Måste bara skriva av mig någonstans och vet ingen annan "känslosajt" där jag kan vara anonym… Kan inte prata med någon heller, känner mig trängd i ett hörn.

För nästan tre månader sedan så träffade jag en kille som är 1½år yngre än jag, träffen var planerad då en kompis till mig fixade detta ur det syftet att denna kille (kallar honom J) skulle hjälpa mig med en närstående som har problem med droger. Tänker inte gå in mer på det, men J skulle i alla fall hjälpa mig. 
Vi började prata mer och mer, blev till slut väldigt nära också och fattade tycke för varandra. Blev smått varnad för honom samtidigt som han ska vara den absolut pålitligaste som VÄN men inte den optimalaste pojkvännen då han gärna skulle vara störst, bäst och vackrast - om man säger så. 
Han är snygg, mogen för sin ålder men saknar mognad på vissa plan så som förståelse - där vill han gärna vara störst och veta bäst. 
Han är perfekt för mig - utseendemässigt, personlighetsmässigt, dragmässigt och känslomässigt. Med dragmässigt menar jag de där små speciella dragen vissa människor har, sådant som jag fastnar för. Dock väger den här förståelsebiten väldigt tungt, han vill inte acceptera/respektera att jag faktiskt inte funkar som honom, vilket har fått mig att backa. Han är lika dominant som jag, vilket jag verkligen behöver då jag inte vill vara "mamma" och har hittills bara haft mindre dominanta killar.
Jag har enormt mycket psykiskt, är tillbaka i självskadebeteende och allt skit. Jag orkar inte jobba med mig själv, hur ska jag då orka jobba med två saker (mig samt vårat förhållande)? Detta förstod inte han alls, hade ingen förståelse för det för fem öre men accepterade att jag ville backa och försöka komma på fötter innan vi gick in på allt för djupt plan. Nu pratar vi knappt för han tycker det är för jobbigt, rent känslomässigt för hans del. 

Denna kompis som fixade "träffen" med oss tre, hon och jag är enormt bra vänner. Hon har även en bror som är 4 år äldre än mig, låt oss kalla honom R. Rent dragmässigt och beteendemässigt är han precis som J, men personlighetsmässigt så har han en sjuk respekt för människor. Han är en sådan här som man verkligen kan lita på, jag känner honom inte ens men vi pratar rätt mycket och har träffats tre gånger på tu man hand. Han är ofta med när jag är med hans lillasyster, han rör inte en om han inte vet att det verkligen är lugnt. Säger man nej så tar han det direkt, till skillnad från J som skulle ha tre efterfrågor också på själva nejjet och sedan frågor på svaren. Han godtog det helt enkelt inte.
Men - med risk att låta enormt ytlig… - R´s kropp, han har bra hull på överkroppen men är tandpetare på underkroppen, jag har enormt svårt för hans kropp av den anledning att mitt ena ex som försökte våldta mig ett par gånger för ett år sedan hade samma kroppsform och det sitter väldigt hårt i mitt huvud. Allt som påminner om honom, det backar jag för…

Jag vet inte vad jag ska göra, J är underbar på alla sätt och vis men är kanske lite väl kåt av sig också samt har inte riktigt förståelsebiten med sig - den går att jobba på dock! R är inte dominant, inte vad jag noterat och inte vad jag hört men ändå är han bestämd på sätt och vis och ja - jag behöver verkligen en dominant (inte sexuellt dominant). Han har dock en kroppstyp som får mig att backa just på grund av minnena, det går att jobba på men jag har hittills inte lyckats så bra med det och han kan heller inte träna till sin rumpa och sina ben då de förbli lika smala - han har försökt jätte mycket!

J är allt jag behöver men har inte förståelsen, R är allt jag behöver men har en kropp som får mig att må riktigt dåligt psykiskt.
R snusar också, jag mår jätte dåligt av snus och han han ge upp allt förutom det - inget har fått honom att lyckas sluta, han har snusat i 10-12år ungefär. J har inget sådant, däremot dricker han då och då. Alkohol får mig också att må as dåligt, dock psykiskt då jag dragits med alkoholproblem under hela min uppväxt (jag varken röker, snusar eller dricker och har aldrig gjort).
Vad ska jag göra? 

Jag mår as dåligt psykiskt, både J och R hjälper mig jätte mycket men de drar båda ner mig också på olika sätt. R på grund av minnena och J på grund av att han är svår att prata med då han ska ifrågasätta allt och inte tar allt på allvar samt ska veta bäst… Hade man kombinerat de två i en så hade det varit den mest oslagbara människan i världen, jag vill ha de båda och båda vill ha mig men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Känner mig så enormt inträngd…
Eller ska jag strunta i de båda på det planet och bara försöka vara vänner?