jag är i andras ögon "konstig". tappar lätt humöret(har typ asperger, pappa har), går mot strömmen- jag är mig-själv, ibland säger jag konstiga saker, inte taskiga, fula eller så, bara… konstiga. De andra flummar, skrattar och jag fattar inte ens vad som var roligt.

2 vänner som nu totalt hatar mig. Vi 3 var som en liten grupp och nu hänger bara de, jag är ovälkommen. En av de har vart ovän med mig länge, fattar inte varför. var gång jag försöker börja prata får jag svaret - "Jag trodde du skulle lämna mig ifred!"

tar det från början med de här 2. De "skojar" för tufft för mig, tar mina saker, använder dum ironi som jag inte fattar och den ena hackar ALLTID på min engelska, och säger jag något litet fel talar hon sådan dålig engelska så man knappt fattar och säger, översatt:

- vilken fantastisk engelska du pratar (ironiskt)

andra saker hon säger är:

- fattade du verkligen det?!?!

- för dig borde det ha varit supersvårt, jag tyckte att det var lätt

det som fick droppen att rinna över var när de tog min klarinett,         värde 16 000. De tog den när jag var i matan och åt och sedan när jag kom till dem sa de,

- den är på andra våningen, vin musikrummet

jag sprang som en dåre upp och såg att den fanns inte där. 2 tankar:

1. de ljög

2 någon har stulit den

springer tillbaka ned till dem, ser att lektionen börjat och att den står utanför salen. När jag kom hem och berättade blev såklart mamma och pappa jättearg (på dem) och mamma sms;ade dem och sa att om de tog något igen eller så ringer mamma föräldrar och skola.

nu är de såklart jättesura. har andra vänner, men de går i skola på andra sidan stan. finns ju klasskompisar också men jag passar inte in där, känns inte bra och de känns lite reserverande mot mig…

är olyckligt kär också…

behövde bara prata lite…