Hej Här är det sportlov. Har bestämt mig för att försöka läsa ikapp allt som bara blivit liggande. Jo ljuset är på väg tillbaka igen. Hoppas som du, att ljuset tar med sig kompisen värme också. Saknar Ylva, Felicia och andra som jag inte har lärt mig nicket på. Hopas allt är väl med dom.

Min helg har varit helt fantastisk!

I lördags var jag med hela familjen i Örebro och på Marieberg och shoppade. Det kanske var extra roligt för mig, jag fick ju nya ridstövlar.

En tidig födelsedags present, fyller snart och vi var ändå på hööks så ja.

Sen igår red jag ut och lite sånt. Idag ska jag också rida, fast hoppa.

Jag har äntligen släppt rädslan, har inte vågat hoppa förut men nu älskar jag det 🙂

#2
Vad härligt att har rädsan släppt 🙂
Nu är det några år sen jag red sist (tyvärr) men jag älskade också att hoppa även om jag är/var lite "höjdrädd".

#3

Tycker bara det är kul om det är på den höjden jag vågar, efter några gånger kan jag kanske vilja höja och sånt.

Är också höjdrädd.

Godkväll. Helgen har varit lugn och jag har sovit bort den kan jag säga. Idag har jag jobbat och sedan varit till Hälsocentralen för att kolla min mage. Sen var jag på Pelaren en stund innan jag for hem.

Ikväll har jag varit på promenad så som det står på mitt schema. Imorgon far jag till stan och Pelaren.

Hej Kul och höra av Er båda, Ylva och Vilma. Hur går det för Er? Vilma pluggar och jobbar med hästen? Tjejer med hästintresse blir bra 'ledare personligheter'. Det har vi forsknings resultat som visar. Hur är det med Ylva annars? Bor du i din lägenhet nu? Går det bra på Pelaren med data undervisningen?

Nä har jag varit hemma i en vecka sen utskrivningen. Jobbet går bra och jag börjat få rutin på min vardag. Inte riktigt fullt igång men det kommer väl. Datakursen är över. Vara bara fyra tillfällen. Nu skall jag och en till har en kurs i netikett. Hur man skall göra och inte göra på nätet som tex facebook och liknande sajter. Kommer att bli skitspännande och jag hoppas att många kan komma.

Hej på alla!

Min helg har gått i ett töcken. Trött är mitt andra-namn. Fick en ny kyl & frys i fredags, så jag & min son har gått och ryckt i det och sagt "aaaw" "åååh". Tyvärr är dem tomma till barnbidrag. Men det är fiint! Och tyst. 

Med dem fick vi hälften så höga överskåp, så det som stod på köksbordet skulle ju tillbaka på något sätt? Och här finns varken skafferi eller tillräcklig med skåp. Så det var skohorn-principen. Hushållsassistenten blev över. Den står på golvet. Har verkligen ingen plats för den. 🤔 Det var min helg det, försöka få bordet tomt igen. 

Imorn ska jag till labb och ta en drös olika prover för utredning. Går utan diagnos, men med en massa värk och besvär. Det är tråkigt att man ska "vara frisk för att vara sjuk" som de säger. Har tagit mycket energi som jag inte ens har med utmattnings-depression att tvinga dem ta mig på allvar! 

😴

Men du Snövit, 'utmattnings depression' är väl en diagnos? Men man måste ha en psykiatriker som ställer diagnosen. Men det vet du väl redan. Dom flesta blir som jag halvt förtids- pensionär. Men det kanske du redan är? Kylskåp är till för att fyllas med god mat. Men du kanske inte är lika 'matnojjig' som jag.

#7 Ja du har ju varit på fina middagar och kan säkert föra dig fint som en lady. Det är kul att du har en uppgift som stärker och bygger upp en som individ. Jag hade aldrig trott att arbete som lärare skulle vara så givande som det faktiskt är.

# 9

Jodå, jag går hos en psykolog som ställt den diagnosen. :) Det verkar lättare att få hjälp där, än vårdcentralen.  Har tjatat år ut och år in efter hjälp, utan resultat. Är hemskt trist att man ska få så ont att det blir handikappande innan de reagerar. Eller ja, det gör dem ju inte förrens jag tar min onda hand och slår i bordet först. Och tjatar. 

Nej, jag är sjukskriven än så länge. Vet inte vad jag vill, har försökt komma in i arbetslivet så länge - men kroppen eller psyket strejkar hela tiden. Vore skönt med pension, samtidigt som jag vill göra något meningsfullt med mitt liv. 

Mat är inget kul för mig. Dels tål jag nästan inget längre, sedan räcker inte pengarna hur man än vänder och vrider tyvärr.

Som jag fattade allt så är vårdcentralen sjukhusets förlängda arm. Plåster och sprutor är dom duktiga på. Men om vi talar om mental ohälsa funkar dom inte och det ska dom inte heller. Men det man önska vore att dom kunde hjälpa en vidare så man får kontakt direkt med psykiatriker. Nu ska jag inte babbla för mycket, men du ska nog försöka få en diagnos av en psykiatriker. En sådan diagnos väger tungt och respekteras av alla myndigheter (AF, FK). Om du har en diagnos 'depression' och psykiatrikern bedömer den som 'icke rehabiliterings bar', kommer du med stor säkerhet få pension i någon form. Värksjukdommar har jag 0-koll på. Dom i min bekantskaps krets som lider av sådana krämpor är ofta utslitna och har mycket sega/tuffa kontakter med FK. Vilket inte under- lättar deras liv. Som jag fattar saken så är det svårare att få acceptens hos FK med värk sjukdomar. Orsaken är att FK och läkare bedömer sjukdomen som 'rehabiliterings bar'. Så länge något är rehabiliterings bart ska du till baka i arbete. Det är så sant att man vill känna att man gör något meningsfullt. Själv fick jag möjligheten att börja på vuxenskolan och arbeta men elever med "särskilda behov". Vem vi har alla olika färdigheter. Men att göra något för andra är och känns alltid meningsfullt.

# 12.

Ja, här får man kontakta psykvården själv - och det är lång kö. Ca 6 månader här. Jag är glad att jag fick tid snabbare och träffade en duktig psykolog med, som är väldigt kunnig inom hur det psykiska påverkar det fysiska. Hur man kan lära sig att andas igenom en panikattack t ex. Eller att man blir t ex okoncetrerad, sover dåligt & tappar matlusten vid depression. Något som påverkar fysiskt. 

Var och tömdes på en massa rör blod & lite andra prov idag, så ska jag på vidare utredning då dem är klara. Men nu har jag väntat över 20 år också på att få svar. Tycker det är trist att man ska få tjata så länge och gå igenom så många läkare, innan man finner någon som "ser" en och tar en på allvar. Tragiskt. 

Jag har tyvärr ledsjukdomar sedan barndomen, som sätter käppar i hjulet för många arbeten. Och Social Fobi. Hopplöst är det inte, men visst vore det en trygghet att ha en fast summa komma in på kontot varje månad och slippa den inre stressen att man aldrig veta när pengarna kommer och om de ska räcka denna månaden.

#6

Har inte svårt att tänka mig det. Låter man hästen bestämma kommer det sluta illa för ridsporten. 

Igår när jag hoppade vägra han 2 gånger, skulle Asil fått bestämma hade vi aldrig kommit över hindret!

Det finns forskning på att det är bra att tjejer rider och är engagerade i en ridklubb. Att rida är bara positivt Vilma.

#15

Ja, för det mesta.

Fast det kan ju kosta både skador och pengar. Nu har jag bara hamnat på backen 3 gånger på A-ponnysar men det är nästan skrämmande vilka skador det kan ge!

För ett par år sedan i en ridlektion ramlade en tjej av på ridspåret och på något sätt red en annan häst över henne så hon dog. 

Det där med kostnaden kan nästan vara plågsam att se, nämnde ju at jag köpte ridstövlar. Dom kostade 2000 kr. Visserligen kan jag ha dom i 10 år om jag inte växer ur dom men det är sjukt vad en så nyttig sport kan kosta!

Min dotter har jag kört till hennes ridlektioner i många år. Jag är ändå förvånad att det är så lite olyckor. I alla fall på "skolnivå". Jo vist är det en dyr hobby. Min dotter dela ut reklamblad och sparade pengar till sina första ridstövlar. Och dom var begagnade och två nummer förstora, men vad glad och stolt hon var med sina stövlar. Men om man mår bra av "stallet". Är nog kostnaden inte bortslängda pengar i utbyte mot god hälsa.