hej det låter som en knepig situation. jag är lite som du med självvald isolering i perioder trots att jag inte alltid trivs med att vara ensam. Mn man vänjer sig och när man är med andra i grupp tycker man det nästan är jobbigt och längtar hem dit man kan rå om sig själv.

Har du funderat på om du kan ha någon diagnos?  typ ADD det ska ju vara motsatsen till adhd dvs man är lugn och avvisar kontakt mm. En jag känner har det. Jag är inte påläst om det själv så jag ska inte ens försöka diagnosticera dej men det låter lite som han.

Jo, det är lite så. Att i vissa perioder vill jag vara själv och i andra är jag så rastlös att jag bara måste vara med andra.

jo, jag har funderat. Men inte på ett tag, jag kanske ska kolla med mamma om man kan se fall jag har någon diagnos? är ju bättre att veta så man kan göra någonting åt det än att gå hela livet utan att fatta vad som är fel.

Precis och om du får veta tt du inte har någon bokstavskombination så vet du att det bara är din personlighet.

Idag är ju allt så fokuserat på att man ska vra social och välanpassad streber, med stora sociala nätverk till vilket pris som helst.

ett litet citat ifrån en låttext jag gillar

"Går du med i tåget så får du komma fram, Går du för dig själv, så köper du ett namn"

Vare sig man är ensam av egen vilja eller ofrivilligt är det knepigt lu längre tiden går.

#2 Kan det vara så att du är lite depprimerad? Jag känner igen mig i allt du skriver.Jag har varit som du av och till hela livet.Jag har nu kommit en bit upp i åren,men känner mig mer ensam en någonsin.Jag både vill och och inte vill vara ensam,tycker aldrig att jag hittar rätt sorts vänner,eller känner att jag inte hör hemma med dem….man  behöver någon att prata med så kanske du har någon kurrator om du går i skolan som du kan vända dig till.

#3 Jo, alla vill att man ska vara som alla andra. Och är man inte det så.. ja, då blir man klassad som en tönt.

#4 Kan ju vara så att jag är deprimerad också. Och ja, jag har en kurator som jag kan prata med om jag vill. Problemet är ju att hennes pappa och mamma äger stallet min häst står i och vi träffas ofta privat. Känner att jag inte kan prata med henne om allt. Och även om hon har tystnadsplickt så känns det svårt att träffa henne privat sen. Och det vill jag inte då stallfolket känns lite som en extra familj. Men det ända som igentligen finns att göra är väl att prata med någon, eller kolla om man har någon diagnos. Har dragit ut på det ett tag, men känner att jag måste få veta vad som är "fel".

#5 då förstår jag att du inte vill prata med henne,hoppas du hittar någon annan som du har förtrende för,kolla med sjukvårdsupplysningen om dom har något råd.

kram

det ska jag! Tack så mycket för all hjälp! :) kram!

För mig låter det som att du behöver bli bekräftad o förmodligen inte får den formen av bekräftelse som du är i känslomässigt behov av. Vad skulle du vilja ha för form av bekräftelse så att du känner dig omtyckt, älskad, sedd?

#5 Man kan gå sin egen väg om man är stark nog så bryr man sig inte om öknamnen man kanske får i början. Efter ett slag blir man stilbildande för man vill inte ara som alla andra. När du börjar gymnasiet kommer du se att folk vågar vara sig själva mer.

Tragiskt att man inte kan vara det i unga tonår ovh inte får vara det som vuxen om man vill ha ett arbete osv

jag känner precis som dig, har varit ensam i hela mitt liv, ibland känner jag att mitt huvud ska explodera, eller vill ta livet av mig, är vilse, vill prata med någon, vill träffa någon, vill ha någon, ja det låter desperat men så är det här i skellefteå, eller vet inte, kanske i hela sverige är det så, dött som en begravning..va ska man göra, har provat allt möjligt, inget funkar och får ingen, va gör jag då..kan inte flytta nånstans, inga pengar, inget annat boende, sitter fast här, väntar tills jag dör ensam, blir bara äldre och äldre utan sällskap, jag blir snart 26 men känner mig som 62..min hjärna ska dö innan mitt hjärta gör..