Många läser, men ingen svarar.

😴Jo då men man ska väl få vakna först! 😴

Du nämner "sociala nätverk", kom ihåg att majoriteten

av "sociala nätverk" du ser omkring Dig bygger på;

vem du är, var Du har och vad Du kan.

Detta är en "falsk" vänskap, om vi vill ha "phileo",

dvs "kärlek" eller "medmänsklighet".

Men Om det är till tröst, ska Du veta att Du är inte ensam

eller unik.

Häng på lite här på Ensamhet och ventilera dina tankar

och känslor med oss andra ensamma. Det kan vara ett

gott råd.

Jag läste ditt inlägg under gårdagen men fick aldrig iväg något vettigt svar. Som #2 skriver så finns det fler på sajten som känner likadant.

Hur är du som person? Har du lätt för att träffa nya människor?

Har du försökt att träffa nya människor eller sitter du hellre hemma?

Jobbar du? Vad för intressen har du? Hur gammal är du? Vill du ha vänner och en kärlek?

Här har du en till som kommer att sitta ensam till midsommar med datorn och internet som enda sällskap till sillen och nubben.

Visst har jag barn men de är vuxna och lever sitt liv.
De som tidigare var närma vänner lever nu i tvåsamhet och bjuder inte längre. Dom umgås ju med andra par.

På nyårsafton så bjöd jag in mig själv till min äldsta son men sådant kan man ju inte göra varje gång det är en högtid.

På julafton åkte jag hem till morsan så att vi inte skulle behöva sitt ensamma var och en på sitt håll.

Visst har jag några få "kompisar" men de är mest intresserade av att gå ut på stan och roa sig vilket jag som förtidspensionär kan göra så ofta.

Det enda fasta jag har är var tredje torsdag då det är en hel del som brukar träffas på samma pub & restaurant för att ta en bit mat och ett glas öl eller vad det nu kan vara.

Nästa alla av dem är i par så jag är en av få som kommer själv.
Dock så blir det ju bara runt tre timmar var tredje torsdag som jag har detta umgänge.

De flesta på den här sajten är väl ensamma på något sätt och det är ju därför som åtminstone jag reggade mig här på "Ensamhet" där vi om inte annat kan skriva precis som jag gör nu.

När man som jag då också står utanför arbetslivet så har man ju inte heller den sociala gemenskap som en arbetsplats ger.

Jag är en väldigt utåtriktad och social person men har som sagt inte så många att umgås med.

Bästa hälsningar,
Bertil

Jodå, jag kan nog räkna mig som mer eller mindre helt ensam i livet. Jag har lite kontakter med släktingar och gamla vänner på nätet, men jag har ingen jag umgås med i verkliga livet, förutom föräldrar och syskon som jag inte träffar så ofta. Just nu är jag arbetslös och väntar på att komma in på någon åtgärd på AF, så det blir mest snabbköpskassörskor, bibliotekarier och en och annan handläggare på AF som är mitt "umgänge" för tillfället.

Jag är en som är ensam mest hela tiden. "Mitt" nätverk består av vårdpersonal inom psykiatrin. Jag jobbar några timmar i veckan men dom där umgås jag inte utanför jobbet samma sak med Pelaren. Känner ingen som jag kan bjuda in till mig.

Jag känner mig också ensam allt som oftast. Jag jobbar hemifrån, men i ett land där jag knappt känner några. Jag har min sambo, ett barn på väg och mina hundar, men de tröttnar ganska snabbt på allt mitt prat (ja förutom bebisen då, han har ingen chans att komma undan stackarn). Ibland vill jag så gärna ha någon att prata gemensamma intressen med, men de få vänner jag har är ytliga bekanta som är i helt andra stadier av sina liv och inte orkar lyssna.