Jag skulle nog träffa en psykolog, för att få hjälp att hitta mening i tillvaron, om du inte lyckas med det själv. Annars handlar det om att träffa folk, prova saker och på så vis få träffa vänner. Men eftersom du inte känner att du vill göra någonting(apati) så blir det svårt, och därav så tycker jag att du borde träffa någon och prata om det.

Jag personligen använde min psykolog mest som ett bollplank.

Hoppas det löser sig för dig, du är inte ensam om att ha dom problemen i varje fall :)

Jag skulle först rekommendera dig att INTE leta efter någon, det är en sak som kan göra en deprimerad.

Det enda tipset jag har är att du börjar träna något, med tiden kommer även vänskap och med vänskap kommer aktiviteter som att gå ut eller fira midsommar med någon. Det gäller själv att du är lite aktiv och inte stöter bort de som vill vara med dig.

Datorn tar mycket av mitt liv, så ett tips är att du själv sätter tider som du kan sitta vid den. Istället för att sätta dig vid datorn efter maten så gå ut en runda, det räcker du går runt huset bara. Allt för att bryta dina "trender".

Lycka till…

Psykologer suger skitet. Ursäkta men det är sant.

Jag har försökt hjälpa dig. Jag vill det. Det är samma med mig ungefär. Men den där medicinen gör om min själ eller nåt. Jag vill till dig. Men du vill inte.

#3 Psykologer suger skit om du antar att det är dom som ska lösa dina problem, och inte du själv som ska det.

Och var så snäll och använd inte ord som "sant" när du gör sådana påståenden. Det är möjligtvis en sanning för dig, men inte för andra.

Jag har försökt med psykolog, jag har försökt med olika tabletter, känns som jag har försökt allt! Har mer eller mindre alltid varit som jag är. Så fort jag försöker tvinga mig att göra något, eller umgås med folk så mår jag bara ännu sämre, och vill bara hem och sätta mig i min ensamhet igen :-/

Om psykologer gör andra väldigt lyckliga så vissst men inte mig.

#5 Antar att det är ångest du pratar om i så fall? Du ska inte tvinga dig själv att göra någonting. Det betyder ju att du inte vill det.

Jag själv är en inbiten datornörd. Jag sitter nästan hela dagen framför datorn, och jag är helt allvarligt rätt nöjd med det. Jag har "nätvänner" mer än "IRL" vänner.

#6 Det handlar ju inte om att göra någon lycklig? Lycka växer inte på träd direkt…

Både ångest och att jag känner mig uttråkad vad jag än gör. Känns alltid som att det bästa allternativet är att sitta hemma.

#8 Då handlar det ju om att skapa mening och mål i tillvaron:p Det är väldigt mycket eget tänkande som måste sätta fart på dig. Vad vill du, helt enkelt. Enkel fråga, men svårt svar:p

Det enda jag vet att jag vill är att vilja vilja något.

#10 Men det är ju inte vad som helst du vill. Du tycker det mesta är tråkigt, och därav så blir det svårt. Prova nya saker, allt från sporter till hobbies. Finns liksom en uppsjö av saker som är roligt att göra, beroende på vad man själv gillar.

Lycka finns på havets botten. Den som lyckas ta sig ner dit, bland hajar och spjutfisk och späckhuggare utan att drunkna kan ta med sig lyckan till ytan igen och ha den i sitt liv. Ibland tappar man lyckan i vattnet. Man måste dyka igen, men man har inte kraften som behövs. Man skiter i det och lyckan finns på botten. Lång långt borta..

#12 Det är inte lycka han vill åt. Han vill ha mening.

Sa jag det? Ursäkta då. Ursäkta så himla mycket. För något jag inte ens sa.

#14 Ingen anledning att bli upprörd, jag vet att jag är rätt proper när jag skriver och det kan verka rätt elakt, men vill mest bara göra så du förstod, om du förstår så kan du hjälpa :)

twtw: Jag kan ju inte påstå att du är till mycket hjälp. Du sitter och säger att psykologer är skit. I detta fallet kan mycket väl en psykolog vara till stor hjälp, det är ju hur man är själv som människa och faktiskt bemöter de som vill hjälpa en.

Sedan att sitta och skriva "gåtor" om att ta sig ner till havsbotten för att finna lyckan?! I detta läget är det säkert ingen hjälp. Personen vill ha tips, inte sitta och klura ut gåtor/ordspråk…

Sa jag att jag hjälpte? Nej. Jag hjälper ingen. Jag förstör. Lär dig det. Bra.

Du borde hålla dig ifrån trådar där folk behöver hjälp. Din attityd är dessutom riktigt kass…

Nu skall vi inte bråka. För övrigt är twtw 12år gammal som själv inte mår speciellt bra. Hon försöker bara hjälpa till och vara ett stöd.

Alla lägg av, han bad om råd och så som jag ser det är det på gränsen till ett bråkforum. #18 Hon försöker som #19 sa hjälpa till. Attityder kan komma när man som minst behöver dom eller vill ha dom.

Nu slutar ni tjafsa och fortsätter hjälpa eller så UTAN bråk.

Jag försöker kämpa med mig själv att hitta en mening bland en tillvaro som egentligen borde vara meningsfull. Till skillnad från Saga12 så har jag massor av saker jag kan göra, hobbies och mycket att kämpa för… ändå övervinner apatin mig och jag vill inte fortsätta med något av det jag startar, det tar emot så fort jag försöker börja! Men det viktiga kan vara att börja… för när jag väl gått emot den där jävla väggen och igenom så börjar jag bli lugn och glad igen för att jag faktiskt tagit mig för och gjort något igen. Sedan nästa gång, nästa dag tar det emot lika mycket igen. Men när jag väl kommer igenom så är jag igenom…

Psykologer kan visst hjälpa. Genom hela mitt liv har jag haft mycket kontakt med många olika personer inom vården, jag kommer knappt ihåg någon av dem… men alla, eller de flesta, har liksom varit så snälla och de verkade faktiskt vilja hjälpa mig på ett eller annat sätt. De kanske inte kunde hjälpa mig då, motstridig tonåring men nu känner jag faktiskt att de varit till hjälp genom att jag känner att det finns snälla människor där ute som är förstående och tillmötesgående. Happiness exists when shared. Och ibland måste vi minska på våra mål, ibland måste vi öka dem för att komma någonstans. Ibland kan tabletter vara till hjälp. Ibland kan andra människor vara till hjälp, om så bara en aning. Det finns faktiskt lite ljus där ute, trots att den största delen av livet ser mörk ut.

Jag gick under flera år och kände mig trött och oengagerad. Ville ingenting och orkade tillslut inte göra mer än det absoluta miniumet som krävdes för att hålla ihop vardagen någorlunda. Mådde illa av att behöva träffa folk och vara "social". Inga mediciner eller terapi fungerade då jag äntligen sökte hjälp. Visade sig efter ytterliggare något år att det var sköldkörteln som fungerade väldigt dåligt. Idag äter jag levaxin och är så normal som jag tror jag nånsin kommer att bli. Kanske inte normal i andras ögon, men jag mår bra i alla fall. Motivationen och viljan är tilbaka.

Jag menar inte att du måste lida av just det här, men det kan finnas andra medicinska orsaker till att man inte mår dåligt. Sömnbesvär till exempel. Om inte kroppen får sin sömn mår man inte bra. Att sova mycket är inte samma so att sova bra. Bara ett exempel. Men jag hade fortsatt att söka hjälp, ast det känns meningslöst. Just därör. Mår man riktigt kass så tar man inte tag i nånting även om det är dig själv det skadar.

Det viktigaste är att man inte ger upp. Förr eller senare hittar man sin egen grej.