Jag vill inte uppleva det här.
Jag tror precis att jag har blivit bortprioriterad. Från den personen som betytt mest för mig någonsin, den jag älskar så förbehållslöst, från den som fått mig att se saker jag aldrig sett förut, som gett mig min vilja, mitt hopp och min framtidstro tillbaka. Jag skulle göra så mycket för att få vara en del av hans liv, för att få uppleva alla saker jag vill uppleva med honom.
Han kan inte balansera in mig i sitt liv. Hans lust att skapa och förändra är så påträngande och dominerande, det enda egentligen han lever och verkar för. Det här tar så mycket tid och rum för honom, att han blir tvungen att prioritera bort mig ibland. Att bli bortprioriterad gör mig ledsen, och att jag blir ledsen gör att han inte kan skapa och göra det han vill. Det här har eskalerat mer och mer under ganska lång tid (månader) och innan jag lärt mig hantera denna bortprioritering (som jag tror att jag kan hantera, när jag vet vad det handlar om) så har han börjat stänga mig ute. Mer problem som finns är att han är livrädd för att jag skulle bli beroende av honom, känslomässigt alltså. Jag kan knappt berätta allt bra han gjort för mig, då känner han bara press. Nu känns det som att vi kommit till en gräns, vi kommer inte längre.
Jag fattar att jag kanske är jävligt störd för att jag ens kan acceptera att han inte kan prioritera in mig i sitt liv, inte verkar kunna välja och styra. Jag vet att min känslor kanske är fullkomligt ologiska (när är inte känslor det?), men de är så fruktansvärt starka och jag vet inte hur jag ska kunna hantera dem. Jag har aldrig känt såhär starkt för någon förut.
Just nu känns det som att jag bara går och väntar på honom. Väntar alltid på att han ska höra av sig, att få prata med honom, att få träffa honom. Det har blivit totalt osunt, det förstår jag. Känner mig så desperat. Allting påminner om honom, allt kan associeras till honom, han uppfyller mina tankar konstant.
Var liksom bara tvungen att få ur mig det här. Kanske inte ens rätt forum. Men jag känner mig grymt ensam, förutom detta också, så.. Har liksom knappt några vänner kvar, absolut inga "irl". Känns lite skönt att ventilera någonstans, även om jag inte får någon respons. Kommer antagligen skriva av mig mer så småningom. Får man ha detta lite som en öppen dagbok?
Redan innan honom, och utan honom, har jag mina problem. Det här blir det inte bättre av. Jag ser knappt någon mening med att leva om det ska göra såhär ont (nej, det här är inget seriöst "självmordshot", jag har ändå en familj som jag älskar och som bryr sig om mig). Jag vet inte hur jag ska hantera smärtan, förlusten.
Det går, men det tar tid. Lång tid. Kanske inte någon tröst men du är inte ensam att ha upplevt så eller gått igenom det, många före dig och många efter dig kommer att göra samma sak. Det viktigaste för dig är att fokusera på det du tycker är roligt, och det du tyckte var roligt utan honom. Ett litet steg i taget och fylla ditt liv med positiva känslor så kommer du ta dig igenom det.
Med tiden kommer du hitta någon ny att må bra med, men någon som kanske lägger ner lika mycket engagemang i dig som du i honom och då hittar du den sanna lyckan.
![[Zorita]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag förstår hur du känner dig, jag har också gått igenom något liknande och det var otroligt svårt. Som #1 säger, fokusera på det du tycker är roligt om det går. Ta dagen som den kommer. Det går över så småningom, värken lägger sig tillslut och det blir ljusare. Först då inser man att det man gått igenom gjort en starkare och att livet nu kan bli mycket bättre.
Det är en tröst att någon förstår ändå. Och jag vet att de är tid som behövs. Det är så svårt bara. Han finns i allt. Jag borde antagligen inte ha hängt upp mitt liv så mycket på en person, men det blir lätt så när man är ensam och ganska isolerad. Han finns i nästan alla mina tankar om framtiden, jag måste omvärdera och planera om så mycket. Jag förstår att jag måste hitta mig själv och skapa mig en trygg grund från början.
Det är så svårt bara att ta kontakt med folk när man känner sig så annorlunda, rent av konstig. Jag har inget av vad de andra verkar ha, i ett normalt liv. Jag har liksom inte kommit någonstans än, inte åstadkommit något, ingen utbildning, aldrig jobbat. Så ser jag gamla bekanta, det här oftast på facebook, som är lika gamla som jag, som liksom har kommit så långt. Jag känner mig helt misslyckad och ovärdig att vara med dem. Det är till och med dem som utbildar sig för att hjälpa sådana som jag! Jag vill inte bli en välgörenhetsgärning i någons liv heller, jag vill såklart tillföra mer än gott samvete.
Tänkte göra något så patetiskt som att skriva ett öppet brev på just facebook, där jag i princip bara har gamla vänner, bekanta och familj. Där jag berättar hur jag faktiskt upplever livet och mig själv, och att jag känner mig otroligt ensam. Där jag kanske förklarar varför vissa saker blivit som de blivit i mitt liv och med gamla relationer.
Tack snälla ni, båda två, för att ni tar er tid att svara! Ni säger många kloka saker och jag kommer verkligen försöka ta åt mig och tänka på era ord.
Jämför dig aldrig med andra. Det gör dig inte lycklig oavsett faktiskt. Det kommer alltid finnas de som kommit "längre" i dina ögon och de som inte uppnått lika mycket ur ditt perspektiv, men inget av det spelar roll. Vad som spelar roll är att du känner att du utvecklats mot något du vill vara och om det inte är så, gör förändringar så att du blir den du vill vara. Den enda som kan få det att hända är du, och det är svårt när man är i ett mörkt hål att se målet, men när du tar dig ur detta så kommer du kunna utveckla dig på sätt andra inte kanske kan som alltid fått det som de velat ha. Det är en styrka att slås ner och ställa sig upp igen, om det används på rätt sätt.
Gå och läs böcker om personlig utveckling om det är vad du behöver, men troligast är bara att du gör sånt du trivs med att göra för att hela dig själv.
Starta ny diskussion