Måste bara skriva lite..

Jag har en lillebror som får allt utan att vara tacksam, han styr familjen! Helt seriöst han STYR familjen, han är 6år??? Han ignorerar både mamma och pappa, han respekterar ingen. Han bara går sin egen väg medans jag står där och får skäll bara för att jag inte tycker om att handla kläder och för andra helt konstiga orimliga saker! Det finns ingen kärlek i vår familj, vi bara ÄR random människor som råkar bo ihop(om man nu kan säga så) Mamma ska alltid ha rätt, hon pratar bara om sig själv och att allt hon råkar ut för är så hemskt men när jag säger att jag mår dåligt får jag ett "oj", bara ett oj.. Jag försöker hjälpa mamma, försöker sprida kärlek, försöker uppföra mig. Men jag jag måste vara som min mamma vill att jag ska vara, göra som hon vill, tycka som hon tycker för att hon ska bry sig. Hon påstår alltid att hon har rätt och att jag inte vet för att jag är yngre! Jag är rädd, helt seriöst rädd. Jag älskar min mamma, jag skulle gå under om hon dött eller lämnat mig. Men jag kan inte känna för henne fullt ut när jag inte får någon kärlek av henne. Jag har ingen säker plats att landa på. Jag behöver någon, jag vet inte vad jag ska göra. Jag kämpar varje dag. Min depression går upp och ner. Innan var jag asdeprimerad, inget var kul osv. Sen fick jag min ponny, då började något växa. Det var glädje, det var trygghet! Jag och Hugo(ponnyn) har haft en väldigt tuff tid i början då jag inte var psykiskt redo egentligen att ha en ponny vilket inte jag tänkte på då. Men det var asjobbigt för mig men samtidigt väldigt nyttigt! Jag lärde mig saker som jag inte ens visste att jag någonsin skulle förstå. Tack vare Hugo är jag en gladare person, ser saker mera positivt men människor omkring mig får mig att dö innombords. Samtidigt som Hugo får mig att växa. Men gräs som ständigt blir nedbetat har svårt för att växa och till slut växer det inte längre tills man flyttar djuren till en ny hage, då kan gräset åter växa sig starkt och högt även om det tar längre tid..

Jag känner mig inte trygg, jag påverkas enormt mycket av hur andra folk känner. Jag vet att detta kanske låter knäppt men jag känner att min uppgift är att sprida glädje i min familj, kanske är detta en prövning som jag utsatts för… Visserligen så är hela livet en prövning för alla! Jag har försökt hjälpa min mamma med att uppfostra min lillebror för jag märker att hon klarar inte av det! Men hon inser inte att jag bara vill hjälpa henne. I hennes ögon försöker jag bara ta över … Hon lyssnar inte på mig, min styvpappa skyddar ju min lillebror då han är hans riktiga barn. Jag sitter mest på mitt rum för jag känner mig inte trygg i resten av huset. Inte när resten av familjen är hemma. När vi bråkar är det alltid mamma som vinner, jag har inget att säga till om även om jag har rätt. Jag har inte alltid rätt det vet jag! 

Jag vill även skriva att det finns stunder när det känns riktigt bra! Däremot så är det mest när min lillebror eller hans pappa inte är hemma. Men jag tror att min mamma påverkas väldigt mycket av folk omkring henne precis som jag. Därför tycker jag om när vi är själva. Jag vet även att hon nog är ganska osäker om hur hon ska uppfostra mig eller beté sig osv mot mig men jag tycker endå inte att det är någon ursäkt för att inte försöka! Hon vill att jag ska säga hur jag känner men hur kan jag göra det när hon inte lyssnar men samtidigt kräver och blir arg för att jag inte berättar det jag känner.. Hade hon lyssnat, gett det tid och behandlat mig på ett bra sett och gett mig respekt då kanske jag hade varit redo att berätta och hon hade kanske varit redo att lyssna. Men hon är inte det och det förstår hon inte.. 

Jag tycker heller inte om hennes kompis som bara håller på med mig hela tiden. Jag höll på att bli knäckt när hon bodde hos oss.. Hon påstod att hon hjälpte mamma att uppfostra mig för jag ansågs olydig och uppkäftig. Jag hade ingen att gå till. Jag hade vänner men jag kände ingen tröst från dom. Det kändes nästan som att hon ville ha bort mig från min familj. Såfort jag ifrågasatte något hon tyckte eller gjorde i vårt hus eller överhuvudtaget så var jag dum i huvudet osv. Jag hatar ingen och ogillar starkt väldigt få människor. Men denna människa kan jag inte förstå mig på, jag kan inte tycka om henne. Hon är en Diktator!!! Jag låtsas tycka om henne för att jag är rädd. 

Jag hade kunnat skriva väldigt långa texter om detta men det känner jag inte för och det är inte nödvändigt. Egentligen är det inte nödvändigt att skriva detta överhuvudtaget men jag har ingen att prata med, ingen som värkar bry sig och eftersom att många här kanske förstår och har samma problem som jag. Jag är inte ute efter att jag har dte värst och att ingen har det lika dåligt som jag. Det finns alltid någon som har det sämre!