag försöker…

Jag tillhör de människor som är väldigt petiga med vem de släpper nära sig. 

Jag sållar väldigt noga vem som jag släpper in som vän i mitt liv. Har bara tre personer som jag räknar som vänner. Sedan har jag en hög med bekanta men det är typ arbetskollegor och grannar som man inte skulle behålla kontakten med om man bytte jobb/flyttade.

Jag ser mig inte som känslomässigt snål utan kanske snarare som kräsen. Det innebär inte heller att jag inte kan ställa upp för mina bekanta om de behöver hjälp eller stöttning, men jag skulle inte be om deras hjälp.

Man ska nog tänka på att många människor har blivit känslomässigt trampade på och utnyttgade av andra. Och att inte släppa in någon är ett skydd. Värden är full av girighet, så man ska nog vara försiktig. Sen är det som LinaLj lyfte upp, man kan ju alltid räcka en medmänniska en hjälpande hand ändå. Sen tror jag att andra människors beteende är beroende av hur dom uppfattar mig och mitt beteende. Enligt principen; för att få en vän, måste jag själv vara en vän. Eller taget ur den klassiska literaturen; det ni vill att andra ska göra mot/för Er, skall ni göra mot/för dom. Det är inget konstigt, kristen fundamen- talism.

#6 Alltså, du får göra som du vill det är ditt liv.

Men saker och ting kan hända i livet. Du skriver att du inte ber om dina bekantas hjälp, det verkar som att du inte heller behöver det just i dagsläge.

Men vad skulle du göra om dessa 3 personer som du räknar som vänner skulle förvinna ur ditt liv?

Att vara petig med vem man släpper in är en sak. Att ha dörren helt låst och aldrig släppa in någon ny "på riktigt" är enligt mig något helt annat.

Här pratar jag inte om att räcka ut en hand i medmänsklighet, även om det givetvis också är viktigt och bra.

Man vill inte alltid känna sig som en tiggare som ber om hjälp hela tiden. Det är förnedrande om man alltid är i underläge.

Poängen med vänskap är att man möts på lika villkor. Att vi alla "behöver" varandra och har något att ge och ta.

Man vet aldrig hur livet vänder. Kanske imorgon blir det den som hade nog med vänner helt plötsligt ensam av olika anledningar.

#7 Jag kan ha förståelse att många har svårt att släppa in människor om de tidigare blivit sårade.

Men här pratar jag mest om de som väljer bort andra pga. att de anser sig ha "tillräckligt med vänner" och kan inte tänka sig ge en ny person en ärlig chans.

Man kan vara försiktigt och inte ha dörren vidöppen men kanske ett pytelitet fönster?

#8: Jag har precis gått igenom en ganska stor kris i mitt liv men har fått det stöd jag behöver från mina vänner och min familj. Jag väljer att inte gå ut "offentligt" till alla mina bekanta om vissa saker eftersom jag känner att jag inte har ett behov av att det. Jag tror fullt och fast på att det är bättre att vända sig till en person som man litar på till 100% än att vända sig till 10 som man litar till 70% på.

Det är klart att mina vänner kan försvinna ur mitt liv, ingen är ju odödlig. Men jag ser ingen anledning till att ha många vänner "i fall att". Jag släpper in de vänner som jag känner att jag kan lita på, som jag vet att jag får hjälp av när jag behöver och som jag skulle göra vad som helst för.

Sedan så ser vi nog lite olika på det här om medmänsklighet. Mina bekanta behöver inte be om min hjälp. Om jag ser någon som mår dåligt eller som kämpar så ställer jag upp och frågar om de behöver hjälp. Bara för att jag inte vill släppa in någon helt och hållet i mitt liv så innebär det inte att jag inte kan fråga om de behöver hjälp. 

Visst kan jag förstå att man vill att det ska vara på "lika villkor" att om jag släpper in dig ska du släppa in mig. Men jag anser ändå att jag som människa har en skyldighet att försöka hjälpa andra människor som jag ser inte mår bra. Däremot har jag absolut ingen skyldighet att bli vän med alla jag träffar.

Risken är att vi pratar runt något som är lite 'diffst' och odefinierbart. Men vist finns det självgoda nöjda människor som alltid vet bäst. Och om dom kan man säga att dom är lyckliga i sin bubbla.

#10 Jag menade inte att man ska ha många vänner "utifall att". Jag tänkte mest att man ska tänka att man själv kan hamna i liknande situationer då man behöver skaffa helt nya vänner och då kanske man skulle vilja att andra ger en en chans?

Jag menar inte heller att man har någon sorts skyldighet att släpa in alla man träffar. Men mellan att släpa in alla och att inte släppa in någon alls finns det en gråzon där man kan kanske släpa in någon då och då, om det känns rätt och så.

Du har inte heller någon skyldighet att hjälpa andra, ändå gör du det av någon anledning, något i dig driver dig att göra det. Man mår gott av att hjälpa andra. Men det är inte lika roligt att själv vara i en utsatt situation…

Jag tycker det där med att "hjälpa" andra är en fråga i sig. Nu vet jag inte just hur du gör så det kan jag inte uttala mig om. Däremot har jag mött många som hjälper andra utan att fråga om personen vill ha den sortens hjälp och vägrar ge den sortens hjälp som personen faktiskt har bett om (fast man hade kunnat). Då kan jag inte låta bli att undra för vems skull man "hjälper"…

Ibland kanske det är just vänner man behöver. Att få känna sig behövd, det är också ett behov…

Men jag menar inte att alla ska bli vänner med alla. Jag har förståelse om man har orsaker som gör att man har stängt in sig för tillfället. Gör man det inte av snålhet så behöver man inte försvara sig för det är inte den sortens människor som jag menar med mitt inlägg.

#11 Ja, det känns svårt att förklara exakt hur jag menar. Jag tycker inte alla ska vara vidöppna med alla jämnt och ständigt! Här pratar jag om en specifik sorts person som medvetet stänger bort andra utan att ens kolla om personen kanske skulle kunna bli en ny vän… Jag tycker man borde avgöra från fall till fall om man vill släppa in personen, vem vet, man kanske råkar möta ett riktigt guldkorn just när man har gott om vänner :) Varför gå miste om det? Vänner är det meningen ska berika livet. Man får inte mindre kärlek och lycka för att man delar med sig, eller?

Sen tycker jag att det är lite som att se människor som ting när man säger "jag har X antal vänner, det räcker, alla andra håller jag på avstånd oavsett hur trevliga de må vara". Människor är ju inte skor som man kan räkna hur många par man behöver, de har ju känslor och det gör ont att bli avissad trots att man inte gjort något fel. Det är en annan sak om man inte passar som personer, det kan jag förstå att man inte kan bli vänner mer alla. Men att lämna möjligheten öppen, det tycker jag de flesta kan göra.

Jo detta du beskriver är svårt att få riktigt entydigt. Det är bara ytligheterna som vi kan definiera. Och dom är ganska ointressanta. Jag ser det så som jag skrev tidigare. Man måste vända resonemanget. Jag måste vara en 'vän'/person som andra vill ha som vän.

#14 fast, vad hjälper det att vara en god vän om den andra har bestämt sig att den inte behöver flera vänner i sitt liv?

Vist är det så! Men om den andre inte uppfattar dig som en person han vill ha till vän. OK då, vänd din vänskap åt ett annat håll. Är du en god vän, så är det mest synd om den som inte 'släpper in' din vänskap. Men glad kan en annan vara som får den. Sen ska man ha i minnet att 'vännskap' inte byggs upp över en dag. Det är i tider av nöd som äkta vänskap prövas.

#16 Ja så är det nog…

Men en kan bli trött på att ständigt försöka förgäves. Om man flyttar till ett nytt ställe och alla där är nöjda med sina vänskapskrets, vad ska man göra då?

Men ofta är det så att "kaka söker maka". Intresseföreningar ar nog den säkraste kontaktytan. Jobbarkompisar ska man prioritera lägre. Lika så grannar. Dvs människor man av andra skäl än intressen har omkring sig. Har du några hobbys/intressen? Pluggar du?

#18 T-Johan, jag har länge varit mycket aktiv och har mycket kontakter, det är inte jag som är problemet i det fallet. Man kan inte bryta sig in hos folk, de måste också vara beredda att släpa in en en aning. Det är så typiskt när någon är ensam så forusätts att personen gör något fel. Så behöver det inte vara, det kan gott och väl finnas trender i samhället som gör det svårt. Och detta med att se människor kvantitativt istället för kvalitativt ser jag som en trend i Sverige som gör att många hamnar utanför. Tycker jag i alla fall.

Nej nej jag utgår inte från att du är problemet. Vad jag tror och tycker är i botten fullständigt ointressant. Det som är helt avgörande är att du själv har koll på läget. Det är bara så som du skriver, en del släpper inte in nya bekantskaper. Orsakerna kan vara många. Linné skrev om människor som bor i Kalmar, "dom äro icke sociala". Vad han fann var att Kalmarbona var mycket otillgängliga.

OT 🌺

Kanske berodde på Linné hade en annorlunda dialekt i förhållande till Kalmarbor & Ölänningar 🙂 

Han själv hörde ju mer samman med Osby & Älmhult då han kom ifrån Råshult. Historiskt sett finns nog fler samarbeten söderut därifrån. Det är ju Snapphanebygden och Svenskarna ifrån äldre tider, dem stod inte lika högt i kurs som Danskarna. Iaf inte för folket i den regionen vid den tiden och dessförinnan. Nils Dacke upproret 1536-1543, rövades & plundrades. Hittats en hel del i efterhand i dem trakterna av sånt som grävts ner ifrån erövringar man gjorde vid den tiden, bl.a mynt & kopparplåtar.

Gustav Vasa klippte dock upprorsmakaren till slut med huvudet till allmän beskådan i Kalmar.

När det kommer till detta med trådens ämne.

Tror mycket handlar om att man är inte lika benägen till ge av sin egen tid till lära känna nya bekantskaper av idag, som man kanske var bättre på förr. Alla har så bråttom nu för tiden med allting. Samhället är mycket mer anonymt idag. Mer fokusering på karriär & mål i livet så man hinner inte med sånt på samma sätt. Det är så många som tar allt sånt för givet, så man ser det inte på de viset när livet rullar på i full fart.

Det blir först intressant när det är så dags och allt kommer till kritan ☝️

Jo jag tror nog att det är en riktig iakttagelse, detta med hur samhället utvecklas. Vårt sätt att umgås har också förändras. Jag ser stor skillnad på mina invandrar elever och svenskar. Många invandrare kan bekvämt tala Om politik religion och familjeliv relativt obehindrat. Men om jag tar upp samma ämnen med en svensk, betraktas jag som en något skum typ. Sen har vi vårt sociala kultur arv, Jantelagen. Det är det som är härligt med invandrarna. Dom skrattar och skakar på huvudet när jag läser upp Jante- lagen. Till Jantelagen lägger vi till falukorv, sill (som är rå i deras ögon) och knäckebröd. Vi är formbara och formas av det vi matar våra hjärnor med. Så frågan är vad matar jag ni hjärna med? Reklam trender, porr, aktuell samhälls- debatt?

Jag är sån som lutar mig tillbaka när jag är nöjd med livet. 

När jag är nöjd så gör jag mycket för att inte ändra på det. Jag har svårt att få till det bra med livet så för mig passar det bra att dra mig tillbaka. Behöver inte fler människor än vad jag har.

Jag vill bara påminna om vad min tråd handlar om:

Finns det flera än jag som tycker det är jobbigt när folk lutar sig tillbaka på något sätt när de är nöjda med sina liv och inte vill släppa in nya människor?
Är andra människor värda bara när man behöver dem men om de behöver en men man själv är nöjd så kan det kvitta?

Det var mina frågor.

Jag efterlyser folk som känner igen sig, om dessa finns!

#21 Ja, det låter som en rimlig förklaring, har för mig att jag har hört om detta förrut.

#23 Ok. Skulle du kunna tänka dig svara på mina frågor som jag ställde när jag startade tråden?

#24

Alltså det är ju inte så att när jag väl är nöjd och är tillbaka dragen för det nya så dissar jag andra helt totalt.

Jag söker inte efter det nya, det nya söker efter mig. Det är mitt val o jag vill ta in det.

Hoppas du förstod.

#25 Fast det är ändå skillnad på att inte aktivt söka andra och på att faktiskt medvetet och konsekvent stänga ute alla människor utan undantag.

Tanken med mitt tråd var att undersöka om det är fler som har upplevt det jag har upplevt. Jag begär inga förklaringar om varför du eller någon annan gör på ett visst sätt, det liksom angår inte mig.

De jag pratar om är människor som medvetet och konsekvent stänger ute alla människor och inte ger dem en chans och hur detta kan upplevas av andra.

Ni som är nöjda, ni är ju nöjda. Jag vill gärna höra ifrån dem som inte är nöjda. Om det är ok?

Det är ändå ett forum om ensamhet och jag vill gärna diskutera just upplevelsen av ensamhet ur den ensammes perspektiv.

Jag vore tacksam om diskussionen kunde hållas till detta så gott det går. (jag kan ju inte hindra folk från att skriva men jag förstår inte poängen med att skriva hur nöjd man är med sin vänkrets i ett forum om ensamhet. Det känns lite som att skriva hur lyckligt gift man är i ett forum om skillmässor…)

Hoppas ni förstår…

Hej! Jag förstår dig fullständigt. Jag känner 100% som du och får nästan gåshud när jag läser dina inlägg, som om de kommer från mina tankar.

Vi lever i ett patologiskt samhälle, där självupptagenhet har blivit norm. Att konsumera varandra, eftersom att vara konsument är den nya religionen. Nu kommer en massa människor skriva svar att jag ska dra åt skogen kanske, för att kalla deras fantastiska samhälle för patologiskt. Men de som känner samma ångest inför detta fenomen jag kallar 'bristande gemenskap' är mest välkommen att kommentera. Jag tycker att många mår dåligt av det utan att veta. Man nöjer sig med sin närmaste krets, och mänga har inte ens det. Ensamhet har blivit en folksjukdom. Om det fortsätter så här, att man ersätter relationer med andra saker till exempel prylar och det materiella, då riskerar vi att till slut amputera behovet. Det är farligt och faktiskt rätt så sjukt.

Näää………..jag tror ingen kommer Be dig "dra åt skogen". Det är en bra beskrivning av hur samhället fungerar. På 70 80 talet var ordet "solidaritet" ett ord med en väl dokumenterad innebörd. Användes i Polen som namn på människors gemensamma ansträngningar och alla var välkomna. Idag kan politiker slänga ut folk på gata utan att folk reser dig och skriker högt. Det som jag saknar är "empati" eller medkänsla, filantropi. Konsumtion som religion är en klar godkänd beskrivning. Reklamen är denna religions profeter, "titta så glada och lyckliga dom är på bilden" "du och dina vänner blir lika lyckliga om du äger en sådan här", "du får många vänner om du klär dig såhär. "Tomhet och ett jagande efter vind", skrev den vise kung Salomo. Med en årsinkomst på 80 milijader och 800 fruar visste han vad han snacka om.

Kort ordförklaring 'Patologi':

Ordet patologi kommer från grekiskans patos som betyder smärta/lidande/affekt. Läran om sjukdomar och hur dem diagnostiseras.

'Filantropi':

Filantropi är en allmännyttig verksamhet som utan motprestation stöder institutioner och projekt inom kultur, utbildning, forskning och hälsa.

Källa Wikipedia.

Japp Mina kunskaper i klassiska språk kan vara lite bättre. Jag utgick från de grekiska ordet 'fileo', som är 'kärlek mellan människor'. Och syfta på människors osjälviska önskan att hjälpa andra, typ filantrop. Grekerna är goa enar. Dom har fyra ord som vi ofta översätter med ett, kärlek. Fileo, storge, agape och eros. Orden beskriver mot vad kärleken är riktad.

Precis läst en bok av Ove Wikström: 'Sonjas godhet' : Medkänsla i en självupptagen tid. Han är prof. i religion psykologi, men blandar inte religion som sådan i ämnet. En annan book som jag inte har läst än, är 'Tomhetens triumf' av Mats Alvesson. Ja! i mån om tid! läs!

era kära ordförklararare! det är konotationen som har bleknat. 

Själv har inget anspråk för att vara bättre, det är det som är det svåraste att se sig själv att smittas av skiten i denna ja! PATOLOGISKA samhälle. Där alla dämpar sin ångest och smärta med prylar. den bästa prylen är 'den andra' kan man bruka och förnedra en annan så känner man sig som en vinnare, eftersom hen egentligen har en djupkänsla av att vara förlorare. Ett förlorarnas samhälle. 

Vad heter förlorare på latin eller grekiska förresten?

Tack för boktippsen. Om du reagerar på mitt slarvigt använda grekiska så ska jag inte försöka över- sätta "förlorare". Dessutom upptäckte jag en felstavning; filia är bättre än fileo. Många ord som vi använder idag kommer från "koine grekiska". Det är den grekiska som talades då Jesus var verksam på jorden. Den talades i hela Alexander den stores rike. Och skiljer sig en del från dagens grekiska. Vanliga upp- slagsverk är därför lite lömska att luta sig emot. Latinet är lika jobbigt. Vem säger, om vad, avgör hur man uttrycker sig. Fördelen med latinet är att alfabetet inte är krylliskt. 'Amittare' i någon form borde vara gångbart. Men det är bara en gissning från min sida.

Jag är jätte tacksam för dina kunskaper i Grekiska och Latin. Jag har inga kunskaper alls och beundrar människor med kunskaper i klassiska språk. I synnerhet att jag är lingvist gör att jag nästa skäms för avsaknaden av klassiska kunskaper. Tusen tack för lärorika inlägg! Jag ska komma ihåg 'Amittare'. Kan du förklara etimologin bakom ordet? eller begreppets ursprång?

Om vi går tillbaka till självaste samtalsämnet vill jag tacka er och i synnerhet 'Haku' för hans öppenhet och intressanta öppning av ett aktuellt problematik.

OT Mina kunskaper är inte så stora. Men tillräckligt för att förstå 'storheten' i dom klassiska språken. Var försiktig med "wiki"och andra uppslagsverk. Dom ger en 'snäv' översättning. "filantropi" som jag an öde tidigare, har sin tyngdpunkt i 'filia' altså kärlek. Kärlek är själv drivkraften till att en person gör något för en annan och utan krav på 'ersättning'. Sen kan det vara som "wiki" nämner, personerna kan finnas i olika sammnhang. Tex inom kultur, forskning, hälsa och utbildning. Men en "filantrop" kan också rikta sin "filia" mot arbetslösa, uteliggare, flyktingar och sin granne. För att då komma tillbaka till trådens tema. Så ser jag människor som inte 'släpper in' andra människor i sitt sociala umgänge som; brist på filia. Sen kan man alltid fundera på om personer som saknar filia är bra personer att ha som umgänge? En väns osjälvisks kärlek (filia) är värd mer än guld.

Jag upplever att Sverige som jag bor i, (vet inte och vill inte prata om andra länder), är mer och mer ett samhälle som saknar 'filia'. Som påpekade tidigare, självupptagenhet har blivit ett normalt tillstånd.

Man har glömt en sak:'vi är ingenting utan varandra'. Bara genom att spegla sig i en annan medmänniska, genom att glömma sig själv.

Det handlar om att kunna fånga ögonblicket: Carpe Diem. Det är bara i nuet man kan älska.

Att fånga dagen är nog inte riktigt vad jag menade utan den tidlösa tillståndet, absoluta nuet, ett medvetandets tillstånd.

#27 #36 Jag håller fullständigt med dig maxkomhem7. Tack för att du tog dig tid att skriva detta då jag undrar ibland om jag håller på att bli galen eftersom så få verkar se det jag ser….

T-Johan, tack så mycket för dina fina, poetiska inlägg. Roligt att du verkar gilla grekiska dessutom :)

Jag la ner denna tråd tidigare då jag inte orkade bråka…

Men ville komma tillbaka och tacka er som var på min sida, även lite sent, hoppas ni kommer att läsa ändå…

hoppas jag inte glömt bort någon…

tack <3

Oj då, den här tråden utvecklades att bli en "tävling" i vem eller vilka som vet mest och kan mest Grekiska, Latin och vet mest om filosofi och mytologi.

Typiskt svensk att när EN börjar att påpeka sina egna kunskaper så skall resten av "horden" genast hänga på och påpeka att de vet ännu mer och kan ännu mer.
Jantelagen i hela sin prydnad.

Klistrar här in TS första fråga.
_
Finns det flera än jag som tycker det är jobbigt när folk lutar sig tillbaka på något sätt när de är nöjda med sina liv och inte vill släppa in nya människor?
Är andra människor värda bara när man behöver dem men om de behöver en men man själv är nöjd så kan det kvitta?_

Tänk så lätt en tråd kan spåra ur men vi lever ju i Jantelagens förlovade land där ingen jävel skall tro att hen är bättre än någon annan!

Nåväl haku, till din fråga som TS.

Det är en svår fråga du ställer men jag tror inte att det är enbart som folk lutar sig tillbaka, kanske anser de att man inte ingår i deras typ av gemenskap.

Jag har själv varit med om allt det där.
Man eller rättare sagt jag hade för så sent som ett par år sedan två väldigt goda vänner som jag umgicks ofta och mycket med.

Båda har nu träffat varsin tjej/kvinna som de lever med och de som dom numera umgås med är andra par som också lever i en tvåsamhet.

Som singel skulle jag då bara bli som ett femte hjul och där med undviker de att bjuda mig till midsommarafton, kräftskivan, grillkvällen osv.

Jag förstår dem, det är ju så som det fungerar så det får man nog bara acceptera.

För oss som verkligen är ensamma rent bokstavligt talat så finns det tyvärr nog få dörrar som öppnas.

(Well folks, på ett annat forum så är mitt nick Eudoros. Det tillhör den Grekiska mytologin men inga kunskaper som jag har något behov att brövla om här där temat är Ensamhet).

Bästa hälsningar,
Bertil

Tack för ditt fina svar, Bertil! Jag känner nog igen det där med att känna sig som det femte hjulet (visste inte att det heter så)

Nyligen var jag med om att ett gäng "vänner" som vi hade pratat om att vi kanske skulle träffas ordnade träff med varandra men bjöd inte mig till kalaset. En av dem var dessutom ganska nära mig, när jag har varit i liknande sits har jag alltid frågat "ska vi inte bjuda X också med?" för att få med min kompis i gemenskapen. Men hon ansåg inte att hon behövde göra samma sak tydligen. Det är såna saker som gör mig besviken, när man hade kunnat och har sagt att man vill och kommer att träffas men därefter fryser ut en. Jag tror inte det finns någon bra ursäkt i varför de gjorde så. Jag tycker inte jag har gjort något för att ha framkallat en sådan utfrysning. Jag får väl acceptera att det är som det men händer såna saker alltför ofta så börjar man till slut att tänka sig en extra gång innan man söker kontakt. Så är det tyvärr, man orkar inte bli sviken gång på gång utan att bli påverkad inombords. Inte om man är människa och inte maskin, och sist jag kollade var jag gjord av kött och ben och inte elektronik…

Nåja bäste Bertil, jag hoppas att du mår hyfsat bra trots allt. Du låter som en positiv människa som kämpar vidare trots svårigheter… Men nog är det synd att det ska behöva bli så här, jag tycker det är aldrig roligt när jag ser ensamma människor, försöker ibland prata med folk jag möter om de verkar pratsugna… Bra både för mig och dem :)