ångesten äter upp mig
mitt liv suger. jag är kort tjock och äcklig. irriterande. min röst är jobbig. det är nog därför jag inte har några vänner.
för jag har inga. eller okej. jag har en. som jag varit vän med sedan vi båda gick på dagis. men vi pratar aldrig om känslor. vi pratar aldrig om sorg, ångest och längtan. vi kramas inte, vi tar inte i varandra.
ingen tar i mig.
ingen vill ta i mig. de tror väl jag har nån sjukdom.
på kvällarna innan jag somnar lyssnar jag på ballader och gråter. det är så patetiskt. varenda kväll ligger jag där. stirrar upp i taket medans tårarna rinner ned i öronen.
jag tänker på mig själv. på min fläskiga mage och mitt risiga hår. jag tänker på skolan, som jag inte vill gå till. jag vill inte vara där.
det enda jag vill göra, är sitta på golvet i mitt rum. dricka kaffe och röka cigaretter och lyssna på musik. titta ut genom fönstret, sucka över hur vacker världen faktiskt är.
jag undrar hur det känns att ha vänner. hur känns det.
tänk att ha någon som ringer. bara för att prata liksom. för att kolla hur läget är. tänk att smsa med någon. inte snacka om något speciellt egentligen.
om man ser en man klädd i tomtekläder utanför ica. tänk om man hade någon att smsa det till. "det står en tomte utanför ica." "haha va varför?" "ingen aning."
jag vill att nån ska ta i mig. jag vill ha en kram. jag vill bli smekt över håret. jag vill luta huvudet mot någons axel. vill känna doften av någon annan.
jag vill att nån ska röra vid mig, röra mjukt. för att den vill. inte för att den måste eller är tvungen.
jag vill veta hur det känns att ha någon.
jag vill inte vara ensam.
jag känner mig som en enda röra. jag är inget annat än en röra. vill någon vara vän med en röra som jag? kommer jag alltid känna mig såhär ensam? kommer jag alltid ha denna ångest?
jag vill bort från den här staden, det här livet, den här kroppen. jag vill fly.
wow. du beskrev typ mitt liv. har bara en riktig vän. och den har jag bara kontakt via sms och msn.
det där med att lyssna på deppiga ballader. inget bra. been there, done that. lätt att man blir deppigare då. det blev jag iaf.
hoppas du mår bättre snart 
![[Qimsid]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Tycker faktiskt att jag finner tröst i musiken och det gör det mer ok. Blir som istället för tabletter för mig.
För några år sedan kunde jag känna precis det du känner nu. Numera inser jag att det inte är så illa ändå som den där djupa depressionen.
Vet inte hur man kommer ur det där egentligen. Ingen kan tvinga någon att bli vän med dig, det måste ju komma från din sida. Om du känner dig äcklig så måste Du ta initiativet att ändra dig själv.
Men i det där läget känns det nästan värdelöst att komma med tips, för jag kommer ihåg de där känslorna och det är inte lätt att komma ur…
Tror det kommer en vändning. Men, du måste finna den.
Hitta något du älskar att göra!
Typ skriva eller rita eller rida eller dansa eller teater eller vad vet jag. Det kommer göra att det blir roligare att vara med dig själv. Och så kanske du kan hitta andra kompisar där (om du går en kurs t.ex) än dom i skolan?
Det kanske inte är helt lätt om man mår kass… Men du förlorar ju inget på att pröva.
Tycker också det låter helt okej med ballader men de finns ju annan musik också 
FÅr jag krama om Er.
Tänker på en sak. Att göra något för andra gör mig glad. OCh jag ger mig rätten att vara stolt över det också
Ja mycket annat gör mig glad också.
OM NI är ute o går och hjälper någon, den säger tack, och man själv säger så lite så och ger en klapp. visst känns det skönt att ha glatt nån annan.
I denna veckan är jag glad över att ha hjälpt en fin äldre kvinna att få ersättning från försäkringsbolag.
Att ha fått berömm av kund
att gett leende och hälsat på nån okänd i butiken och fått ett leende tillbaka
Jag har kommit på att det är så mycket som kan ge mig glädje.
Ja det är en del som kan ge mig sorg också, men det väljer jag att inte fokusera på .
Jag är så naiv att jag blir glad om andra ler,
Var rädda om varandra
Starta ny diskussion