![[skix]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Alla frågor, inget svar
Ja nu sitter jag på ett hem. Det var väl vad jag egentligen ville? Är bara jag och en till här och en massa personal. Jag önskar jag hade någon att vara med så jag slipper känna mig så ensam. Ångest varje natt inför morgondagen. Kommer det att finnas något att göra idag? Antagligen inte… Väntan på att bli flyttad gör mig galen. Tänk om jag inte blir flyttad? Tänk om jag måste fortsätta bo med dom? Det kommer jag aldrig orka. På nätterna får jag inge luft och det känns som om jag ska kvävas. Jag har mardrömmar varje natt och känner mig konstant trött. Jag vill bara att denna väntan ska ta slut… Varje dag vill jag antingen skrika eller gråta men jag sätter på masken. Ingen får se hur jag egentligen mår. Vi kör med den falska glada minen ett tag till….
Ingen får se hur jag egentligen mår. Vi kör med den falska glada minen ett tag till…. Tänk om det är de du skrev ovan som är Ditt problem/misstag/sjukdom/syntom? Du kanske borde vara tydlig med hur du mår. Det är alltid svårt att i efterhand komma och säga; "där och där, då och då, mådde jag mycket dåligt". Nu vet jag absolut inget om dig, så detta är bara en ren gissning från min sida.
Jag är rädd att om jag visar hur jag mår kommer dom diagnosera mig på något vis och jag kommer aldrig komma härifrån
"Dom" är säkert proffs på diagnoser, utgå från de. Jag tror att det är till din fördel ur många synvinklar att det är just "dom" som ställer diagnosen. Då har du större chans att få bra medicin. Och det ökar möjligheterna för dig att "komma ut". Eller?
Jag håller med T-J. Det är svårt att visa sitt jag men gör man inte det får man kanske inte rätt hjälp. Det lättare också oerhört när man vågar vara sig själv och tala om hur man mår. Det är tufft att hålla en mask, mycket tuffare än att visa sig själv för det är så mycket mer krävande.
Nu kan du ju få proffshjälp så tveka inte, försök ta den hjälp du får. Även om detta är en klyscha, så ta ett djupt andetag och försök.
B
Starta ny diskussion