äej

Jag e så jävla trött på att jämt va så ensam. att alltid vara den som hör av mig till mina vänner men att aldrig nån gör likadant till mig. Man undrar ju om det är nåt fel på en själv.

säger ungefär samma som kire. skilnaden är att jag inte har några vänner irl jag kontaktar. jag irriterar folk på internet istälet

#2 Självklart är det inget fel på dig! Men jag förstår att du tänker så.. Är så irriterande med såna "vänner", som nästan aldrig hör av sig. Jag hade såna förut, men som tur är tappade jag kontakten med dom för att jag blev så less, och de vänner jag har idag är mycket bättre. Kanske är dags att se sig om efter nya vänner?..

#3 Jobbigt det måste vara.. Jag har ju mina vänner i Kiruna, och jag bor ju i Stockholm. Jag har inga vänner här, så det blir rätt ensamt. Tanken är att jag ska lära känna nytt folk när jag börjar gymnasiet. Går du i skolan?

Inte länge till

#5 Ja men jag tänkte att om du går i skolan nu, så kanske du kan försöka få kontakt med nån där? För man kan ju behålla kontakter från skolan även när man slutar plugga. 

ingen är vettig.

Saknar verkligen den jag var för ett år sen. Även om allt var oklart och jag inte hade nån frihet så visste jag iallafall vem jag var och vad jag ville. Saknar mitt långa hår, mitt utseende, och hur jag var som person.

Behöver få klaga lite just nu.

Den enda personen jag betraktade som en vän och som kände till mina problem hörde just av sig via mail och meddelade att vänskapen i princip är över. Inte ordagrannt så utan mycket mer artigt, men det var innebörden. För att hen "inte kan vara den vän jag behöver och förtjänar".

Känner mig lite tom inombords just nu. Vet inte vad jag skall svara. Det känns som att bli sparkad på medan man ligger ner, även om det nog inte var avsikten. Det sista som liknade något slags "normalt" liv har nu rasat ihop totalt.

Jag har inte varit ute efter en person som jag kan älta mina problem med utan tvärtom en person som får mig att tänka på något annat. Och det är just det denna person har åstadkommit. Jag har nog inte varit så tydlig med detta. Men för all del, det kan ju också vara så att personen ifråga helt enkelt inte är intresserad av att vara min vän men inte vågar säga det rakt ut. Det kan ju bli så ibland.

Jag har ju såklart inget annat val än att respektera personen, men det känns tungt just nu. Snacka om att känna sig ratad!

#9 Skönt att du inte håller det inom dig iallafall! Jag är glad över att du delar med dig, även om det inte alltid är så himla roliga saker.

Låter inte alls kul att hen ska upp kontakten. Skrev hen varför, eller är det en obesvarad fråga inuti?

Har själv varit med om det, för ett par år sen. Hade en väldigt nära vän, som plötsligt sa upp kontakten med mig. Lite fint sådär, men ändå som ett knytnävsslag i magen. Inte alls kul..

Styrkekramar till dig!

#10 Tack så mycket! Nej, jag vet inte exakt varför. Jag vet inte om det är för att hen finner mig ointressant eller om hen är rädd för att dras ned i skiten själv eller om det är något annat. Men tråkigt är det i vilket fall som helst…

#11 Kan ju vara jobbigt att släppa det också, om man inte vet varför det blivit som det blivit. Jag är iallafall sån att jag behöver veta varför, annars blir det så otroligt svårt att acceptera och släppa det. Så för mig är det ganska viktigt med en förklaring, om personen är betydelsefull för mig dvs.

Förstår verkligen att du är besviken, låter ju himla tråkigt.. Men ge absolut inte upp hoppet, för man måste ju snubbla ibland, så vi kan vara extra nöjda sen när allt flyter på. Jag är säker på att karma ger dig någon bättre person, som tar vara på dig. Jag tror på nåt sätt att allting har en mening, att ingenting är förgäves. Men jag vet inte om du tror så.

"I believe that everythings happen for a reason. People change so you can learn to let go, things go wrong so that you learn to appreciate them when they're right. You believe lies so you eventually learn to trust no one but yourself.. And sometimes good things fall apart so better things can fall together".

#12 Precis sån är jag också. Jag vill också gärna veta varför, även om sanningen gör ont. Det blir svårt att gå vidare annars.

Tyvärr delar jag inte din tro, men jag tackar ändå för lyckönskningen och hoppas att du har rätt!

#13 Jag önskade nästan att du inte var som jag, men attans också.. Blir himla svårt att gå vidare om man inte vet varför det blev som det blev. Du har inte funderat på att fråga hen? Men det kanske känns fel..

Jag TROR att jag vet vad det var men jag är inte säker. Jag har fortsatt att söka kontakt med personen via mail och Facebook om mina problem under sommaren när jag mått dåligt, utan att få respons. Kanske borde jag ha insett att hen inte var intresserad av att lyssna, men det gjorde jag inte. Vi hade ju pratat så mycket om sådana saker tidigare så jag trodde det var ok. Sen har man ju inte världens bästa omdöme när man mår dåligt. Det var inte så att jag terroriserade personen, men jag skickade kanske något mail eller meddelande varannan vecka eller så, ibland bara någon hälsning. Och det blev väl till slut för mycket, utan att jag insåg det. Nu är vi inte ens vänner på Facebook längre. Just den biten känns extra jobbig, verkligen en olustig markering. Jag önskar att hen hade sagt något tidigare. Då hade jag backat och hållit mig undan utan att tveka. Nu känner jag mig behandlad som någon stalker som inte vill lämna en viss person ifred.

Jag har skickat ett svarsmail där jag bett om ursäkt för att jag missuppfattat vår relation och försökt förklara mig så gott jag kunnat. Får se om jag får något svar. Det är ju lite känsligt det där. Vill personen inte ha någon kontakt kan man ju inte hålla på och jaga efter ett svar hur som helst.

Har känt mig så otroligt nere för det där idag, värre än jag någonsin känt mig. Sov knappt något i natt och hade rejält med ångest på förmiddagen. Jag har aldrig känt så förut, det var riktigt jobbigt! Har aldrig varit så nära totalt sammanbrott. Det kunde knappast kommit vid sämre tidpunkt. Tack och lov kunde jag rädda mig med lite träning och en stadspromenad. Men usch vad trist det känns just nu! Känner mig både dum, missförstådd och ledsen…

Skall försöka hitta någon förströelse för kvällen så att man slipper tänka på eländet. Sen får man ta helgen dag för dag.

Jag är galet knäpp på min mobil.

#15 Förstår att du känner dig dum, det hade jag också gjort. Och det är ju som du säger, man vill ju inte jaga nån som redan försvunnit, händer lätt att man känner sig krävande utan att man vet hur det gick till. Men jag vill iallafall att du ska veta att du får skriva till mig när du vill, om du behöver lätta på hjärtat eller bara prata om allt och inget.

Kämpa på, även om det känns väldigt jobbigt. Ta promenader, lyssna på bra musik, laga god mat och ta hand om dig själv. Du förtjänar det.

#16 Varför det? 

För den vill inte funka. Har lagt in musik på sd-korten men den syns inte i mobilen sen. Sen har den en massa andra fel med.

Hm, låter inte alls kul.. Är otroligt frustrerande när saker man behöver inte funkar. Du kanske bör lämna in den, så att de får kolla vad felet är?

Eller så hoppas jag på ett mirakel och får en ny mobil. Haha.

Haha ja, eller det! 

jag hatar hela skiten

Varför det, twtw?

Hej jag är ensam.
Mina bästa vänner har tacokväll utan att ha bjudit mig, jag läste det för en timme sen på facebook…
Sen så svarar inte mina föräldrar på telefon så jag kan inte prata med dom heller. Min pojkvän bor 50 mil bort och sitter och spelar wow så jag kan inte prata med honom heller.

Detta känns rätt kasst.

Hatar att vara ensam. Hatar att ha så låg självkänsla. Hatar att jag är för snäll. Hatar mig själv. Hatar att hata…

#24 Hur gick det igår? Förstår att det måste känts jobbigt. Varför bjöd de inte dig? Låter ju inte särskilt schyst. Och måste ju vara jobbigt att tänka på det också, att de inte bjöd dig..

#25 Varför hatar du, om du hatar att hata? Försök att vända på sakerna du hatar, och se de positiva sakerna i de jobbiga situationerna, även om det känns meningslöst.

Sparklingponi och orka, ni får gärna PMa mig om ni vill fortsätta snacka! Jag svarar så fort jag kan. Kram på er. 

Jag mår dåligt. :( Är ledsen inuti och allt känns jobbigt. Även om jag borde vara glad, jag har ju fått en ny dator i dag :)

Orkar inte, vill bara sova hela tiden. Och i morgon måste jag jobba med.

Ush vad livet är jobbigt ibland :(

Kram från Lisa :(

#27 Låter inte alls kul.. Såg att jag hade ett oläst PM från dig, så jag svarar på det strax!

Vet att det är en fyra månader gammal tråd, men jag passar på att skriva av mig ändå.

Jag är arbetslös och det är skit för trots att jag 27 och har jobbat som fan så har det mest vart ströjobb och vikariat, så det är svårt att få ihop ett ordentligt CV.. Och 2012 var jag i behandling hela året för mitt blandmissbruk (tabletter, alkohol, cannabis, amfetamin). Det är jätteskönt att vara drogfri men det känns sådär att behöva förklara på intervjuer och för arbetsgivare varför jag vart borta.

Självkänslan är inget vidare, inte säker på att jag är bra på nånting i.ö.h.t. Alltså jag vet ju att jag kan jobba, men varför ska nån anställa mig?

Jag känner mig gammal och helt ute, dessutom gick jag upp 17 (sjutton!!) kilo på behandlingshemmet, känns inte riktigt helt okej från att ha vart skitsmal (för smal eg.) till att ha fett överallt på kroppen, det är nog det jag deppar mest över… Jag tänker typ "ja det var dåligt att knarka, jag mådde sämst och hade det uselt MEN JAG VAR IALLAFALL SMAL" Många kvinnor som har lagt av har samma problem. Det är som att vi kvinnor är fångade i våra kroppar.

Jag har en pojkvän som är skitsnäll och vi ska snart flytta ihop i en jättefin lägenhet närmare stan. Jag har några vänner som är nyktra och drogfria, bra tjejer, också. Jag går i terapi fortfarande och det hjälper (-ish…)

Så det är inte ett helvete allting men faaan va deppigt det är att sitta ensam hemma i lägenheten på dagarna och söka jobb och bara vara godissugen hela tiden!

Nån som är i samma sits?

jag är så ful och fet!!!!-.- !!

Du nämnde samtal med arbetsgivare och det jobbiga att förklara luckor i ditt CV. Det handlar ofta om att välja rätt ord, ord som vi inte kränker/vedverderar, ord som förknippas med 'missburuk' tex. Positivt laddade ord är 'utbildning', färdihetsträning och kompitens- utveckling. Säg aldrig 'mitt missbruk krävde….' Säg hellre 'statusen på min daignos krävde……'. Är du med? Ta sedan och lyft fram de som varit bra med din 'färdighetsträning', stärkt självskänsla, större 'sjukdoms- insikt' mm.

#29 Jag är lite i samma sits. Jag hade bra jobb tills för 3 år sen. Då flyttade jag och sambon till Spanien och här finns det inga jobb alls. Jag försökte mig på vidareutbildning men nu har jag använt upp alla åren från CSN, jag fick en stor skuld pga tvångsförsäljning av en lägenhet och nu har jag ett 3årigt glapp i CVn.

Jag söker iofs inte jobb just nu för det finns inga utan försöker frilansa, men jag tycker det är så trist att jobba ensam hemifrån. Och ändå behöver jag ju söka kontrakt hela tiden och det är så tråkigt.

Jag vill bara hem till Sverige men jag vet ju inte om jag får jobb där heller pga det här glappet. Sen har jag gått upp i vikt också pga en knäskada och det är så jäkla jobbigt att känna sig så ful och plufsig. Men vad gör väl det när man ändå sitter hemma hela dagarna och stirrar på datorskärmen.

Nu gillar jag inte godis men jag slutade röka för över 3 månader sen. Just på dan saknar jag att få gå ut på paus och ta mig en cigg, men i stället sitter man här och urkar. Trist är det.

(Och vad skönt att man fick skriva av sig allt det där!)

Zorita om du är free lance, är du inte arbetslös! Inte ens i Spanien. Jag själv jobba som free lance, som ingenjör i 10 år och de åren är inget 'hål' i mitt CV. Idag är det en 'tung' merit. Free lance jobb räknas som mycket meriterande pga att när man inte 'jobba' var man tvungen att 'ragga nya jobb'. Man visar att man kan 'hela registret', söka jobb och leverera. Gör en lista på dina uppdragsgivare som du kan redovisa i ditt CV.

#33 Åh nu får jag lite hopp, tack! Visst, alla klienter kan jag inte redovisa (eftersom jag är ghostwriter till en del känsligt material osv) men många av dem kan jag nog visa upp. Vilken bra information att få så här på kvällen!

#31 Ja ordval är viktigt såklart. Jag skriver ju aldrig att jag har vart missbrukare. De flesta arbetsgivare har ju förståelse för att man har vart borta ett år eller så också. Det går ju att skylla på att man har haft "dåliga nerver"… Typ

Tycker iofs att det är lite skevt att bara för att jag har vart i ett missbruk så måste jag smyga med det, jag blir en andra klassens medborgare. Fast jag eg. känner mig mycket starkare efter att ha gått igenom helvetesåren med knarket och behandling efteråt (som fått mig att växa ENORMT mycket själsigt) med att tända av och terapi och allt vad det innebär. Önskar att samhället inte var så fördomsfulla gentemot oss f.d missbrukare. Vi är människor vi också!

#32 Oh jag kan tänka mig att du känner dig extra utlämnad när du är i ett annat land också. Tror också jag använt upp alla CSN-terminer *faaan*… Men det verkar ju som att du har haft stimulerande och kreativt arbete ändå, det kommer nog gå bra för dig tror jag! Kram o Lycka till!

"ghostwriter", men du kan gott redovisa att du jobbar som just

"ghostwriter" till ett flertal klienter. Du behöver inte növändigt

vis redovisa hur stort uppfdrag du haft.  Utan bara att du jobbat

åt………..och lite om vilken typ av jobb du gjort.

Men dom du kan redovisa ska du vara noga med att ange

vilket "företag" det gäler och mycket viktig, fråga din "klient"

om du för använda hans/hennes namn som "referens".

Sällan eller aldrig brukar man ta kontakt med referensen.

Men det ser "seriöst"ut, skapar "pondus" i din marknadsföring.

Nu vet jag inte hur du jobbar, utan ugår från min "free lance" tid.

Du får gärna återkomma/PM:a om du vill, för det finns mycket

att säga. Och många olika sätt att arbeta beroende på branch.

#36 Åh tack, det känns så mycket bättre nu! Jag har en hel del klienter som jag har bra kontakt med faktiskt och alla har gett mitt arbete 5 stjärnor så det känns ganska bra! Jag längtar dock efter ett "riktigt" jobb just för att jag saknar kollegor så otroligt mycket. MEN nu får jag helt enkelt njuta av den sista tiden i Spanien och att jag ändå kan ta mig för saker och arbeta med mig själv som person.

#35 Jag håller verkligen med att man inte borde behöva smyga med det. Jag hade depression för ett tag sen och jobbade väldigt mycket med mig själv. Det stärker en så otroligt mycket och visst borde man prata helt öppet om det. Inte minst för att det kan hjälpa andra människor i samma situation att vara mer öppna! Kram på dig med!

Jag ska plugga en termin till på journalistskola, sen är jag klar. Problemet är att den kostar eftersom det är privatutbildning och jag har så ont om pengar! Sen kom CSN brevet också om återbetalning. Tänk om man inte behövde vända på varje krona, vad skönt det måste vara!

I ditt CV kan du skriva att du varvat "freelance jobb" med studier.

Det ser bra ut! Och du visar din förmåga att förverkliga

dina mål  och avsikter.

"Jobbat hårt och strukturerat mot målet."