ensam..?
jag, jag vett inte om det här är rätt forum men men, man kan säga att det börjar med min pskyiska ohälsa, hum jag på min pappas sida av familjen är vi indian ättlingar, vi är alkhol, drog misbrukare, jag har dignatiserad adhd, går på vuxen psyk och bor fortfarnade hemma. jag mår så dåligt pskykist att det inte går en dag utan att jag funderar på självmord, jag vett inte änns vad som är verklighet längre, jag skriker av skräk iblan det känns som att jag lever en mardröm jag är omringad av folk som älskar mig men jag kan inte tro att dem igentligen finns, jag isolerar mig går sällan utanför huset och känner mig ofta så ensam i mörkret att jag gråtter med kniven mot strupen, tanken att ett ända drag med vassa kalla kniven mot min hastigt bultande pulsåder kommer att befria mig gör mig gladare, ibland är jag less på att låsas, jag vill hoppa ner från skoltaket, mörda folk eller vad som helst, det gör så ont i mig att jag bara vill skada. när jag känner mig ensam händer det att jag ringer vänner, vi umgås vi skrattar men fast jag ler, så känns det som att jag inte kan nå dem, jag vett att många jag känner bryr sig men desto fler gör det inte, dem är bara ute efter vad jag kan ge dem. jag gillar att spela hjälte rädda folk, jag gör det i hop om att någon ska rädda mig. jag vett inte om folk försker, jag fösker i alla fall rädda mig, jag drömmer och hittar på folk som bryr sig, om en famn där all min ilska och ångest kan försvinna men varför kan jag inte hitta den famnen hos de många som erbjuder än… jag vill omfamna värden men i räddsla gömer jag mig i gardiroben, jag tror att alla vill skada mig….
några tips?
Starkt av dig att dela med dig av det du känner, kan vara jobbigt ibland att öppna sig så mycket som du gjort nu. Och jag tror inte att du kommer att kunna hantera den situation du är i nu alldeles själv, jag är ganska övertygad om att du behöver hjälp av professionella människor som är vana vid liknande situationer. Du skriver ju att du går hos vuxenpsykiatrin, vilket jag tycker är bra. Det är starkt att våga ta emot hjälp, när det känns som att man inte ens vill leva eller kanske inte heller vill ha hjälp. Men då undrar ju jag om du känner dig hjälpt av att gå där? Hjälper de dig på bästa sätt? Vet de om hela din situation?
Kram!
![[Qimsid]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Min högsta dröm var också att hitta folk som verkligen var som jag, folk som brydde sig och inte bara om mig, men om hela sin omvärld. Osjälviska och frigjorda människor som inte bara levde efter någon annan viljas dans. De må vara få, jag har inte hittat många. Men jag tycker ändå att du ska kämpa. Du får kanske aldrig det här livet tillbaka, man lever kanske bara en gång och då är det väl bättre att försöka med de korta år vi har på oss att se hur vi kan göra det bästa av läget. Skaffa dig en egen identitet och bryt normerna. Göra det du själv tycker är rätt. Döden kommer vi till ändå. Jag är som du, ibland känns det som att dagen inte är värd att leva, man vill bara somna in. Men, det finns en hel del att leva för. Så länge man hittar sig själv och inte förlitar sig på att andra ska ordna upp det för dig, för det gör dom inte. Innerst inne måste du leva för dig själv. Och det är då som du kanske först kan hitta Dina människor, dem som är som dig och verkligen bryr sig. Ge inte upp.
Starta ny diskussion