Bekräftelsebehov
Är det fel att behöva bekräftelse?
Jag anser att alla behöver det, och att det bara är sunt att kunna erkänna att man behöver och vill ha det. Ändå blir jag bara hånad om jag säger det. "Det behöver du ju alltid… 
" och så vidare. Mycket lustigt, känner jag, som blir uppriktigt förolämpad av hur folk skämtar om mitt försök att be om hjälp. Om jag nu enligt dem har ett överdrivet behov av bekräftelse så måste det väl ändå bottna i nått, t ex att ständigt ha fått kämpa för det som barn? För det ska gudarna veta att jag fick göra.
Min poäng med det här inlägget är att reflektera över "tabun" i att vara ärlig mot andra kring ett behov det är "fel" att ha. I det här samhället i alla fall.
Jag dämpar mitt behov genom att vara övergenerös, vänlig och extremt lojal mot vänner, familj och omgivning, och på så sätt generera tacksamhet från dem. Även när de inte visar nån tacksamhet så ger det mig tillfredställelse att veta att jag gör något gott för någon annan. Det kan vara något så enkelt som att höja rösten för att tala om att en handikappad person behöver få sitta på tunnelbanan i rusningstrafiken, och se till att någon reagerar. Eller, om jag själv sitter, ge upp platsen åt den som behöver den.
Allt som oftast blir jag utnyttjad av folk jag tror är mina vänner, men jag håller huvudet högt och fortsätter i samma stil. Ju mer tid som går, desto mer lär jag mig att tygla mig och anpassa mig till situationen så att jag inte t ex gör av med en massa pengar på en främling. Pengar som inte gör någon nytta. Det är lätt hänt annars, då pengar är så oviktigt för mig men jätteviktigt för de flesta andra. Jag är dock ganska fattig och har inte råd med mat åt mig själv om jag slösar.
Nu sitter jag dock här som ett fån med insikten framför mig, insikten jag alltid vetat och känt till men valt att ignorera; man kan inte köpa vänskap. Man kan inte köpa gemenskap. Jag känner mig lika ensam nu som i tonåren. Starkare och mer rustad att hantera det, men likväl ensam. Och känslan att vilja känna och höra att jag är bra på något, att jag är snäll, fin, duktig, smart, vad-som-helst-som-är-bra… Den bara ekar i huvudet.
När jag läser igenom vad jag just skrivit känner jag mig dum, och skäms för hur jag beter mig. Och jag skäms för att jag skäms.
Är det någon alls som känner igen sig i det här, och hur hanterar ni det?
Ber om ursäkt för ett spretigt inlägg.
Följ min viktresa: http://melineya.wordpress.com
![[Junijuli]1](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag är bara 24 men har alltid haft ett enormt behov av att bli bekräftad, summan av det blev ett liv med många "pojkvänner" och vänner som lämnat mig då dom inte "orkat med mig"… Känner mig ständigt ensam och har inte lärt mig hantera det än men har precis börjat m terapi. Är jättetrött på att alltid känna mig ensam även bland folk och den ständiga känslan av att ingen varken kan eller vill förstå mig.
Bekräftelsebehov är ju något livsviktigt. Vi vill bli sedda och uppmärksammande för det vi gör. Vara en del i samhället.
Visst finns det överdrifter med detta också. Sådana som gör dumma saker för att man ska reagera. Som att ställa till med onödiga bråk, göra/säga korkade saker för att få en reaktion osv.
Media är ju ett stort forum för sådana som går till överdrift. Alla poänglösa dokusåpor t ex, som Paradise Hotel(?) exempelvis.
Det ytterligheter som Snövit pekar på är nog ett syntom på problemet. Den jag har konfronterats med är tjejer som ställer upp på att hjälpa killar så till den milda grad att dom inte fattar att dom själva försummar sina egna 'behov'. Att förklara att deras dåliga studie- resultat beror på att dom lagt för- mycket tid på att göra 'killkompisars' läxor går inte in.
Jag har otroliga bekräftelsebehov och har haft hela mitt vuxna liv. Jag är medveten om det och jag mår också dåligt när jag inte kan få bekräftelse längre för att jag inte har vänner och familj som ger mig det. Jag orkar inte heller längre prestera något… så jag behöver laga mig själv nu. Självkänslan och självbilden är snedvriden och jag vet inte om det går att fixa till den. Det är jobbigt med speglar, jag gillar verkligen inte det jag ser där.
Alla levande människor har bekräftelsebehov på något vis. Var enda levande människa^^
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking
Att få uppmuntran för nått man gjort är en bekräftelse t.ex. Då stärks vår självkänsla, våra svaga sidor försvinner i horisonten. De här är ett måste om bi ska växa som människor. Andra former av bekräftelser är t.ex. att hålla upp dörren för någon. Säga; "tack för maten", "hur mår du?", att besvara ett inlägg här på ensamhet, att visa medkänsla, empati. Kontentan är att det kan vara små vardags händelser som betyder mycket, utan att vi ser det så.
Starta ny diskussion