Å vad jobbigt det låter. Det gör ont i mig att du har det så svårt. Måste vara jätte kämpigt att må så dåligt. Men döden kanske inte heller är så rolig. Det kanske är en mening med att du lever. Det kanske blir bättre om ett tag. Kan du inte bo hos din pappa dit han flyttar också?

Ring psykiatrins jour och berätta hur du mår. Eller chatta här: https://sjalvmordsupplysningen.se/

Ge inte upp! Du är fantastik.

STOR KRAM från Ambrosia

Kolla även här:

https://sjalvmordsupplysningen.se/ma-daligt/lankar/

Berätta för alla hur du mår. Håll inte inne med dina känslor. Berätta för din pappa och dina syskoan hur du mår precis just nu. Berätta för dom varje dag.

Kram från Ambrosia

Stor kram till dig. Vet hur det är att ha ångest och självmordstankar, det är sjukt jobbigt och jag vill som du att det hellre sker en olycka. Kan inte socialen hjälpa dig med ett boende?

#1 & 2 Jag får inte plats dit han ska flytta, han ska flytta till sin flickvän och där är det smått. Speciellt när hennes 2 ungar kommer dit varannan vecka, jag kommer heller inte alls överens med någon av de och de senaste 3åren har kantats med mängder av bråk då hon vänder pappa emot oss alihopa så fort hon anser att vi är "dumma" och det kan vara gällande så litet att vi går igenom huset och inte ler - då ler vi inte för att hon är där, enligt henne.

Mina syskon, mamma och pappa vet hur jag mår och att jag är självmordsbenägen. De vet dock inget om drogerna och att jag är så här sm-benägen som jag faktiskt är nu, när jag pratade med pappa förut om att jag vill ta livet av mig så blev han förbannad och sa att det är skillnad på att vilja och vilja samt att försöka och försöka - hans vilja och försök var på riktigt men enligt han så var min vilja och mina försök inget annat än att leta uppmärksamhet. Detta har han erkänt nu några år efteråt att han trodde, han inser nu att det faktiskt är allvarligt efter att ha sett mina ärr på armen och vet att de är gjorda med kniv. 
Men vetskapen om att pappa mår dåligt, även mamma försökte senast för någon månad sedan att ta sitt liv, gör att jag inte tar saken i egna händer - det är mer accepterande om det sker på grund av en olycka…

Jag har gått i gruppsamtal och träffat läkare, psykologer, kuratorer och allt vad de heter och innebär under flera års tid men ingenting fungerar. Medicinerna biter inte, jag har sedan jag fick stress och ångest vid småbarns ålder också haft sömnproblem och sover väldigt dåligt eller inte alls, vaknar av minsta lilla dessutom.
De vågar inte ge mig annat än insomningspiller med naturliga ämnen i just för de vet att jag annars kan överdosera, dessa piller hjälper heller inte. Har testat olika märken av både insomningspiller samt antidepressiva men inget fungerar. Det enda som fungerar för mitt mående är att få jobba med djur, men inte heller det finns någon möjlighet till här då allt kräver kärkort eller legitimation. 
Pappa tror dessutom att jag använder djuren som en undanflykt från mitt mående, han tror inte att det hjälper något utan jag använder det bara som flykt. Därmed får jag heller inte göra något med djur, enligt han kommer jag ge fan i att söka jobb och bara "sitta hemma med hunden".
Han är väldigt negativt inställd till allt som har med mig och göra med…

Men som det är nu så får han ha vilken inställning han vill, jag kommer ändå inte vara här länge till…

#3 En olycka vore allra bäst, jag har dock den oturen att alla olyckor sker utan mig involverad. Men så länge till orkar jag inte, som du säger är det extremt jobbigt och energikrävande, så jag fixar det snart på egen hand. Har redan tänkt ut den dag det blir för mycket, då tar jag min lilla drogkur fast i högre dos och sedan sätter jag mig ute på min hästs grav, somnar och fryser ihjäl - blir lite mer som en olycka då. 
Alla här hemma vet att jag blir extremt trött när jag fryser häcken av mig och det är inte ovanligt att jag somnar då dock vaknar jag snart igen i och med att jag normalt har täcke på mig och är inomhus. Nu är det några minus om nätterna också så det går ganska fort, hög som man är lär man inte märka så mycket heller…

De vill inte ha något med mig att göra, de säger bara att jag ska vända mig till psykiatrin men heller ingen där vill ha något med mig att göra just för ingenting fungerar…

En inläggning kanske kan ge dig lite utrymme och någonstans att vara. Etersom du mår så dåligt kanske du behöver en längre inskrivning. Själv har jag varit inne som mest 8 veckor.

#5 Det har varit på tal flera gånger och mamma har gjort klart att när hon anser att det gått för långt så ska hon göra allt hon kan för att få mig tvångsintagen. Jag har själv funderat på det länge och många gånger men insett att det inte skulle hjälpa, att vara instängd är något jag alltid haft problem med, jag får ångest och blir enormt stressad. 
Både mamma och pappa har blivit intagna och när jag hälsade på de så blev jag så enormt stressad inne på avdelningarna, personalen var obehaglig och allt är vitt och dött. Händelselöst och det är samma visa varje dag, sådant fungerar inte med mig. Jag får världens stressanfall när det inte händer något, ångest är inte att tala om och sedan stänger jag bara in mig. Öppnar inte käften åt något eller någon utan går bara som ett och annat spöke.

Var inlagd på sjukhus i 2 veckor och utförde operationer i ena handen, jag höll bara tyst. Noterade knappt när någon kom och hälsade på, som plus på allt så kom den där jävla kärringen som pappa är tillsammans med och trodde hon var så trevlig och snäll men hon satt bara och kommenterade allt. Hon gav sig dock när jag bröt ihop och sa att hon skulle ta mig hem, jag pallade inte att vara där - då hade jag varit där 1 vecka. Tystnaden, händelselösa dagar, vita väggar och mediciner hit och dit. Lugnande och sömnpiller, inget funkade. Det var där jag upptäckte tjusningen i att bli hög och kopplas bort ifrån verkligheten i och med att jag fick ett starkt lugnande innan operation.

Hej!

Jag har läst vad du berättat. Det du säger och känner är viktigt. Kanske läser någon annan dina ord och känner igen sig. Det krävs stort mod för att skriva som du gör.

Jag ska fundera ett tag, för jag vill inte skriva ett svar som inte är genomtänkt. Du är värd så mycket mer än några snabba ord.

#7 Jag vet inte om det är mod, känns mer som att jag slänger ur mig allt för att jag är trött på livet och vill skriva av mig.
Normalt ångrar jag allt jag skrivit och tar bort allting väldigt snart och oftast inom 15min bara, för min del är det ett stort steg att överhuvudtaget skriva men att sedan låta det vara kvar är ett under. Vet inte hur många gånger jag suttit och skrivit, radera, skrivit igen för att återigen radera och gå härifrån.

Problemet nu är att jag orkar inte, jag orkar inte hålla inne allting. Jag har i hela mitt liv haft en fasad, hållit allting inne, dolt mitt mående och tagit dagen som den kommer. Har aldrig haft en framtidskänsla trots att jag kan sitta i timmar och planera hur mitt hem ska se ut, hur gården ska se ut (skissade till och med upp allt jätte noga bara för att sedan elda upp), inredningen, hur kaningården ska se ut (vill ha kanin) och staket, rabatter, prydnader och färger - allting tänker jag ut.
Men jag har absolut ingen framtidsutsikt att det kommer bli, jag ser mig själv som död inom 1år. Har alltid haft en känsla av att jag kommer dö innan 20års ålder, om inte så kommer jag dö i trafiken vid 26års ålder. Det här med 26år har jag känt starkt sedan lill liten, det innan 20 har kommit för något år sedan bara. 
Man kan tycka att jag visst ser en framtid i och med att jag planerar min gård, men nej, jag känner och ser ingen framtid. Har aldrig gjort det oavsett hur mycket jag försökt, i flera år har jag försökt fått till en mening med att vara kvar mer än att vara en mänsklig soptipp - människor kommer och klagar på deras liv, lämnar deras skit på mig men när jag behöver någon som kan hjälpa mig att städa undan lite så är det ingen där. Ingen som frivilligt ställer upp.

Jag vet att om jag pratar med pappa så kommer han bli förbannad, ställa frågor jag inte kan svara på och sedan bli mer förbannad eller frustrerad. Han gör det enbart för att han bli rädd, nu har han insett att jag vill dö. Jag hatar mitt liv.
Han och jag satt faktiskt senast i fredagskväll och pratade, han förstod att jag blev psykiskt dålig av mobbningen i skolan men att det eskalerat till detta och att jag fortfarande mår dåligt och dessutom värre än någonsin - det förstår han inte, jag vet inte själv men jag är djupt deprimerad, självmordsbenägen och vill inget annat än att få somna och aldrig vakna mer.
Det är svårt att göra något åt det när man inte vet vad det är, jag har tillsammans med psykiatrin försökt benat ut i över 10år vad det är som orsakar mitt mående. Dock gjordes inga framsteg på grund av att de flesta jag pratat med bara suttit och nickat, hon jag pratade med sist var den enda som faktiskt brydde sig, men de förlitade sig för mycket på mediciner istället. Henne pratade jag med i 1½år innan jag blev trött, ändrade attityd och dolde mitt mående och fick henne därmed att tro att jag var bra.
En, enligt deras papper, lyckad kontakt.

Tack så jätte mycket för din omtanke!

Jag gråter… Mina egna problem blir så små  när jag läser hur du har det…

Hur länge sedan är det du hade kontakt med psykiatrin? Kan du inte ge det ett försök till?

Jag tror att socialen kan hjälpa dig med boende. Kontakta dem.

Åh vad jag önskar att jag kunde ge dig styrka så du inte ger upp!

Kram

#9 Vet inte riktigt vad jag kan eller bör svara på det, känns ju såklart inge bra när människor gråter.

Jag avslutade kontakten nu i Juni, efter att ha pratat med en drös av både läkare, psykologer och kuratorer så orkar jag ärligt inte ge det en chans till. Jag pratade nonstop i 8½år innan jag avslutade kontakten med psykiatrin, efter 1år så började jag prata igen och då hade det gått 6 månader för att överhuvudtaget lyckas få en enda tid. De viftade bort mig i 6 månader trots att jag var på, pappa var på och mamma var på att jag skulle börja gå där igen men de ansåg det inte vara tillräckligt viktigt för att koppla in psykiatrin på trots att de visste om att jag var självmordsbenägen både sedan tidigare och för att pappa, mamma och jag själv sa det. Lyckligtvis pratade jag samtidigt med en kurator på skolan och hon, tillsammans med skolsköterskan begärde att jag fick komma in och återuppta en kontakt efter att ha blivit förbannade över hur de hanterade allting. De två visste att jag på egen hand sökt mig dit flera gånger, att mamma och pappa också ringt dit och försökt. Samma dag som de begärde att jag skulle få komma in så ringde även pappa och begärde det - återigen.
DÅ fick jag komma dit, hon jag pratade med då tyckte det var jätte konstigt att jag, trots personliga försök men även efter en massa påtryckningar ifrån flera håll, ändå inte fått komma in. Det blev dock inget mer med de, de hade utfört allting helt rätt enligt de.

Sedan fick jag prata med denna kvinna i 1½år fram till nu i Juni, under denna tid gick jag även hos kurator och vi hade möten tillsammans med kurator, psykolog, mentor, lärare och rektor på skolan ett par gånger under sista året.
Jag blev även sjukskriven på 50% men gick hela dagar ändå, jag fick underlättat arbete och behövde bara göra G uppgifterna, vissa fick jag hoppa helt - dock bara för att de sista 2 veckorna innan student få alla borttagna uppgifter på mig igen som gjorde att jag halvt föll omkull, ingen förstår varför det blev så men lärarna tyckte helt plötsligt att jag absolut skulle göra de uppgifterna trots 50% sjukskrivning och överenskommelse där både rekor, kurator och psykolog var med + skriftligt intyg på detta - ingen förstår hur jag lyckades ta mig igenom allt ändå och göra klart allting i tid, jag själv fattar inget heller.
Fördelen med att vara sjukskriven på 50% ifrån skolan var att jag hade rätt att gå ifrån lektion när jag ville och kunde vara borta hela lektionen utan att få ogiltig frånvaro, bara jag sa till givetvis. Jag gick ifrån de gånger det blev för mycket stress eller då ångesten blev för jobbig. Kunde vara borta allt ifrån 5min till 3 timmar (två lektioner/dag á 3 timmar var min skola uppbyggd på)

Under vårterminen fick jag även gå på gruppsamtal med kuratorn och min kompis, vi 3 pratade då. Så totalt under en vecka så kunde jag ha 4 möten - 1 gruppsamtal, 1 enskilt samtal, 1 samtal med psykologen och vissa veckor 2 samtal med psykologen + de övriga samtalen i skolan. 
Hade även samtal med mentor då och då så vissa veckor kunde det bli 5 samtal/vecka á 1-1½ timme.

Så dessvärre är jag trött på psykiatrin, den hjälpte min mamma och pappa men har aldrig riktigt lyckats hjälpt mig då ingen har velat ta sig an mig helt utan nöjer sig med ytskrap och detta även fast jag själv lyckats på egen hand att gått in på det jobbigaste vissa samtal.
Jag började fundera på döden vid 8års ålder och har haft en stark vilja att somna in sedan jag var 12år, det är 7år av stark vilja som kantats av ett x antal försök. Men nu är det extremt, jag vill verkligen inte längre…

Hej igen!

Jag vet inte vad du gör på dagarna och hur mycket du sitter vid datorn. Att du inte går i skolan längre och inte jobbar vet jag förstås. Men om du har väldigt svårt att sova på nätterna kan det ju innebära att du sover på dagen istället. Därför har jag ingen aning om när du tittar in här. Jag hoppas att du läser detta någon gång under dagen.

Jag har tänkt på dig och läst igenom allt du skrivit i den här tråden en gång till. Du slutar igår kväll med att säga:"Nu är det extremt, jag vill verkligen inte längre…" Du talar om din starka vilja och den lyser igenom i dina ord, hela vägen genom det du berättar. Den kraft jag känner att du har haft genom livet, och vad viktigare är; den kraft och viljestyrka du just nu har är så tydlig. Lika tydlig är din desperation.

Det kan hända att du blir arg på mig, men varken du eller jag har något att förlora. Så här ser jag på din dödslängtan. (Och glöm för all del inte bort att jag inte känner dig, så visst kan jag ha fel.)

Du och bara du kan välja livet eller döden. Du har ett val och det är bara ditt. Den olycka du skulle tycka var enklare, för att det skulle vara lättare för din familj att acceptera visar att du bryr dig om din familj och deras känslor. Du vet ju själv hur det känns när någon man älskar väljer att försöka avsluta sitt liv.

Är du arg på mig nu? Om inte, så är du mognare och mer insiktsfull än jag var i din ålder. Då ansåg jag att jag inget val hade och intog en ilsken offerposition om någon påstod att jag kunde förändra mitt liv till det bättre. Orkar du läsa vidare? BRA! För nu kommer lite medhåll.

Om psykiatrin kan jag skriva spaltmeter och det har jag också gjort, när jag gick på universitetet. Det finns så många tjusiga teorier, metoder och lärda doktorer inom psykiatrin. Kruxet är att det kostar pengar att hjälpa människor i din situation och de som bestämmer över psykiatrins resurser och arbetssätt har högst troligt aldrig behövt vara patienter själva. Inte heller har de stått som anhöriga och försökt få rätt hjälp åt en familjemedlem. Utan att här börja berätta om mina egna privata erfarenheter (jodå, vi är många som vet mer än vi i regel skyltar med :), så kan jag säga att även i dina senaste försök att få hjälp av psykiatrin ser jag din styrka och din uthållighet. 

Dags att bli konkret. Jag har några frågor.

1.Har du någon i din närhet som du vill och vågar anförtro det du bär på? Finns din kompis som deltog i gruppsamtal med kuratorn under vårterminen kvar i ditt liv? Hon var med då och kan kanske finnas där för dig nu. Eller har er relation förändrats på något vis? Är det något av dina syskon som står dig särskilt nära? Jag tror att du skulle behöva en hand att hålla i just nu. Vem vågar du prata med? Kanske är det modet du visar här, som du behöver för att kontakta den personen.

2. Jag undrar om ditt boende. Som det nu är har du ett hem hos din pappa. Har din pappa fattat ett beslut om att sälja huset den 1/12, som är definitivt? Vet du säkert att du skulle bli hemlös om han säljer?

3. Du nämner djur flera gånger. Har du ett eller flera husdjur nu? Du har ju haft en häst. Jag undrar om du provat på att jobba med/sköta om andra djur än din häst? Vad skulle hindra dig från att jobba med djur? Kanske är inte körkort nödvändigt överallt där du skulle kunna ta hand om djur? (vet ju inte om du bor där man måste köra bil för att ta sig fram). Jag håller inte med din pappa om att du bara använder djur som en undanflykt. Mår du bra av att umgås med djur ska du så klart göra det!

4. Finns det något mer, om än litet, som får dig att må mindre dåligt en stund? Finns det någon, kanske ett av dina syskon, som du vill träffa? Du behöver inte berätta mer än du väljer. Ibland kan man bara behöva sällskap en stund för att det ska gå lättare att andas.

Jag tror jag stannar här. Om du orkat läsa igenom vad jag skrivit och vill/kan svara på några av mina frågor så kan jag skriva igen. Jag kommer att titta in här under kvällen.

Varm Kram och ett frö av hopp!

Anonym: Om inte psykiatrin hjälper, kan du ninte söka dig någon annanstans då? Tex prata med en kvinnlig präst eller en kvinnlig diakon? De har jag erfarenhet av. Den jag pratar med är jätte bra. Hon lyssnar och ser mig och hjälper mig.

Varför känns döden så befriannde? Har du tänkt på vad som händer efter döden?

Om ett tag knanske du börjar må bättre, du kanske får en jätte bra framtid. Varför ge upp alla lyckliga stunder som kommer i framtiden med?

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=654413

Ge inte upp. Du är värd allt. Försök igen att få hjälp. Ge dig inte.

KRAMAR FRÅN AMBROSIA

Du anonyma medmänniska, mina tankar är hos dig just nu. Natten är mörk. Men när natten är som allra mörkast är gryningen som närmast.

#12 Jag funderade på att tipsa om samtal med präst eller diakon.

Jag har mött anställda inom kyrkan som gjort mycket för människor som har ont i själen. De har ju en helt annan syn på människor i nöd än vad man vanligtvis finner inom vården. En präst har därtill absolut tystnadsplikt, vilket innebär att de inte får berätta något som de fått höra i ett enskilt samtal. Det spelar ingen roll vilka omständigheter som råder. En präst får aldrig bryta sin tystnadsplikt.

Diakoner och präster är friare i sitt sätt att bemöta den som söker stöd än vad läkare, kuratorer och psykologer är. De behöver inte dokumentera något eller följa alla de regler som vårdpersonal måste. De ställer inga diagnoser och de skriver inte ut recept på tabletter. Präster och diakoner är vana att lyssna och möta människor i akut kris. Själsliga sår och människor med tankar om döden är en del av deras vardag.

Att jag höll inne med tipset om kyrkan, som ett alternativt ställe att söka hjälp på, berodde på att jag inte vet vad Anonym har för tankar kring kyrkan, Gud och andliga frågor. Fast inte behöver man tro på Gud för att söka hjälp hos Svenska kyrkan. I en del församlingar finns ibland särskilda ungdomsdiakoner och/eller präster som nästan uteslutande inriktar sig på ungdomsarbete.

Om ångesten blir för svår och självmordstankarna blir övermäktiga kan man ringa 112 och be att få tala med jourhavande präst. Om man inte vill prata med en präst så kan man även ringa jourhavande medmänniska eller kurator. I det läget finns det inget att förlora, eller hur!

#11 Jag sitter väldigt sällan med datorn, jag kollar in varje dag men kollar bara min lilla "runda" och sedan låter jag bara musiken vara på medan jag gör något annat som normalt brukar vara att läsa en tidning, städa, fixa åt djuren och vissa dagar så bakar jag. Sover aldrig på dagarna då jag vill sova på nätterna, har hänt att jag slocknat på dagen men då inte i mer än 1-2 timmar och då har jag även varit dålig fysiskt eller väldigt frusen av mig.
Drogerna jag tar reagerar jag väldigt häftigt på, jag blir jätte yr och sist så låg jag på toalett golvet i över 2 timmar då jag inte kunde röra mig för att jag i sådana fall skulle bli jätte yr eller kräkas. Mådde as dåligt, men det hindrar mig inte från att ta något.

Jag blev inte ett dugg sur eller något av det du skrev, du har helt rätt i att jag tänker väldigt mycket på min omgivning. Jag gör aldrig något som har en negativ inverkan på de som står mig nära, därför vill jag att det ska ske en olycka då det blir mer naturligt att gå bort på det sättet - om man säger så. Jag vet att om de vet att jag själv valde det så kommer det att bli frågor, psykiska smällar och de skulle inte alls ha lika lätt att acceptera det och jag vill göra det så lätt för de som möjligt.

Psykiatrin har aldrig varit till någon hjälp för mig, de lyckades med min far och mor men inte någonting med mig trots över 10års kontakt. Jag har funderat på inläggning själv men, som redan nämnts, så inser jag att jag inte skulle palla med det. Att vara instängd där allt är detsamma hela tiden är inget jag kan hantera, jag har alltid varit en aktiv och fartfylld människa som alltid gör om någonting till mer annorlunda. Ett hus med vita väggar avskyr jag, stressen och ångesten  ska man inte tala om då.

Jag kan prata med min farfar och mina två äldre bröder, pratade faktiskt nyss med min yngre äldre bror i över en timme via telefon. Han jobbar 80mil härifrån så träffas inte så ofta.
Men jag kan inte anförtro någon allting, det är bitar men de vet att jag döljer något för jag hintar hela tiden. Jag klarar inte av att säga det rakt ut.
Hon som var med på gruppsamtalet finns kvar, men jag kan aldrig prata med henne då det är som så att så fort hon får ordet så drar hennes historier igång och all fokus hamnar på henne. Jag pratar därmed aldrig om mina problem med henne, hon vet att jag inte mår så bra men hon tror det går mer uppåt för mig då jag sätter upp fasaden mest för henne. Jag är alltid "glad" med henne då jag vet att om vi kommer in på något sådant där så är det ändå bara hon som pratar trots att hon kan säga att vi enbart ska prata om mig eller liknande. Sen mår hon inte bra heller, vill inte lasta över något på henne.

Jag är väldigt säker på att jag blir hemlös när pappa säljer, han säger att han kan hjälpa till med en liten del men det innebär att hjälpa till med en liten del mat och inget annat.
Han säger dessutom tusen saker hela tiden så man får aldrig klartecken från den där karln…

Jag har 3 husdjur plus fiskar som är mina egna, jag har arbetat med andras djur och ser absolut inga problem i det förutom att de allra flesta kräver körkort då man ska hjälpa till att köra diverse saker. Kräver de inte körkort så bor de ändå så dumt till att ingen buss går och det är inte många som har tillgång till något boende att hyra ut.

Det finns egentligen ingen människa som jag kan eller vill umgås med, jag blir väldigt snabbt stressad när jag umgås med någon. Jag har haft en enda människa som jag kunnat umgås med i me rän 1 timme utan att få ångest eller liknande och det är mitt ex, han och jag bråkar dock väldigt duktigt nu då han inte respekterar att jag mår som jag gör utan trampar mig ständigt på tårna. Innan var vi jätte bra vänner.

#12 Jag har stora problem att prata med människor av samma kön, har alltid haft mycket enklare att prata med män av någon anledning. De kvinnor jag pratat med har alltid kommit med pekpinnar och snackar dessutom bakom rygg, männen har jag aldrig haft problem med. Har dock funderat på att prata med en man som jobbar i kyrkan, han kom på förelösning i min klass och är den enda jag har accepterat ifrån kyrkans folk då alla andra bara har snackar om gud och allt sådant - jag tror inte på något sådant och blir enbart irriterad när folk börjar predika för mig om att gud gör si och så och h*n finns där och där. De får gärna ha sin tro och jag kan umgås med de, men predika inte för mig.

Jag har mått så här i ett x antal år, jag har bitit ihop och kämpat i flera år men inget har någonsin gått åt rätt håll.
Jag har ingen livsglädje, har inte haft på ett antal år, har ingen ork till någonting och vill inget längre.

#13 Den präst som hade föreläsning i min klass i våras var jätte bra, han tog inte ställning till att gud är si och så (som jag sa ovan till #12) och är den enda jag träffat som inte är så och ändå jobbar för kyrkan. Jag har jätte svårt för kyrkofolk övehuvudtaget, men denna man tänkte jag direkt att honom ska jag prata med om jag får tag i honom efter förelösningen.
Dock försvann han nästan direkt och jag vet varken namn eller nummer till honom, men jag vet ungefär var jag kan hitta honom. Jag kan dock inte ta mig dit då jag inte har någon skjuts av något slag varken dit eller till buss och det är långt dit.

Hej!

Tack för ditt utförliga svar! Timmen är sen och jag måste ta mig i säng rätt snart. Jag tog också en runda på nätet, men mycket senare och kortare än vanligt. Men jag vill ändå skriva några rader till dig.

Den mannen du skriver om, som besökte skolan i våras, kan du kanske få namn och tel nr till om du ringer din gamla skola och frågar. Någon på skolan har ju haft kontakt med honom innan han kom. Ring skolexpeditionen och fråga vem han var, i vilken församling han arbetar och om de har tel nr eller mailadress till honom. Får du bara veta vilken församling han kom ifrån, så kan du ringa deras expedition och fråga om de vet vem han är. Det är säkert inte så många manliga anställda som går ut och håller föreläsningar på skolor.

Det du skriver om att du har lättare att prata med män, ringer "igenkänningsklockan" rätt rejält av här. Särskilt när jag var yngre hade jag också lättare att umgås med killar än med tjejer. Kommunikationen blev rakare (inget skitsnack) och samtalsämnena intressantare (och då tänker jag inte på sport- och bilsnack). Typiska kvinnosamtalsämnen när allt för många kvinnor satt i fikarum eller någon annanstans var på min tid, smink, kläder, manliga popidoler, pojkvänner och allt för ofta skvaller om andra kvinnor. Suck och Stön!!!

Jag var ofta tyst i stora grupper av kvinnor; svårt att få en syl i vädret kunde det ju lätt bli. Men jag hade sällan något att säga eftersom jag hellre pratade om samhällsfrågor, husdjur - hade katt i många år - och kultur. Jag gillar teater och film och dessutom är jag en riktig bokmal. Lade jag pengar på något kom det sällan från klädaffärer eller sminkdisken. Det kom från bokhandeln, skivaffären eller blomsteraffären.

Man dras ju till människor som man har något gemensamt med. Dessutom tycker jag att det är intressant att diskutera med människor med andra erfarenheter och åsikter än jag har. Men då måste de vara öppna för att ha en diskussion som ger oss båda inblickar men aldrig går ut på att försöka "omvända" den andre. Jag lär mig då något nytt och kan förhoppningvis se på saker ur en annan människas perspektiv.

Nu blir det här kanske lite för mycket prat om mig för din smak? Tänker på det du skrev om din kompis.

Det är aningen ovant för mig att kommunicera så här. Tycker det kan vara svårt att föra en dialog när jag saknar ett ansikte, en röst med tonfall och allt det andra ordlösa som ingår när man möts IRL. Fast å andra sidan ger anonymiteten och det skrivna ordet också möjligheter. Att tala utan att bli avbruten, t ex. Kanske vågar man vara mer öppen också.

Gud har jag aldrig haft några kommunikationsproblem med. Men en del människor som bevistar kyrkliga evenemang (kyrkkaffe, temakvällar med efterföljande diskussioner eller studiecirklar) kan vara lite knepiga. De vill gärna verka så präktiga, snälla och vänliga, men är inte bättre än andra när det kommer till kritan. Oftast tror jag att de är osäkra och har en förutfattad mening om hur man måste bete sig inför andra i kyrkans aktiviteter 

Däremot har jag aldrig träffat någon sådan anställd inom de församlingar jag bott i sedan jag, med stor skepsis, började delta i viss verksamhet i kyrkans regi. Har oftast blivit positivt överraskad och känt mig välkommen. Jag har en manlig kompis som är diakon. Han har en härlig humor och inte många skulle kunna gissa vad han jobbar med om han inte har sin gröna diakonskjorta och den vita kragen på sig.

Jag går i kyrkan ibland, men kan lika gärna vara hemma och sitta med ett tänt ljus och känna mig andaktsfull. För mig är kristenhet inte så mycket att prata. Däremot är det att lyssna, göra och aldrig någonsin döma någon annan.

Arg kan man vara; klantig och självisk med. Men det ingår i att vara människa. Det var ju han Jesus också faktiskt - människa alltså. Så länge den som kallar sig kristen inte beter sig som om den vore bättre än andra, så är det OK med mig.

Nu vet du lite om mig och min syn på en del saker. Det känns lite bättre, för balansens skull. Du berättar saker om dig själv, som få skulle våga skriva/prata om. Då kan det kanske vara bra om jag får lite konturer för dig? Det är synd att vi inte kan PM:a varandra. Det går inte eftersom du är helt anonym. Här är våra ord synliga för alla, vilket kan kännas lite naket, om du förstår vad jag menar.

Hoppas du sover gott i natt. Hör gärna av dig igen! Jag tittar in då och då. När jag känner mig lite piggare ska jag läsa ditt inlägg en gång till och förhoppningsvis ge mer genomtänkt respons på det du skrivit. Kanske kommer såväl du som jag på något nytt i morgon.

God natt!

#15 Just nu sitter jag med min ena katt bredvid mig, en skygg kille som ogärna tillåter att man rör honom. Han har varit hos mig i snart ett år, kom bara två månader innan min förra katt tvingades avlivas akut. En katt som jag fick vid 5års ålder och som sedan följt mig fram till nu, han skulle ha fyllt 15år nästa år men stannade på 14. 
Kan inte se en bild på varken honom eller hästen jag hade, mår enormt dåligt och kämpar emot tårarna jätte mycket. Är så illa att  jag inte riktigt kan se svarta katter med gula ögon heller, har de samma nyans i färg, päls och ögon, liknande kropp - då får jag jätte jobbigt. Detsamma gäller hästen, kan inte se en häst som är av samma ras eller korsning med den ras hon var och där hennes ras slagit igenom mer synligt.
Har svårt att umgås eller hantera hästar i överlag men jag kan göra det, funderar på att leta efter stuteri i Norge som har Döle hästar eller Fjordhästar och jobba där om jag hittar något. Dock är det fjordhästar jag har enormt svårt för, kan inte se bilder eller någonting innan det tryter.

Jag har tänkt ta kontakt med min f.d mentor angående den här mannen, det var hon som fixade dit honom. Vet att han bland annat hade hand om konfermanderna (stavning?) i min kommun men det var ju ett par år sedan man skulle konfimera sig, vilket inte jag gjorde. Pappa var dock förbannad på mig att jag inte ens provade men jag sa blankt nej, slutade med att han tvingade mig packa inför det första lägret men jag packade aldrig och på natten svimmade jag och föll in i metall korgar och landade så jag fick vassa kanter in i nacken. Pappa tror jag gjorde det med flit trots att han visste om att jag redan innan hade problem med nacke och rygg.
Han tjatade aldrig på mina två bröder men min syster tjata han lite på, hon gjorde det och mig både tjata och klaga han på jätte länge både innan och efter. Mina bröder gick inte dit och slapp tjatet också, pappa svarar inte när jag ifrågasätter det.

Pratade med min bror häromdagen, som jag nämnde, han förstod allt jag sa och ringde efter en stund och pratade med pappa om allting eftersom jag inte kommer överens med hans tjej. Vi ryker ihop titt som tätt, dock aldrig face to face utan hon skickar pappa på mig istället. Vänder honom emot mig.
Bror förstod att all skit börjat tack vare ett missförstånd som eskalerat under 3år till så illa att jag kommer säga upp kontakten med pappa när han flyttar in med henne, pappa och jag går inte alls att prata med varandra. Men det är bara tillfälligt tills jag kommit på fötter igen, om jag lever då det vill säga…
Trots att jag och pappa pratat flertalet gånger om detta, att det är ett missförstånd så var det precis som om att det aldrig kommit på tal tidigare när min bror framförde det till honom. För honom var det bara en ursäkt för mitt " beteende" emot hans tjej, ännu ett försök att lägga allt på henne.
Han vill inte förstå att jag aldrig har gjort något för att göra henne illa, jag ogillar henne skarpt men jag respekterar att hon är där och gör ingenting för att vara elak eller ens i närheten. Pappa har inte förstått det ännu att hon vänder på honom och ställer honom emot mig oavsett vad, ett minimalt exempel är detta: 
Jag vet att både pappa och hon gillar bakelser, jag gjorde semslor till allihopa (obestämt antal, det blev så många det blev) och alla fick ta bäst de ville. Det var två över och jag visste hon skulle komma så jag sa att de två kunde ju ta de två semlorna som var kvar om de ville, jag bodde i lägenhet då (detta var för ett år sedan och jag gick i skola på annan ort). 
Dagen efter så får jag sms av min syster som frågar om hon får ta halva av den som är kvar, pappas tjej hade då åkt hem och lämnat kvar sin semla och hon skulle inte återkomma förren över en vecka därefter, jag sa att ja det får hon väll i och med att den ändå bara kommer bli dålig annars. 
Samma kväll när pappa kom hem så fick jag en utskällning för att semlan var borta, jag sa som det var och han var fortfarande förbannad. Samma helg när jag kom hem fick jag ännu en utskällning, enligt pappa hade jag gett semlan till min syster för att vara elak med hans tjej trots att hans tjej själv lämnat den och dessutom inte skulle komma tillbaka förren flera dagar efter. 
Han sa då att jag var så jävla elak (hans ord) eftersom att jag sagt att det var hennes och hans kvar, jag sa då att jag sa att de kunde ta de om de ville. Pappa blev mer förbannad och fräste att jag kunde ika gärna säga att det var för att vara elak, att jag var så jävla barnslig som inte hade stake nog att säga rakt ut att jag ogillade henne. Och detta trots att han var och är väl medveten om att jag ogillar henne skarpt - men jag gör aldrig någon illa oavsett hur mycket jag ogillar personen ifråga! Detta går inte in, enligt pappa är jag barnslig, idiotisk och självsik. Hans tjej ifråga blev nedstämd och sur på mig för allt, undvek mig i flera veckor.
Har fått flera SMS av henne där hon fråga om hon "helst ska försvinna" och liknande.
Spelar ingen roll vad jag gör så blir det skit, därför tänker inte jag prata med pappa när han flyttar till henne. Kontakten kommer tillfälligt att sägas upp, för en gångs skull tänker jag ta mig själv först och se till att jag kommer på fötter innan något mer blir.

Frågan är bara om jag kommer så långt…

Hej igen!

På frågan du slutar med har jag naturligtvis inte svaret. Däremot har jag en kvalificerad gissning. Jag har ett vackert kort med ett citat på. Den som citeras är ingen professor eller någon bibelskribent. Så här säger världslitteraturens klokaste lilla björn:

"Jag tar så små steg, att jag tror, att jag kommer att gå långt."

Nalle Puh

De där orden passar mig mycket bra. Jag läser på kortet när jag tycker att livet känns som att ro i kolasås. Ibland känns det ju som om man inte kommer någon vart. Särskilt när man drömmer om att vara någon helt annanstans. Men som sagt; Nalle Puh är en klok björn som tar små steg framåt, så små att vi andra kanske inte ens skulle märka det. Och även om det är en saga, så ser livet ofta ut så där.

Ibland händer det för mycket på en gång, så att man liksom inte hinner stanna upp och tänka efter. Och i andra perioder händer det absolut ingenting - tycker man. Men om jag vänder mig om och ser bakåt (hoppas du hänger med i bildspråket) så kan jag faktiskt ana de svaga fotspåren av de där små, små stegen jag tagit. Jag var bara inte medveten om att jag gjorde det.

Nu till dig och det du skrivit i dina tre senaste inlägg.

Det första jag vill ta upp är något som du skrev om din sista tid i skolan. Du var sjukskriven till 50% och ändå lyckades du lämna in dina uppgifter i tid. Jag antar att det var någon form av gymnasieutbildning du gick. Att bli färdig med allt innan man ska avsluta en termin (och för den delen hela utbildningen) är jättetufft, även om man är 100% frisk. Du gjorde det ändå. Innebär det att du tagit studenten?

Den styrka du hittade inuti dig själv alla gånger då du klarade det till synes övermäktiga och alla de gånger du valde livet framför döden så tog du stora steg framåt. Kan du känna stolthet över de saker du faktiskt har klarat av?

Personligen brukar jag skratta ibland (humorn är en av mina bästa styrkor) när jag säger att jag lyckades undvika att ta studenten och ändå skaffa mig en akademisk utbildning senare i livet. Jag är numera fil kand, vilket kanske inte är så mycket att skryta över. För i den akademiska världen är det en dussintitel (den lägsta). Det jag tycker är så roligt är att så länge Komvux finns kvar (och nu för tiden även alla slags distanskurser över internet) så är loppet allt annat än kört om man inte lyckas ta studenten.

För en månad sen hände det något jobbigt i ditt liv. Det var också då du började använda droger, skriver du. Hittills har jag inte tagit upp det där med drogerna, fastän du skrivit om det flera gånger. Din beskrivning av hur du låg på toalettgolvet i två timmar och mådde väldigt dåligt säger mig att du är fullt medveten om att du gör något med dig själv som inte är särskilt konstruktivt. Min drog heter musik och den ger mig varken ekonomiska problem, baksmälla eller beroende. Du har hittat något som dämpar de svåra känslorna som vill ta överhanden. Men….. Det som är en kortsiktig flyktväg och en stunds befrielse (?) eller vad det innebär för dig just i stunden, kan bli något helt annat på längre sikt.

Om du ska ta ett litet första steg är mitt råd att du hittar den där personen (kanske han från kyrkan) som du vågar berätta om hur du egentligen mår för. Att dölja sitt egentliga mående bakom en mask av att allt är ganska bra är ju en sort skydd. Men det får dig nog också att fungera i vardagen så gott det nu går. Katterna ska ju ha mat och du försöker hålla din dygnsrytm på rätt köl, vilket är jättebra.

Frågan är hur länge du orkar gå och hålla masken? Kanske är det din bror som är den person du kan lita så mycket på? Kanske har du inte hittat den personen du kan känna dig så trygg med än?

Meningen i slutet av ditt senaste inlägg: "Kontakten kommer att tillfälligt sägas upp, för en gångs skull tänker jag ta mig själv först och se till att jag kommer på fötter innat något mer blir." tycker jag är ett mycket klokt beslut du fattat. Bra att du väljer att fokusera på att ta hand om dig själv. Då blir ju den naturliga följdfrågan;

Hur ska du ta dig på fötter? Och rätt så väsentligt: Vem ska du ta stöd av? Gå måste du ju göra själv. Men du är inte ensam. Ta dig en funderare på hur du ska kunna ge dig själv chansen att leva det liv du själv vill ha! Dröm gärna om framtiden! Våra drömmar är viktiga.

Ta ett steg i taget! Kanske blir det bakhalt på vägen. Det kommer det att vara ibland. Men om du sätter upp ett litet mål inom en snar framtid, så har du bra chanser att lyckas.

Hur kan jag påstå det?

Det känns tydligt att du har kraften och viljan. Du behöver hitta riktningen och inte begära av dig själv att du ska klara av allt på en gång.

Var snäll mot dig själv! Och kom ihåg; Du är värdefull.

Tänk på att någon/några människor som inte har din fantasiska verbala förmåga kanske läser det här och hittar korn av igenkännande och hopp när de läser dina ord.

KRAM!

#17 Det är sant det du säger, även om jag hatar nalle puh, så med små steg kommer man i slutändan långt. Det är så jag gjort hittills för att överhuvudtaget kunna ta mig framåt.

Ja, jag lyckades ta studenten på något vänster utan IG eller sträck trots att jag fick en hel termin av uppgifter på mig de senaste 1½-2 veckorna innan student. Och detta trots att den här hästen jag tvingades ta bort, som jag ägnat år med och som alltid varit en av mina extremt få gnistor, skulle fylla år dagen innan studenten och jag skulle dessutom få henne i student present. Hon har varit min under alla årens gång då jag var den enda som höll på med henne, men nu skulle hon bli det även teoretiskt och inte bara praktiskt. Inget skulle ändras mer än att det var mitt namn som stod där som ägare i alla bevis och inte pappas.
Studenten var ett av de jobbigaste jag varit med om och jag övervägde starkt att hoppa över allting och bara vara hemma, att jag ändå gick dit är något jag på sätt och vis är "glad" över men det är absolut ingenting jag ser tillbaka på med glädje - snarare hat. Jag hade en tillsynes bra dag med klasskompisarna, men den veckan i överlag var en av de absolut värsta jag haft på länge. Omöjligt att vara glad.

Jag är väl medveten om vad drogerna gör med mig, hur de påverkar mig psykiskt och fysiskt men det hindrar mig inte. Tidigare skar jag mig med kniv, jag har stora och djupa ärr efter 0.5-1cm djupa skärsår, psykologen var på mig flera gånger att jag skulle sy men jag nöjde mig med att tejpa medveten om hur bred ärrvävnaden skulle bli men också med vetskapen om att ifall jag gick till sjukhuset och fick det sytt så skulle de också få reda på hur de kommit upp och risken att de skulle vidta åtgärder gjorde att jag backade. Men jag vet också att de ska hålla tyst i och med att jag var 18, men jag tänker alltid det där - ifall.
Innan jag började med droger, innan jag började använda kniv så använde jag mig utav nålar och tryckte så hårt jag kunde och drog längs armar och ben. Jag ristade även in ord på ankeln, en av de meningar jag ristat in går så här: Lova aldrig.
Detta ristade jag av den anledning att alla lovar mig saker men ingen håller någonting, men jag har alltid hållit det jag lovat. Folk utnyttjar mig, har alltid gjort, för de vet att jag ställer upp på i princip allt. Jag går att lita på och jag har svårt att säga nej - fram tills nu när jag tagit bort fasaden mer och visar upp mitt egentliga ansikte.
Men innan allt så lyssnade jag enbart på musik, min storebror har en kompis som är i samma ålder som mig. R kan vi kalla kompisen, R var ofta med bror hemma hos oss och R har sett mig under hela min period där allt gick fortare och mer utför. Han såg när jag låg i ett kolsvart rum, stirrade i taket och lyssnade på musik via headset.
Han såg hur jag var med djuren, han noterade att jag antingen var med djuren eller inne på rummet.
Antingen var dörren öppen och då såg man knappt mig, allt var svart och jag höll tyst. Eller så var dörren stängd och rummet var ännu svartare - allt var släckt, ingenting gav en skymt av ljus.
Han och jag gick i samma skola, paralellklass dock. Han såg hur jag bara försvann i korridoren och gav ingen en blick. Var död.
Efter två månader blev vi tillsammans, han började prata med mig, förstod mig och fick mig att öppna upp mig lite. Han var min enda vän, pappa tillät inte mig att vara med honom då han ansåg att jag var med R för mycket och aldrig med någon annan och detta trots att han visste att jag inte hade någon annan att vara med.
Jag och R var tillsammans i ungefär 3år, idag är vi grovt ovänner då han slutade respektera mig efter 6 månader, över 1½år kämpade jag häcken av mig för att få det och funka. Vi gick isär, kom ihop och nu är vi isär sedan 1år tillbaka och grova ovänner sedan 1 vecka tillbaka. Han var min enda vän, den enda som fattade något.
Han säger att han älskar mig än, jag gillar honom med men han säger bara och visar aldrig något - därför går jag inte tillbaka.

Nu har jag ingenting igen, inte en vän - ingenting. De djur som var min gnista är borta, jag älskar mina katter och min kanin mer än allt annat. För mig är djuren likställda med familjen, de är mitt allt men skillnaden är att med djuren kan jag prata och vara mig själv. Det kan jag inte med familjen.
Ingen förstår varför jag aldrig är med någon, varför jag bara är hemma och lyssnar på musik och skärmar av mig mer och mer. Men oavsett hur jag än försökt, face to face, lappar, brev, mail eller hintar så har ingen försökt. Oavsett hur mycket jag fått ur mig så har ingen försökt förstå, jag får bara skäll eller så ignorerar de mig.
Men nu är jag trött, trött på all skit. Är trött sedan länge, men nu är jag verkligen trött…

Hej!

Min dag har varit riktigt bra, men den var lång och snart ska jag tända mitt ljus för att jaga bort lite höstmörker och slappa en stund i soffan.

Jag har läst ditt inlägg här ovan. Några spontana reflektioner och lite spånande kommer här. Kan tänkas att du tycker att jag inte förstått, men jag gör inte anspråk på att sitta inne med mer än de idéer och erfarenheter livet gett mig.

Var och en har ju sin egen sanning. Det gör inte någon annans syn på saken mer eller mindre sann. Byter man tankegångar och reflektioner med varandra kan man kanske tänka mer kreativt. Särskilt om man låter andras reflektioner över vad man sagt funka som en spegel. Det du ser i spegeln är din sanning.

"Lova aldrig", ristade du in. Håll dina löften!, kunde varit en variant. Eller kanske; lova inte för mycket. Ja, visst är det säkrast att inte lova. Om någon lovar en någonting och sedan inte håller det, känner man sig kanske bortglömd, lurad eller rent av sviken. Så visst kan man låta bli att lova. Men om man lovar någon något och försöker hålla sitt löfte, men misslyckas med det, så blir man inte automatiskt en taskig person som skiter i sin kompis, sin partner eller sitt barn. Jag är själv väldigt snål med löften, just för att jag verkligen vill kunna hålla dem.

Men man är inte mer än människa. Det har hänt att en förälder glömt något han/hon lovat sitt barn. Det har hänt att par stått framför altaret och lovat älska varandra och vara trogna och sedan inte klarat det. Man klarar inte allt man vill klara. Att däremot med flit låta bli att infria ett löfte för att man vann något på att lova i den stunden någon bad en - det är en annan sak.

"Han (R) var min enda vän, den enda som fattade något." skriver du. Att vara hårt osams med sin enda vän som man känt så länge svider ordentligt.

Men vad är en vecka av ett helt liv? Om din vän R sagt saker som gjort dig jätteupprörd och du gillar honom, men inte vill gå tillbaka; ska jag tolka det som att du inte vill vara ihop med honom igen - att du inte vill vara hans flickvän?  I så fall finns det väl ändå en möjlighet att ni kan bli sams igen och kan fortsätta vara vänner? Om han nu kan acceptera att du inte vill vara något annat än en vän. (Detta är bara spånande. Jag känner ju inte R alls och dig vet jag en del om, men inte hur du ser på vänskap. Nedan kommer några rader utifrån min syn på - och erfarenhet av - mångårig vänskap.)

Vad är en vecka i en lång vänskap? Om ni är vänner kan ni nog förlåta varandra så småningom. Ge er vänskap en chans! Stöt inte bort honom för gott! Du behöver inte säga ja till något annat än att låta tiden läka eventuella sår ni gett varandra den sista tiden.

Vänskap är ju att stå varandra riktigt nära utan att kräva något av den andre. Vänskap brukar kunna hålla mycket bättre än ung kärlek. Den man tycker riktigt mycket om är just den som kan såra en som värst. Och det funkar ju åt andra hållet också. Man vet var ens vän är som ömtåligast. Då kan man också såra när man grälar med sin vän. Jag tror du kommer på hur du ska lösa det där om du ger det lite tid, om ni lämnar varandra ifred ett tag.

Ska sluta nu med ett förslag: Du skulle kunna ge dig själv en utmaning. Utmaningen skulle kunna bestå i att bestämma vad som ska bli det där lilla första steget i den riktning du vill gå. 

Vad är det allra första lilla myrsteget mot ett litet delmål i livet? Vilket är ditt första delmål? Tänk inte för långt fram nu och se till att ge dig själv en belöning om du lyckas!

Om du inte lyckas ta det där steget på första försöket, vilket jag är så gott som säker på att det ligger nära till hands att du tänker, så ska du ge dig själv en chans till. För det är vi alla värda. 

Och varför ska man slå ner på sig själv om man har svårt att hitta riktningen i början av sin livsväg? Jodå, du är i början - jag har snubblat fram betydligt fler år än du har levt, så jag har hunnit ramla många gånger hittills. Och fy tusan så vilse jag varit ibland! Men med åldern har jag blivit mer överseende mot både mig själv och andra. Så jag snubblar vidare så gott jag kan.

Man vet aldrig hur morgondagen ska bli. Men jag är tacksam över att jag fått en, när jag vaknar och får se solen gå upp ännu en gång.

Godnatt!/ Errare humanum est (att fela är mänskligt)

Anonym: Låter jobbigt det där med din pojkvän. vad synd han inte visade vad han kände Låter jätte kämpigt med din pappas flivckvän med. Det var ju hon som lämna semlan ju. Då får hon ju stå för det. Hur gammal är hans flickvän igentiligen? Synd hon inte bara kan vara snäll mot dig. Du verkar ju vara snäll mot henne.

Måste vara svårt när man mår dåligt och inte har vidare livslust. Men du har kommit hit. Du har hållit ut sen du var 8. Det är strongt gjort. Var stolt över dig själv. Du är en kämpe. Och att du tog studenten det är med asbra. Du är bäst!

Det är jättebra du skriver här med hur du mår. Man behöver ha någon att prata med när man mår dåligt. den där prästen som höll föreläsning i din skola verka ju bra. kanske kan du ringa din skola och fråga vad han hette och ringa församlingen har jobbar i och be att få prata med honom. Om du vill. Men jag förstår du inte vill bli överöst med bibelord och prat om gud och så. Så kanske psykiatrin är bäst ändå.

Kan du inte ge psykiatrin en chans till. Leta efter en bra kurator eller psykolog. Gick du inte på BUP förut? Kanske är vuxen psykiatrin bättre. Kanske finns det där (om du letar och inte ger dig, förrens du hittar någon bra) någon bra kurator och eller psykolog.

Du är fantastisk. Ge inte upp. Försök igen och igen. Du är bäst i världen.

STOR KRAm från Lisa

#20 Vad bra att du kom in i tråden igen! Vår anonyma trådkompis behöver helt klart hitta någon i sin närhet som kan stötta. Det kommer hon att lyckas med bara hon hittar någon hon vågar lita på.

Det kan vara skrämmande när någon talar om att vilja ge upp livet. Många andra unga skulle backa och inte orka/våga säga något. Men du är stark, solidarisk och ung. Just tack vare din ungdom kan du så lätt sätta dig in i Anonyms situation på ett annat sätt än jag. Jag är äldre, betydligt äldre. Min livserfarenhet ger mig lugn, stadga och en förmåga att hålla i en darrig medmänniska en stund.

Tillsammans är vi starka - eller hur du anonyma trådskapare!

#19 Visst kan man glömma sina löften, så dum är jag inte. Men det här handlar om människor som struntar i sina "löften" och gör som de själva vill men förväntar sig att alla andra ska hålla sina.

Angående R så handlar det inte om några få ord eller en vecka, det handlar om 2år av rent slit ifrån min sida för att få det att fungera. Han respekterar mig inte tillräckligt för att bry sig, han har aldrig ställt upp för mig och bryr sig heller inget om man verkligen behöver honom, han har utnyttjat mig sexuellt, psykiskt och ekonomiskt.
Han är den enda som jag kunnat prata med men han har aldrig varit stöttande och har heller aldrig kunnat stå upp för mig på något sätt när någon kommer och säger något till honom gällande mig. Jag vill inte vara hans flickvän eller ens vän när han håller på så här, det enda han förstår är att jag mår dåligt men han har aldrig brytt sig mer än att han utan problem kan trampa mig på tårna.
I en riktig vänskap ska man inte behöva kräva saker, i en riktig vänskap så räcker det oftast med en blick för att den andre ska förstå. Men i R och min vänskap finns ingen förståelse på det planet ifrån hans sida, har aldrig funnits.

Angående mitt mål, mitt första och minsta mål är att få rå om mig själv för en gångs skull. Att kunna få i alla fall en dag där jag bara får tänka på mig själv, få ta det lugnt och inte behöva tänka på allt annat.

#20 Mitt ex - min nuvarande och enda vän - säger alltid allting, han säger allt han tänker och tycker men han visar aldrig något. När det kom till vårat förhållande så sa han väldigt mycket (när han väl sa något) men visade aldrig. Jag har alltid haft svårt att tro på människor när de bara säger saker och aldrig visar det minsta. Vilket för min del är as jobbigt när det kommer till R, jag har aldrig kunnat säga "jag älskar dig" utan orden staplar sig alltid i halsen och det spelar ingen roll om det var R eller pappa exempelvis. R visste detta, han visste att jag säger det aldrig om jag inte till 110% menar det fullt ut. Visst är familjen det käraste jag har, jag älskar min familj men jag kan inte säga det till en enskild person - har aldrig kunnat. Men till R kunde jag, honom älskade, älskar jag. Därför blir allt bara jobbigare för mig när han gör så här emot mig och med vetskapen att han faktiskt älskar mig mitt i allt.
Jag har problem med att svimma, han blir livrädd när jag svimmar och bröt ihop en gång när jag krampade. Pappa fick trösta honom en gång när jag krampade, han blev jätte rädd och den kvällen och två dagar därefter tog han hand om mig så som han aldrig gjort på över 2år. Men jag vill inte ha det så att jag ska behöva vara fysiskt as dålig för att han ska visa omtanke…

Gällande kyrkogubben jag nämnt så känner jag att jag kan prata med honom av den anledning du nämner - kyrkopratet. Han må "tillhöra" kyrkan men han nämner aldrig något sådant där, han tar inte någons sida i det där sammanhanget utan är helt neutral. På föreläsningen så nämnde han nästan aldrig gud eller någonting utan var helt neutral. Inte jobbig på något sätt, snarare rolig och intressant.

Jag har kämpat sedan jag var 8, sant. Men även en krigare stupar förr eller senare, och min tid känns snart kommen. Det ska till ett rejält under för att jag ska orka med utan att bli halvt hjärndöd på kuppen för att jag inte orkar mer…

Anonym: Du är starkare än vad du tror. Du har sån insikt, att R inte är bra för dig. Du förtjänar så mycket mer. Du förtjänar allt i världen. Så det är så bra du lämnar R. Han tar bara din enegi och det han gjort är fruktansvärt. Så skit i honom. Asbra du gjort det!

Men tänk om det snart kommer en jätte bra och snäll killle som ser dig och älskar dig och visar det. Och behandlar dig jätte bra. Som ger dig massa possetiv energi. Vill du missa det? Och ligga i en grav då? Tänk om han och du blir lyckliga hela livet tillsammans.

Men kyrkmannen verkar ju asbra. Försök, ge honom en chans att hjälpa dig, innan du ger upp. Räck ut en hand, försök orka det. Lite till, ett steg till. Du kan, du är starkare än du tror. Att orka det du har gått igenom hittills, är stort. Det är sann styrka.

Ring skolan och berätta om kyrkmannen och att du behöver honom och att du vill veta vad han heter och i vilken kyrka han jobbar. Försök göra detta. Försök bara lite till. Du är bäst.

STOR KRAM från Lisa :)

En video som jag lyssnat på i kväll, som fick mig att må bra.

Kanske kan du finna lite tröst i den med.

Den behöver inte handla om kärlek, bara att man känner sig ensammast i världen typ :(

Kram från Lisa :)

Denna låt är till dig, från mig.

STOR KRAM från Lisa

#24 Så länge som jag inte är på benen själv så kommer jag heller inte att vara bra för någon annan oavsett om denne fattar tycke för mig, jag kommer aldrig att kunna bli bra för någon annan när jag inte mår bra själv. Jag måste komma på benen före något annat sker och det är det jag inte orkar längre, det är det som de omkring mig måste börja på att förstå. Man kan inte bita ihop hur länge som helst, man kan inte kämpa hur länge som helst - alla har en gräns, om inte så är man heller inte mänsklig.

Jag kan inte fortsätta leva bara för att andra vill det, vad är meningen då? Att se de glada medan jag själv sitter här och mår as dåligt, det är inget liv. Jag har haft det så de senaste 10åren, mellan 5 - 10års ålder så började jag fundera över vad döden innebar, vad som skulle förändras om jag försvann, vad som tog ens liv på snabbast sätt och om det överhuvudtaget var värt allt. Det är ingenting som kommit ur tomma intet, det har alltid funnits där. Men jag har hela tiden varit kvar för att jag vet hur de andra skulle påverkas av det, jag har levt för att mina föräldrar och syskon har velat - inte för min egen del.
Sedan jag var 12 har jag verkligen inte levt för min egen del och sedan jag var 15-16 så har jag funderat jätte mycket över hur glädje känns  - för jag minns inte. Jag slutade vara ärligt glad vid småbarnsben, när jag började fundera över allting. Jag vill inte leva, det är mitt val men jag vill heller inte att min familj ska få världens käft smäll samtidigt som jag vägrar leva för att andra vill att jag ska det. Det måste de börja förstå, min pappa sa förut till mig att han tänker inte leva för att vi ska vara nöjda. Känner han att han inte orkar mer så säger han hejdå, han vill finnas för oss men han tänker inte leva för det. Han finns där ändå.
Varför ska inte jag då få säga hej…
Pappa har hotat mig (bara mig) flera gånger med att han ska ta sitt liv om jag inte skärper mig eller gör ditten och datten och detta säger han utan problem, han har flera gånger berättat hur han försökt och sagt att mina försök och min vilja inte är annat än försök till att få uppmärksamhet.
När jag var 5år så mådde jag as dåligt, jag hade ångest och ville bara få en kram och inget annat. Varken mamma eller pappa ville ens prata med mig, inte ens lägga en hand på axeln så jag fick känna lite närhet. Det slutade med att jag gick och dunkade tinningen i badkarskanten flera gånger, jag gjorde mig illa medvetet bara för att försöka få fram tårar och gråt så de kunde se någon gång att jag inte mådde bra. Redan vid den åldern höll jag tillbaka allt som ett proffs, jag kunde inte låta tårarna komma fram oavsett hur mycket jag ville. Allt slutade med att jag ville försvinna så jag gömde mig under sängen där det låg en nål som trycktes rakt in i min armbåge och in i benet när jag kröp in under sängen. Jag grät inte trots smärtan, men det krävdes ett x antal huvudslagningar och en nål i armbågen för att jag skulle få den där kramen jag velat ha. De fick ta i för att få ur nålen. Det var den enda och sista gången som jag försökt fått någon form av uppmärksamhet och det enda jag ville ha var en kram, ångesten jag hade då går inte att beskriva men jag fick världens ångestattack - som 5åring.
Var det för mycket begärt? Ja, uppenbarligen var det så.

Hej!

Det är bara så typiskt. Jag var nästan färdig med ett inlägg och så fumlade jag med tangenterna och lyckades sabba alltihop. Kan baske mig inte hitta min text.

Nu kan jag inte börja om och skriva om mitt svar till dig Anonym. Jag är hemskt ledsen. Men om du vill ha lite tålamod ska jag skriva lite senare idag.

Jag hoppas din söndag är just din söndag; att du gör något du vill göra, för din skull. Jag tycker du är klok som inser att du behöver ta hand om dig själv just nu. Du har säkerligen inte så mycket kraft över för andra.

Men kanske är du bra för någon som läser i tråden. Det vet du inte. Som jag sade i ett tidigare inlägg; kanske läser någon vad du skrivit och känner igen sig. Kanske läser någon just nu vad du skrivit och känner sig styrkt av dina ord. Du har en fantastisk förmåga att beskriva och förmedla dina tankar och känslor. Ta vara på den! Den förmågan är en styrka.

Anonym: Måste varit fruktansvärt att leva i ett hem utan att få kärlek och närhet från dina föräldrar. Förstår verkligen du mått och mår dåligt nu. Nej det är inte lätt att leva för alla andra. Men kanske kan du börja leva för dig själv? Hur skulle du vilja leva för dig själv? Vad skulle du vilja göra? Hur skulle du vilja må? Hur kan du göra för att nå dit?

Jag tycker du ska bli inlagd på psykiatrin nu. Få hjälp av psykiatriker (den högsta läkaren inom psykiatrin) varje dag. Om inte dina föräldrar ser och hjälper dig. Kanske dom inom psykiatrin kan hjälpa dig. Vart bor du någonstans?

Ja ångest är fruktansvärt att ha. Önskar du slapp den. Men det är ju inte riktigt så lätt. Det är verkligen hemskt att ha ångest och aldrig vara glad som du säger. Du kanske har värsta djupa depressionen nu. Då behöver du hjälp att komma ur den. Även fast du inte tycker psykiatrin hjälpt dig. Försök ge dom en chans till.

----------------------------------------------------------------------------------

Ring gärna hit och prata också: http://www.hjalplinjen.se/

Ring till Hjälplinjen

Hjälplinjen erbjuder dig kris- och stödsamtal. Samtalet kan hjälpa dig att sortera tankar och känslor. Ett samtal kanske räcker. Du kan också få stöd i hur du kan gå vidare med ditt problem, vilken typ av hjälp som kan vara bra för dig och vart du kan vända dig.

Det är kostnadsfritt att ringa till Hjälplinjen och det syns inte på din telefonräkning att du ringt till Hjälplinjen. Man kan inte ringa till Hjälplinjen från utlandet eller via skype.

Vår jourtelefon har öppet 13-22 alla dagar.
Telefonnummer: 020 - 22 00 60

--------------------------------------------------------------------------------------

STOR KRAM från Lisa

Hej Anonym!

Jag tycker du får så bra svar från medmänniskorna här på forumet. Hoppas du kan få lite styrka och hjälp av deras kloka ord. Själv är jag inte så bra på att formulera i ord det jag vill säga, men jag tror att det finns en bra framtid för dig också.

 Som jag ser der har du redan nu tagit ett STORT steg. Du har insett att du inte kan bära ansvaret för andra männinskors mående på dina axlar! Fortsätt tänk så. Du har bara ansvar för dina egna känslor och mående.

Ursäkta mig nu, men jag tycker din pappa verkar vara en väldigt egoistisk person. Sådana saker som han sagt till dig, säger man helt enkelt inte! Det är ju helt klart att du haft en mycket svår uppväxt och att du nu mår som du gör är inte det minsta konstigt.

Som jag ser det är du en klok och insiktsfull person!

Jag har också många ggr pga depressioner funderat på olika sätt att få slippa ifrån lidandet men har idag en medicin som hjälper mig må ok. Så jag tycker du ska ge psykiatrin en chans till.

Önskar jag kunde skicka styrka genom etern…

Bättre sent än aldrig!

Nu har jag äntligen fått en stund för mig själv vid datorn. Jag trodde inte att hela kvällen skulle försvinna i allt det vardagsfixande som måste till för att hålla familjen rullande rent praktiskt. Därtill kom ett par telefonsamtal och som så många gånger förut är det redan natt när jag skriver.

Du, som längtade efter en kram när du var en liten femårig flicka; Om jag kunde ordna ett mirakel….. Låt oss säga att jag hade en tidsmaskin och kunde resa till den tiden i din barndom då du inte blev sedd. Om jag kunde fått vara där och talat om för dina föräldrar vad du behövde…. Ja, då skulle inte du, när du var 15-16, behövt fråga dig hur glädje känns.

Nu är du 19 och jag tror (om jag tänker efter hur jag själv upplevde det i den åldern) att du fortfarande har det där barnet kvar inuti. Man blir vuxen olika fort och att man fyller 18 innebär inte att man över en dag blir vuxen på alla plan. Nu ställer jag mig bredvid #30 och uttalar mig om din pappa. Hans sätt att hävda att han skulle ha bättre skäl än du till att vilja ta sitt liv säger mig att han beter sig som ett barn, ett barn som är svagare och ändå starkare (han är ju faktiskt vuxen) än du, som är hans dotter.

Att hota sitt barn med att man tänker ta livet av sig är i mina ögon (nu tänker jag bli hård) en form av maktutövning som inget barn skulle behöva bli utsatt för. Att hota med självmord för att få någon att handla på ett visst sätt är att skrämma någon i sin närhet på ett sätt som sätter spår i den som utsätts för det.

Kanske kan du prata med din bror om det här? Har han vetat om att din pappa hotade dig på det viset? Om han inte vet, så är det hög tid att du berättar, tycker jag. Kanske är det så att dina sår rivs upp nu, eftersom det blir så konkret när din pappa vill sälja huset. Jag vet inte och det är väl inte det viktigaste att fundera över nu.

När du läser det här är det vardag igen. Då kan du kontakta din f d mentor. Gör det! Skaffa fram telefonnumret till den där mannen som jobbar i kyrkan! Du behöver någon och det är värt ett försök.

Jag vet att ditt förtroende för psykiatrin är mycket lågt. Kanske har Ambrosia en poäng. Men jag förstår om du har svårt att vända dig dit. Jag tror att du först och främst måste få någon som hjälper dig att hjälpa dig själv.

Pröva flera vägar!

Kanske kan du ge vårdetablissemanget en chans till. Alla psykologer och kuratorer är inte lika. Jag vet att läkarna tyvärr ofta är inriktade på att medicinera deprimerade patienter. Men du har så lite att förlora på att försöka.

Du har själv en bra idé. Läs tredje stycket i ditt inlägg #23! Där har du vad du kan göra. Låt nästa dag bli den där dagen då du rår om dig själv, bryr dig om dig själv och kanske söker en liten, liten glimt av glädje.

Pyssla om dig, så gott du kan! Att sitta med katten och slappna av - att lyssna på musik du gillar - att ringa någon du verkligen längtar efter att prata med; någon du saknar sen förr kanske. Köp hem något gott att äta och sätt i dig alltihop själv! Ägna dig bara åt sånt du trivs med att göra hela dagen. Ja, det är några förslag på sånt du kan göra. Eller så struntar du i mina förslag, för bara du vet ju vad en sådan dag ska innehålla.

Du kommer att klara att nå det första delmålet. Det är första steget till att ta bättre hand om dig själv. Du har så mycket insikt och jag tror att du förstår väldigt bra vad du behöver.

Det du ska ta hjälp med är att hitta redskapen du behöver för att bygga upp ditt liv. Ensam är inte stark, även om man kan känna sig trygg i ensamheten. Så läs igenom förslagen som finns i tråden och ta ett beslut! Kontakta någon av de personer du funderat på att kontakta! Gör det nu! Du kanske måste söka personen flera gånger. Du har inget att förlora på att kontakta någon till av de människor som finns geografiskt nära dig.

Du kommer att hitta någon som du kan visa vem du är. Du måste våga ett försök. Du vet ju att du kan dra dig tillbaka igen. Satsar du inte på att hitta tilliten till någon så är du kvar på ruta ett. Låt det ta den tid det tar att sakta närma dig någon med masken av. 

Här kan du få stöd av oss andra i tråden, men vi är ju inte hos dig när dina mörka tankar vill ta makt över dig. Jag kan tända ett ljus här och skicka en tanke till dig. Men du kan inte se ljuset. Förstår du vad jag vill säga?

Du har styrkan inom dig om du får någon att ta stöd av när du vacklar. Den personen måste finnas där du är och du behöver hitta modet att sträcka ut handen mot den människan.

Jag hoppas du sover gott i natt.

#28 Dessvärre blev inte söndagen så mycket min dag utan jag fick plocka bort och diska undan efter pappa sedan både jakten och sedan pappa gjorde paj och hade sig. Hjälper gärna till hemma men det är inte roligt när de alltid lämnar framme och tar det för givet att jag ska ta undan allt. Angående jakten så kanske det bör tilläggas att jag inte är kräsen alls för blod eller liknande så att diska fullt nerblodade knivar och vässredskap är inget jag har något emot, det svåra är att hålla tankarna i styr. Kan inte ens plocka ur diskmaskinen här hemma innan jag funderar över vad den och den kniven kan orsaka för skador även fast jag är fullt medveten om att en vanlig matkniv kan orsaka dödsfall om man använder den rätt och en annan (jag) är ganska så inlärd på hur knivar kan och ska användas då jag hjälp min pappa att stycka upp kött sedan jag var 3år - att hantera knivar och veta vad de kan göra är med andra ord något jag haft med mig sedan 3års ålder.
Och ja, jag fick hantera riktiga köttknivar och stycka när jag var 3år. Följde också med när vi skulle slakta våra tjurar, var med när de sköt, hängde upp, tömde innehåll, sågade, styckade och flådde. Hela min familj är fullt medveten om vad slakt innebär, alla är uppväxta med detta och ahr fått följa med till slakteri och vara med vid slakt från början till slut i princip i samma veva som vi kunde gå.

Ja, jag är medveten om att någon kan läsa och känna igen sig i allt. Jag hoppas att de tar till sig och lägger manken till, man kan hålla ut tills det blir bättre bara man ger fan på det själv. Men som jag sa tidigare, även en krigare stupar förr eller senare och jag har nått dit efter över 10års av slit.

#29 Det var den enda gång jag försökt nått fram till mina föräldrar. har aldrig varit den som sökt uppmärksamhet utan jag har snarare varit den av oss syskon som alltid gått för mig själv. Har alltid tillbringat timmar med djuren och om inte jag varit med djuren så har jag suttit själv inne i ett kolsvart rum med musik, om inte det så har jag varit ute och gått i skogen. Redan som 4-5åring tog jag långa promenader i skogen på egen hand, som 6-8 åring så var jag borta i 3 timmar och kunde vara en bra bit uppe i skogen. Till er som inte vet så är våran gård belägen längst uppe i byn och är omgiven av skog, här går älgar, björnar, vargar, lokatter och järvar väldigt nära inpå gården. Det enda djur vi inte sett har varit inom 50m ifrån gården är lokatt men denne går istället på berget 1km ovanför oss.
Men både älg, björn och järv går 10m ifrån gården och varg har påträffats 30m ifrån.
Jag var normalt 2-3km in i skogen när jag gick ut, ingen noterade när jag var borta utan jag kom hem till en oberörd familj.

De säger att jag är manodepressiv men efter att ha gått hos psykolog i över 10år så drog jag till slut på mig min fasad igen och fick de att tro att allt var bra så jag var, enligt deras papper, en lyckad kontakt med andra ord. Jag är väldigt djupt deprimerad, men jag lyckas hålla undan det för de flesta.

#30 Det är sant det du säger om min pappa, han är visserligen en väldigt kärvänlig själ som normalt inte gör en fluga förnär men ibland tryter det för honom och jag vet inte om det är för att jag är mest härdad av barnen hans som det blir att jag får ta smällarna. Jag och min storebror är de som har fått agera psykolog en del gånger för pappa men det är enbart jag som blivit hotad och dessutom upprepade gånger. Inte bara hotad med att han ska ta sitt liv utan med en massa andra saker med som exempelvis att vi skulle ta bort hästarna om jag inte skärpte mig och hjälpte till, då hade jag under 6 månader klivit upp 05:30 för att duscha, äta frukost och sedan ta bussen 06:35 till skolan som låg 7 mil bort. Var på skolan till 15:40 och tog 16:00 bussen hem, hemma 17:10 och då var det att äta mat, ge hästarna mat, mocka, städa i stallet, rida, fixa kvällsmat till hästarna och ta in de + städa 6 kaninburar. Detta var jag klar med vid 21:00-21:30 och då fick jag göra skolarbete och sedan lägga mig. Så höll jag på under 6 månader och det var under vinterhalvåret då allt är som tyngst dessutom, jag var djupt deprimerad (dock inte lika som jag är nu) och hade as jobbigt med skola och allting.
Då fick jag höra av pappa att vi skulle ta bort hästarna om jag inte skärpte mig ifall jag inte ridit på en vecka eller låtit pappa tagit stallet 3 dagar i rad en vecka. Ingen av oss orkade men båda älskar att hålla på med hästarna så jag bet ihop för jag vet hur pappa blir annars både mående mässigt och beteende mässigt.

Jag har fått olika mediciner utskrivet men ingenting har fungerat, de har bara gjort allting värre så jag fick sluta efter en tid när de insåg att det faktiskt inte blev bra - då gav de upp.

#31 Mamma och pappa skilde sig när jag var runt 7år, redan innan men speciellt efter så har jag tillsammans med mina syskon tagit enormt ansvar i hushållet. Som 3åring fick jag mitt första husdjur, en kanin, denna fick jag jobba ihop pengar till själv genom att göra diverse saker - leta pant, jag gjorde halsband/armband och sålde, planterade blommor och sålde osv. Så redan som 3 åring visste jag hur man skulle hantera pengar, jag är den enda här hemma överhuvudtaget som har ett bra ekonomiskt tänk och det tackar jag min första kanin för. Utan honom hade jag absolut inte haft samma tänk och personlighet som jag har idag, då hade jag säkerligen varot mycket slarvigare med allting och inte lika ansvarsfull.
Som plus på allt så bröt min pappa även nacken strax innan skilsmässan, jag minns hur han ringde ifrån Umeå och sa att han var på takets kant - jag tänkte att snart hoppar han och flyger hem till mig, en kompis till mig hade sagt bara veckan innan att man dör om man bryter nacken så jag trodde pappa var död. Att jag pratade i telefon med hans ande. Oj vad arg jag blev på den kompisen när pappa kom hem, då fick han minsann veta att man inte dör när man bryter nacken utan det beror på HUR man bryter.

Apropå bryta nacken så fick jag idag ett samtal ifrån en värdefull men mycket avlägsen vän att hon varit med om en bilolycka och fått fraktur på en nedre ryggkota och en kota i nacken så hon ligger på Umeå sjukhus nu. Var inte alls roligt!

Psykiatrin litar jag inte på, det är sant det du säger att alla är inte lika men jag har haft så många olika kuratorer, psykologer, läkare osv så min tillit är totalt bortblåst. Det enda de gör är att nicka och mm:a eller skriva ut mediciner som inte har någon inverkan på mig utan snarare gör allting värre.

Får jag som jag vill så kommer jag snart att flytta 30mil hemifrån för att gå en utbildning, utbildningen finns även här i stan och pappa blev lagom arg när jag sa att jag ska ta den som är 30mil bort istället för 7 mil bort. Han ser allt jag gör som att jag flyr och förstår inte alls varför jag väljer som jag gör, men ju längre ner i landet jag kommer desto mer säkert är det att jag får jobb direkt efter utbildningen. Men det förstår inte han, vill inte förstå. Jag vet att han förstår men han vill inte det, så då säger han att jag bara flyr ifrån allting. Urk!

Vilken annorlunda och stark människa du är!

Varning för inlägg i novellängd! Hoppas du orkar läsa.

Din uppväxt var väldigt olik många unga människors. Det talas om en förlorad generation. Då syftar man oftast på 80-talisterna. Jag vet inte om de är förlorade och vem som egentligen har rätt att påstå något sådant. Måste vara några stofiler födda för länge sedan….

Visst; det talas om att en del föräldrar "curlar" sina barn, d v s sopar undan alla hinder, skämmer bort dem materiellt och inte lär dem att ta ansvar alls. Det blir ju inte så bra på sikt. Men att skämmas bort materiellt betyder ju absolut inte att man per automatik har det bra.

Baksidan av allt det där med att få pengar och prylar i övermått av föräldrar som jobbar väldigt mycket (satsar på karriären) för att tjäna mer och mer är ju uppenbar för många. De föräldrarna missade mycket som föräldrar som var hemma mer och kanske tjänade mindre fick. Och jag menar verkligen att de föräldrarna fick något - den gåva det är att få delta mycket i sina barns vardag och ha alla dessa underbara små stunder tillsammans. De där stunderna som man minns med värme när barnen blivit äldre.

Du har haft en uppväxt som låter som något helt annat än vad curlade ungdomar haft. Men det finns extrema varianter åt båda håll. Att lära sig ta hand om pengar är bra; då kan man starta sitt vuxna liv med den förmågan. Men ett barn som får axla en vuxens ansvar för tidigt kan ju få det alldeles för tungt.

Det är bara det vuxna barnet - du - som kan säga om föräldrarna gjort det bra eller dåligt. Ingen annan vet det bättre. Så det är egentligen bara du och dina syskon som har rätt att uttala sig om hur det är att växa upp med era föräldrar. Det är i alla fall så jag ser på det.

Har du bra kontakt med din mamma? Träffar du henne ofta? Du skriver nästan ingenting om din mamma. Kanske vill du inte prata om henne? Du måste ju inte svara på de frågor jag ställer. Det är bara att skriva om du inte vill, så vet jag. Jag respekterar ett nej, särskilt som vi kommunicerar i en öppen tråd. Du ska inte lämna ut dig mer än du känner dig bekväm med.

Att vandra i skogen ensam vet jag hur det känns. Det går inte att beskriva den ro och harmoni jag upplever då. Att gå i vildskog och vara en liten varelse i denna stora och urgamla natur ger mig en känsla av ödmjuk tacksamhet. Ska man uttrycka sig i kristna termer, så kan man väl säga att det känns andaktsfullt ibland. Men det handlar ju om att vara en liten "myra" i den stora människostacken. Naturen är stark och skogen kan vara farlig för den som inte har respekt för den. För går man vilse i en sådan skog kan det ta dagar innan man hittar ut. Men jag känner mig alltid trygg, även om jag vet att där är gott om björn vissa år.

Att du vill studera 30 mil bort, hellre än att stanna på relativt nära håll, förstår jag. Man vill gärna komma iväg och se sig om i världen när man är ung. Att flytta hemifrån i samband med studier är så gott som självklart för ungdomar ute på landsbygden. Jag har unga släktingar som bodde i närmaste stad (c:a 10-12 mil bort) redan under sin gymnasietid. De kunde bara resa hem på helgerna. Känner du folk dit du vill flytta för att studera? Det brukar ju finnas studentbostäder på stora orter. Men i storstäderna kan det vara tufft att skaffa tak över huvudet, så det är bra att undersöka möjligheterna i god tid.

Jag ser det inte som om du försöker fly om du bryter upp och flyttar långt bort. För mig är det att vara modig - att satsa på att skapa dig ett eget liv - ett språng in i den okända framtiden. Att fly kan ju lika gärna vara att hålla fast i något som inte är så tillfredställande, för att det är tryggt och invant. Att fly kan vara att vända sig inåt och grubbla ner sig i sin ensamhet. Eller att ta till droger.

För när det gäller drogerna är det rätt nyligen du börjat använda dem. Så kanske har du inte fastnat i ett beroende än? Om psykofarmaka inte hjälpte dig, hur ska de där drogerna kunna få dig att må bättre?

Ska du studera kan du inte fortsätta med drogerna. Flyttar du till en större ort, längre söderut så kan du riskera att droga bort dina chanser till ett bra liv mycket snabbt. Inte minst kostar droger mycket pengar och studiemedel räcker knappt till det man måste ha till livets nödtorft. Och i stora städer är det alldeles för lätt att bli utnyttjad av någon skrupellös langare. Det som verkligen är något att oroa sig för är att du gör dig själv illa med droger.

Du har mycket att fundera över, men det låter som om du har bestämda planer.

Här kommer ett citat från ditt senaste inlägg:

"Ja, jag är medveten om att någon kan läsa och känna igen sig i allt. Jag hoppas att de tar till sig och lägger manken till, man kan hålla ut tills det blir bättre bara man ger fan på det själv. Men som jag sa tidigare, även en krigare stupar förr eller senare och jag har nått dit efter över 10års av slit."

Visst är du en krigare, du anonyma medmänniska. Men än har du inte stupat. Du befinner dig bara mellan en batalj och nästa. I den mellanperioden ska du se om dina sår och försöka få hjälp så de kan börja läka. Ta den tid du behöver. Ingen kan vinna ett krig ensam eller skapa fred på egen hand. Begär inte så mycket av dig själv!

När du vilat ut ska du välja dina strider. Du är en människa med svåra erfarenheter. Men stupa…. Du är ju en överlevare.

Någonstans där framme i den framtid, du ska göra ditt bästa för att skapa åt dig, väntar det som blir ditt val av livsväg. Du kommer att vinna över det som vill dra ner dig. Ge inte upp! Att ge sig själv en viloperiod och låta deppigheten värka ut är inget fel. Men att fastna i djup depression och inte orka ta sig ur själv kan vara förlamande. Sök stöd hos någon i din närhet!

Du har så mycket positivt i dig att du kommer att klara av det. Nu ska du först bara tillåta dig själv att ta en dag i sänder ett tag. Ett litet steg i taget….

Jag tror på dig.

KRAM

Anonym: Du kan kontakta Eva-Lisa Oldeberg, hon jobbar inom Vendelsö kyrka. Hon är jätte snäll och jag träffar henne varje fredag. Hon lyssnar på mig och ser mig jätte bra. Jag har pratat med henne om dig och hon säger att hon inte kan skriva här, men om du kontaktar henne kan hon hjälpa dig. Du kan antingen ringa henne eller maila henne. Hennes kontaktuppgifter ser du här:

http://www.osterhaningeforsamling.se/vendelso.html

Om du inte vill ringa henne, så tycker jag du ska ringa psykiatrins jour där du bor och prata med dom eller församlingen där du bor. Ge inte upp, du är värd allt i världen.

Försök prata med NÅGON. Du behöver det nu!!!

STOR KRAM från Lisa

#33 Jag själv tycker min uppväxt är bra, jag är tacksam över hur jag fick lära mig hantera saker och ting. Jag kan tycka det är synd att mina syskon inte fick samma erfarenhet i samma grad som jag fick, men de klarar sig ändå - helt klart.

Mamma och jag har kontakt men ingen bra kontakt, så länge jag kan minnas så har hennes liv kantats av alkoholproblem. När jag var 11år så var vi hos mamma över en helg (de hade ju flyttat isär sen 5år) och min syster väckte mig mitt i natten och sa att jag skulle komma med, vi gick in på toaletten och syster drar undan duschdraperiet - bakom tvättmaskinen och draperiet står en halv tom vinbox. Sedan går vi in på rummet igen och öppnar garderoben, där står en tom. 
Vår mamma gömde alkohol och drack sig full när vi inte var där och om vi var där så drack hon på nätterna, vid det laget hade så mycket skit hänt i både familjen och hos mamma så jag orkade inte bära allt utan sa till en lärare jag litade på i skolan. Allt resulterade i att vi inte fick träffa mamma på 1år, var vi på affären samtidigt så kunde pappa skicka iväg oss åt ett annat håll för att hämta något han glömt  - för då var mamma där och vi skulle inte hinna se henne. 
Under tiden var inte mamma på behandlingshem, socialen gjorde inte mycket åt saken. För att vara helt sanningsfull så gjorde de inget = där sjönk min tillit för socialen enormt.
De hade ett fall med en grovt alkoholproblematiserad kvinna, mor till 5 barn (har en halvbror på henne sida som idag är 30år, 6åringen jag mände är en halvsyster på pappas sida) som var i åldrarna 9, 11, 13, 15 och 22. Med andra ord, majoriteten är småbarn. Men de gjorde inget.
Jag är trött på hennes problem och har vissa gånger brötit kontakten med henne, en gång 8 månader, en annan gång över 1år. Hon flyttade dessutom 60 mil ifrån oss och under den perioden brydde hon sig bara om mina syskon och vi två bråkade ständigt tills då hennes sambos hund fick en kull valpar som jag tog hand om. Det räddade vår relation, jag var då där uppe över hela sommarlovet och detta med egen vilja. Tidigare kunde jag ringa pappa redan så fort jag kom dit och bryta ihop och be han ta hem mig.
Pappa och jag har varit bästa vänner i alla år fram till att hans kärring kom in i bilden och pappa förändrades totalt, han förstår inget men är väl medveten om att jag kommer klippa kontakten med honom när han flyttar till henne - på obestämd tid, tills jag kommit på fötter själv och kan ta tag i saker och ting.

Idag ska jag boka en tid hos min handledare på arbetsförmedlingen och prata om utbildningen som är via de.

#34 Oj, det var snällt gjort av dig! 
Jag ska absolut kolla men lovar inget att jag ringer, har väldigt svårt att prata i telefon och ännu mer för att prata om något sådant här. Ska försöka få tag i den här mannen jag nämnde förut, har inte lyckats fått tag i honom ännu. Vill väldigt gärna prata face to face, eller skriva så här även om det inte är det bästa - men alltid något då jag får ventilera mig ordentligt och inte alls på samma sätt som när jag pratar.
Tack!

Anonym: Oj det låter väldigt jobbigt. Har ingen erfarenhet av en alkoliserad förälder, men jag förstår att det måste vara fruktansvärt. Vad synd din mamma är alkoliserad. :(

Vad bra du bott hos din pappa. Synd han blivit förändrad sen hans flickvän kom in i bilden. Har du pratat om det med din pappa? Så han förstår det. Ibland är det ju svårt att se sånna saker själv. Kanske kan du säga det lite fint och berätta hur du vill han ska var igen.

Vad tråkigt du inte fått tag i han som jobbar inom kyrkan. Önskar så du kunde få tag i honom. Du kan ju också skriva mail till Eva-Lisa om du vill, det sa hon gick bra med.

Ja bra du får ventilera dina tankar lite. Låter som du har och haft det väldigt kämpigt. Du är så stark.

Vad är det för utbildning du vill gå? Och vart är det du vill gå den? När börjar den utbildningen? Hoppas så du kommer in på den. :)

Vad ska du göra i dag?

STOR KRAM från Lisa

#36 Jag vet ju inte hur det är att växa upp med två nyktra föräldrar så kan inte uttala mig om hur pass jobbigt det är eller inte men roligt är det ju inte i alla fall.

Jag har pratat med pappa om det men han ställer sig direkt i försvarsposition och blir direkt fientlig när hans flickvän kommer in i bilden. När jag och R var tillsammans så hade han flera gånger samtal med mig om R, pappa ogillade R när vi blev tillsammans och har ogillat honom sedan dess. Innan jag och R blev tillsammans så var han bästa vän med min bror också och var uppe hos oss väldigt ofta, då var det inga problem.
Men han sa i alla fall: Du som är mitt inne i det, du ser och märker ingenting men vi som står här utanför och ser på er - vi märker.
Detta gäller dock inte pappa uppenbarligen, han blir förbannad när jag säger något om någonting kring de. Lönlöst, har försökt pratat med honom i över 3års tid, har dragit in mamma, farfar och faster i allting med och min bror gjorde även ett försök förra veckan men allt slutar med samma sak - pappa pratar med mig och blir arg.

Ska fundera på det, är inte bekväm med att prata med nya. Här går det bra när man är anonym och kan få olika synpunkter på saker och ting men det blir av någon anledning svårare med en enda.

Det är en svetsutbildning via arbetsförmedlingen, håller på att kolla runt vilka utbildningar jag kan välja emellan då jag får ta en utbildning lite varstans. Kollar just nu på Borlänge, Sundsvall och Uppsala. Det är succesivt antagande.

Idag ska jag försöka ta det lugnt, lillasyster kommer sen så då blir det till att dra på ett leende. Försöka.
Imorgon ska jag in till stan, umgås med en bekant sen gymnasiet och sedan en föreläsning om hundfoder. Sover över hos mamma och lillebror till på fredag, träffar en annan bekant ifrån gymnasiet och sedan ska jag pierca tungan har jag bestämt. Hon ska följa då men hon vet inte vad jag ska göra, så det blir roligt.

Den där kramen behövdes, synd bara att det inte går att få någon fysiskt också. Vet inte varför men det känns behövligt…

Hej Anonym:

Vad synd din pappa blir arg när du försöker prata med honom om hans förändring :( Jobbigt :( Konstigt, när det var han som klaga på R.

Vad kul du ska gå den där svetsarutbildningen. Låter som en rolig utbildning. Tycker du om att arbeta med händerna? Hoppas du flyttar någonstans där du kommer trivas. Få nya vänner och så.

Jobbigt du måste vara glad när du inte är det. Vad roligt du ska in till stan i dag. Hoppas du får det trevligt där och att föreläsningen är bra.

Coolt du ska pirca tungan :) Hur känns det att sova över hos din mamma då? Är hn bättre nu, eller är hon fortfarande alkoliserad?

Vad synd du inte fått tag i han som jobbar inom kyrkan. Hoppas du får tag i honom snart.

Mera KRAMAR från Lisa

Hej!

Hur har du det? Hur blev det när du träffade lillasyster?

Det är smärtsamt när man känner sig tvungen att dra på leendet. Det blir så trångt innanför. Alla de ogråtna tårarna, alla de outtalade orden, all ilska över det man inte rår på. Men man gör det, av någon outgrundlig anledning ändå; ler och försöker hålla sig själv gående.

Ja, du vet mer än jag om alkoholister och deras sätt att hantera sin omgivning. Ändå kan jag inte påstå att jag är helt oerfaren. Men en gång var jag det. En gång trodde jag på förklaringarna, ursäkterna och någons försäkringar om att allt var som det skulle. Jag lät mig vaggas in i något som kunde ha blivit en mardröm. Det var många år sedan, men glömt har jag inte gjort. Jag kom undan med blotta förskräckelsen och det uppvaknandet var något av det mest smärtsamma jag varit med om i livet.

Av olika orsaker kom jag att hamna i ett läge i familjen där jag alltid var starkast, alltid fixade allt åt alla och bar dem som inte kunde stå stadigt själva. Man gör det för att man älskar dem, men till slut når man en gräns.

En dag inser man att man måste välja; mitt liv eller hans/hennes?

Jag valde mitt liv, väldigt länge…. Det blev lite ensamt och de i omgivningen som inte visste så mycket upplevde mig kanske som hård. Men som sagt; jag valde mitt liv och det är jag tacksam för idag. För på vägen har jag kunnat räcka ut en hand åt andra, finnas där bredvid dem och ändå inte offra något av det som jag behövt för att själv gå vidare.

Att säga nej ibland är viktigt. Att kunna säga ja med hjärtat och låta leendet komma spontant, när glädjen är äkta, är så mycket bättre än att bita ihop och kämpa tills man knäar.

Så nu förstår du kanske att jag förstår ganska mycket?

Naturligtvis kan ingen förstå hur det känns att leva någon annans liv. Men när någon berättar om situationer och relationer som liknar sådant man har i erfarenhetsbanken, blir det lättare att känna empati och dela med sig av den styrka man själv har byggt upp på vägen genom livet. Om du har någon användning av det vet jag ju inte; jag hoppas det. Kanske har jag fel? Egentligen gör det ju ingenting; för huvudsaken är ju att du kommer rätt. Och det låter som om du är på god väg. Så fortsätt ta ett steg i taget!

Här på nätet blir det ju bara ord. Ord är bra, men kan också vara dåliga. Om det blir ord istället för handling, ord som substitut för den där handen att hålla i, den där kramen man längtar efter. Då kanske man fastnar i allt prat, allt skrivande. Man kan riskera att gå vilse bland de där orden andra ger en. Tänker lite på det du skrivit om psykiatrin och om de som bara satt och nickade, eller möjligen gav dig ord istället för konkret hjälp? Ibland blir det någon sorts vacker ordfernissa över det som egentligen borde få komma upp till ytan.

Å andra sidan är det med ord man når fram till andra. Utan orden står vi människor oss slätt. Frågor som inte uttalas får inga svar. Svaren kommer aldrig fram om de inte sägs eller skrivs. Så vi får lära oss att hantera orden, hantera tankar och känslor som finns där mellan orden, bakom orden och försöka sända och ta emot budskapen vi får.

Jag skrev tidigare i tråden om din verbala förmåga. Du är så ung, men har ett sätt att beskriva situationer, känslor och tankar med ord som jag sällan mött hos någon i din ålder. Den förmågan ska du ta vara på.

Ibland, när starka känslor för någon person rusar igenom en, kan man sätta sig med något så gammaldags som papper och penna och skriva ett brev. Brevet behöver kanske inte postas, men det blir lättare att få ordning på känslor och trassliga tankar så. Man kan faktiskt skriva brev till sig själv också. En del människor för dagbok. Kanske blir man lite klokare, när man längre fram läser vad man skrivit. Det har i alla fall funkat för många.

Vad härligt att läsa "det ska bli roligt" i ditt senaste inlägg! Du sitter kanske med tungan nypiercad när du läser detta? Det kan ju rent av vara lite svårt att snacka då?  Jag är lite nyfiken på om din gymnasiebekant blir helt överrumplad när hon får veta vad du tänker göra.

Jag hoppas din torsdag och fredag blir bra; att solen skiner lite där du är och att du får den där kramen du längtar efter snart.

Varma hälsningar!

#38 Ja, dessvärre är den här släkten så. Det är väldigt typiskt, ju äldre man blir desto svårare att "hantera" blir man och det syns otroligt tydligt på min pappa, syster, farmor samt pappas kusi och hans ena son.
Men men…

Ja, jag hoppas jag kommer in på utbildningen och får flytta härifrån för precis som du säger så kan jag få nya vänner. Att flytta härifrån ser jag som en "nystart" att få hamna där ingen känner mig, få börja om på nytt och sådant. Jag är inte så jätte händig av mig men jag gillar att hålla på även om det inte är favoritsysslan. Hehe.

Nu är jag hemma med en y piercad tunga, gjorde inte ont förutom svullnaden. Blir så pass svullen så det täpper till luftvägarna lite, dock inte ofta men ibland händer det. Hela tungan enda bak i svalg och det är svullet men ingen fara än så länge, får dricka soppa genom sugrör och suga på is så går allt bra!

Det var OK att sova hos mamma, hon har skärpt sig lite sedan min lillebror flyttade dit då hon är så illa tvungen men jag vet att hon har problem med det för hon är inte sen med att ta tillfällen i akt ofta. Inte alla gånger men det händer, är bättre nu än vad det varit så.

#39 Det var OK, hon kom sent så jag hann inte träffa henne så mycket innan jag åkte in till stan.

Ja, det är inte alls roligt att dra på det där leendet. Jag vill ingen ont men jag vill heller inte gå runt och låtsas vaa något jag inte är, det är både jobbigt, onödigt och påfrestande på lika sät och vis.

Mitt liv har kantats av alkoholister, min farmor är det, hennes ex var det, min mamma är det och pappa har haft problem men inte riktigt så man kan kalla det för alkoholist. Han kunde sluta och insåg att det blev fel när barnen sa ifrån, det gör inte mamma.
Så att hantera alkoholister är inget nytt men jag avskyr alkoholister och har alltid gjort.

Nu sitter jag här med nypiercad tunga, kan prata med har problem med att säga r och s, som plus på allt har jag fått "överproduktion" av saliv så jag måste svälja titt som tätt och det går lite si så där i och med att den gör ont. Tar minst 30 min att få i mig en skinkbit, ett mindre salladsblad, en paprika "stång" och lite vatten. Men skönt att få glass/is på tungan, mjukglass var otroligt skönt i och med att det är aningens lätt hanterligare än is och isglass.

Förvånansvärt så blev inte pappa arg, han blev jätte arg på min stora syster när hon tog hål i tungan. Men inte mig, konstigt nog i och med hur han reagerade på syster.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig kväll båda två, i morgon har jag tänkt att baka cupcakes, muffins och kanelkaka. Får se hur långt alla ingredienser räcker!

Anonym: jag skriver på mobilen. Jag har läst ditt inlägg och kommer svara i morgon, så du vet. Kram från Lisa Häftigt med prircad tunga. Förstår det är svårt att äta då. Duktig du är.

Hej Anonym :)

Hur mår du i dag? Hur har helgen varit? Blev det nåt bakandes i dag? duktig du är som bakar.

Vad synd att så många i din familj är och varit alkolister. Måste vara hur kämpigt som helt ju. Bra din pappa kunde sluta.

Ja det låter ju asbra att du ska flytta till nåt nytt ställe och börja om. Håller tummarna att du kommer in på den där utbildningen. Det är roligt att flytta i väg så där och göra som man själv vill och så. Och träffa nya bra människor.

Hur går det med tungan? Har du en sådär stång där nu? Du är stark du som inte tyckte det gjorde ont. Jag skulle nog sprungit därifrån ;) Hur går det att äta i dag?

Har du ringt och försökt få tag i den där kyrkmannen nåt mer. Han verkar ju bra. Så jag hoppas hoppas du får tag i honom snart.

Vad bra det var okej hos din mamma i helgen. Kunde hon låta bli alkoholen då? Hoppas det. Bor dina föräldrar långt i från varann?

Hur ser veckan som kommer ut? Är du arbetssökande nu? Hur känns det tycker du?

Jag kommer jobba i veckan. Jag jobbar halvtid. Men kommer försöka gå in här på mornarna innan jag åkter till jobbet.

Kram från Lisa :)

#42 Igår bröt jag ihop, blev så himla tröt tpå allting så det halvt släppte. Längesedan jag grät sådär, hatar livet!
Blev dock både cupcakes och kanelkaka, men jag kan inte äta något men blev så sugen på kanelkaka så mosade ner en bit kaka i en mugg och hällde i mjölk som jag sedan sög upp med sugrör - jätte gott.
Har alltid tyckt om att blanda ner så där med mjölk.

Mamma dricker inte sig full numer vad jag vet, vet dock att hon mår skit och kan försöka ta sitt liv när som helst men det är bättre nu när lillebror bor där.

Utbildningen kommer jag inte in på så länge jag inte har bostad och det är as svårt att få tag i, ännu svårare att få tag i en som tillåter djur.

Har sökt i hela stan efter jobb men ingen tar in någon och tar de in så kräver de körkort och det har inte jag. Så det känns rätt trögt…
Mamma och pappa bor 7 mil ifrån så de bor väldigt nära varandra.

Har inte fått tag i kyrkmannen.

Hej Anonym.

Vad extremt kämpigt du har det :( Nej livet är inte lätt ibland. Men det kan vara bra att gråta med, att få ur sig alla känslor. Eller inte alla kanske, men de som går,

Vad gott det låter med den där kanelkakan och cupcaksen. Duktig du är på att baka, Bra du kunde kunde blanda kakan sådär med mjölk. Hur mår du i tungan nu?

Vad bra din mamma inte dricker sig full nu när du och din lillebror är/var där. Men fruktansvärt hon är självmordsbenägen. Måste vara jätte jobbigt för dig ju :/

Men kanske kan du säga att du söker bostad på den ort du kommer in på, i utbildningen. Alla studenter på högskolor får ju plats först och sedan söker de ju bostad. Tråkigt det inte gäller för din utbildning :(

Vad kommer du ta med dig för djur när du flyttar?

Ja jobb är ju tyvärr väldigt svårt att få. Och det är väldigt jobbigt att vara arbetslös, Det självförtroende man har, försvinner när man får nej hela tiden. Jag vet, har också varit arbetslös mycket i mitt liv. Men ge inte upp. Du är bäst!

Ö 7 mil tycker jag var lite långt i från varann, ;) Tråkigt du inte fått tag i kyrkmannen. Finns det någon annan du kan prata med?

STOR KRAM från Lisa

#44 Det är as svårt för mig att få ur mig någon form av känslor, men igår blev det bara något som gjorde att det släppte lite. Vet inte varför, antar att måttet var rågat så nu är det väl på gång igen att fylla upp det halvtomma måttet igen.

Det är roligt att baka, brukar faktiskt prata med farmor och utbyta idéer och sådant sins emellan. Det är jätte gott att blanda sådär, kanelkaka och pepparkakor är jätte gott att blanda ut sådär i mjölk och då ska det vara riktig gammeldagsmjölk - oslagbart!
Det är bra i tungan, eller ja - bättre.

Det är positivt att hon blivit bättre även om jag vet att hon går tillbaka så snart som lillebror flyttar ut igen eller om hon hittar en idiot till karl. Förra karln slängde ut mig när jag försökte prata vett med mamma, han stod utanför lägenheten med örat mot dörren och tjuvlyssnade för att sedan storma in och slänga ut mig för jag gick över gränsen när jag sa att mamma måste skärpa sig. Hur jag vet detta är för att R var med och stod utanför men hann inte ta tag i gubbjäveln när han slänge sig in.
Jag gjorde i alla fall då klart för mamma att så länge hon beter sig sådär så är jag inte hennes dotter längre och hon inte min mamma.
Sedan pratade inte vi på över 8 månader, fick då och då något SMS ifrån henne om hur barnslig och omogen jag var.
Nu i efterhand så tyr mamma sig till mig, hon insåg att den där karln inte var bra och idag är både hon och jag på vakt gällande honom. Ser jag honom på stan så förbereder jag mig för att slåss automatiskt, han flög på min lillebror en gång när han var full. Lyckligtvis så är varken jag, storebror eller lillebror några som man ger sig på bara så där utan då åker man också på stryk. Lillebror slog ner honom till backen och spräckte ett revben på honom, jag själv har näst intill slagit en längre, äldre och tränad kille medvetslös genom ett slag, storebror har jag inte sett men hört att han blir jävligt förbannad.
Ingen av oss slåss oprovocerat och gör aldrig första slaget, vi försöker alltid prata den andre till sans men vissa gånger går det helt enkelt inte. Annars är det också vi som går emellan bråk och lugnar ner andra, men ger sig någon på oss så ger vi tillbaka när vi märker att det inte går att ta sig ur på annat vis.
Vi är lite som lugnet före stormen.

Mamma har varit självmordsbenägen länge, pappa likaså. Båda två har varit in på psyk. Ringer det på min mobil på okänt/dolt nummer så tänker jag alltid att nu ringer de för att mamma eller pappa är död och tagit sitt liv. Fram till dess tänker jag faktiskt inte så mycket på det, är väldigt avtrubbad av allt så det är väldigt lite som rör mig ryggen numer… Förra sommaren gick hela syskonskaran (vi på 17, 19, 21 och 23) ut i skogen på jakt efter pappa. Han försvann efter att han pch jag grälat, alla var inställda på att hitta honom död och vi letade över 2 timmar innan storebror hittade honom på ett av bergen. Sist han var på just det berget var för 12 år sedan när mamma och pappa skilde sig, berget är bara 1km ifrån gården.
Så det är jag, mamma och pappa som är självmordsbenägna men det är bara jag och halvstorebror på 30 som vet att mamma är det.

Precis, just nu har jag hittat billiga lägenheter i Sundsvall och sökte nyligen jobb där också.
Jag kommer ta med mig katterna, kaninen och eventuellt fiskarna. Vet inte om jag säljer de eller tar med de, troligen tas de med då jag blir lugn av att titta på fiskarna och gillar att inreda akvarium.

Mitt självförtroende försvinner av någon anledning inte, jag vet vad jag går för och det är nog det som alltid håller det uppe. Det enda jag har dåligt självförtroende i är manuellt växlade bilar, kan inte med de. Övningskör inget heller så, får inte i och med att jag svimmar väldigt mycket så de kräver intyg ifrån sjukhuset som jag ska få i november - då får jag rätt att övningsköra.
Intyget ifrån psykolog har jag redan fått, att risken att jag ska försöka ta mitt liv i trafik inte är stor. Risken att jag tar mitt liv är stor, men att ta det medvetet i trafik och riskera att andra far illa - nej.

Mamma bodde först 1 mil ifrån oss, sedan flyttade hon 60mil ifrån oss och bodde där 2år och för 7 år sedan flyttade hon till stan här som ligger 7 mil bort så det är väldigt nära. Hehe.
Det är halvstorebror i sådana fall men vi träffas mycket sällan och han är jätte svår att få tag i, han sitter varken vid data eller har telefon med sig…

Citat från Rocky 6 - "Det handlar inte om vem som slår hårdast. Vad det handlar om är vem som kan ta emot de hårdaste slagen och ändå fortsätta framåt."

#46 Det där känner jag igen, ett bra citat tycker jag.

Hej Anonym.

Sorry jag svara lite sent i dag. Glömde bort tiden. Är ledig i dag.

Hur mår du i dag?

Men det är ju bra att ni ger tillbaka om nån är dum.

Var synd dina föräldrar är självmordsbenägna. Måste vara fruktansvärt att leva med den oron över vad som kommer hända dem. Och att inte veta om de är här i morgon eller ej. Och att känna att de inte vill leva, inte är där för dig jämt. Måste vara hur kämpigt som helst. Förstår verkligen att du mår dåligt.

Du behöver verkligen prata med nån NU. Kan du inte ringa din församling/ din kyrka där du bor och be att få prata med någon. Säg att du inte vill att de ska prata om gud och så. Bara lyssa på dig, se dig och hjälpa dig nu i din svåra stund. Ge dom en chans. Ring och boka en tid. Kolla deras hemsida för mer information också.

Vad härligt du hittat billiga lägenheter i Sundsvall, där är det fint med. Ja vad mysigt du ska ta med dig katterna. Är härligt att ha lite sällskap när man flyttar med. Ta med fiskarna med. Håller med, de är verkligen härliga och rofyllda att titta på. Mitt x hade akvarium.

Hoppas hoppas du får ett jobb i Sundsvall snart. Ett jobb du kommer trivas på. jag har tips på lite bra böcker som hjälper en när man skriver ansökningar och CV och så. De kommer länkar till dom i ett nytt meddelande snart. Dom är jättebra, jag har dom och har fått jätte mycket hjälp av dom. De kan man låna på biiblioteket. Jag fick arbetsförmedlingen i haninge att köpa in dom med. De kanske du också kan få dom att göra på den ort du bor. Ett tips bara :)

Vad bra ditt självförtroende inte påverkas av att du är arbettsökande. det är ju jätte jätte bra. Mitt gick ner i botten.

Vad kul du kan byta recept med din farmor. Vad bra det är bättre i tungan. Cool du var som gjorde en pircing där.

Gör ett till inlägg snart.

Hur känns allt i dag? Har du ångest och så i dag med? Ångest är verkligen hemskt!

Må så gott och ge inte upp i dag, du är bäst.

STOR KRAM från Lisa

Här är tips på bra böcker som hjälper en, när man är arbetssökande:

Ansökningsboken : om konsten att marknadsföra dig och skriva ansökningsbrev. Av Charlotte Hågård.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197327425

CV-boken : konsten att marknadsföra din kompetens
av Charlotte Hågår

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197327417

Jobbsökarboken : 12 snabba steg till ditt nya jobb Av Charlotte Hågård. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197846104

Bli din egen coach! : en handbok i livs- och karriärplanering för att hitta rätt jobb Av Charlotte Hågård http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170052700

#48 Jag går inte runt och oroar mig över om det kommer ett samtal nu, imorgon eller om en vecka. Det är just när det ringer som jag kan tänka till och som tiden kan frysas för en sekund tills att jag svarat och hör att det bara är ännu en människa som ringt fel.
Men visst, det kan komma stunder då jag undrar vad jag själv kan göra för att få de och må bättre - om jag gör något fel i och med att pappa tidigare hotat mig tills att jag fräste tillbaka åt honom. Även om de är självordsbenägna så får man inte vara rädd att ryta tillbaka om de går för långt.

Sökte ett jobb igår och et tidag, hoppas innerligt att jag får något av de.
Att få jobba med djur och samtidigt få hjälpa andra människor är rena drömmen för mig!

Tack för länk tipsen, ska absolut kolla igenom de. Har kollat lite smått på biblioteket här men inte hittat något vidare bra, fick dock tydligen till ett bra CV ändå enligt CV coachen här på arbetsförmedlingen. Hon var tydligen impad så det kändes ju bra även om jag är ur dålig på att ta åt mig bra kritik, tar inte åt mig dålig kritik heller om jag vet att jag inte förtjänar det. Man måste se skillnad på sanningsenlig kritik och bullshit kritik. Bästa kritiken är helt klart konstruktiv kritik, något alla borde lära sig vad det är då jag ser hur många slås ner när de får höra ren och skär kritik och inget om hur de kan göra ditten och datten bättre.

Tack igen! 
Förlåt om jag skriver korta och tröga svar, är helt tom i huvudet och vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva så det blir vad det blir i princip.

#49 Bra länksamnilng. Hoppas att det går och samla dessa länkar på ett ställe. Då kan vi hänvisa till dom när så behövs.

Hej Anonym: Hur mår du i dag?

Aha vad bra du inte är rädd hela tiden för att få fruktansvärt samtal om dina föräldrar. Du har inte gjort något fel! Det är absoult inte ditt fel att de är självmordesbenägna. De är dom det är fel på. Du har aldrig gjort något fel.

Vad duktig du är som sökt 2 jobb denna vecka. Det är ju jätte bra ju. Ja hoppas hoppas att du får ett sådant jobb med djur och människor. Hoppas hoppas du får ett jobb som du kommer trivas på. Vad bra din arbetsförmedlare tyckte du skrivit ett bra cv. Snyggt jbbat!!!

Vad bra du har en coah på arbetsförmedlingen. Tycker du hon är bra? Hoppas det. Vad bra du inte tar åt dig negativ kritik. Asbra ju. Men synd du inte är bra på att ta åt dig possetiv kritik.

Du behöver inte säga förlåt för någonting. Skriv precis det du känner, eller det du inte känner. Skriv eller inte skriv vad du vill. Gullig du är som tackar. Det behöver du inte.

Vad hittar du på i dag? Och jag såg ett program om droger i går bla. Hur går det för dig, tar du droger nu med? Hoppas hoppas inte det.

Kramar från Lisa

#52 Man blir rätt avtrubbad med tiden så i slutändan är det inte så mycket som rör en ryggen längre, dessvärre. Så idag är jag likgiltig inför allting egentligen även om jag kan spela bryende väldigt duktigt för de jag vet behöver en som ser deras problem. Jag ser de, jag förstår de och jag vet hur extremt jobbigt det är men jag är så pass avtrubbad av allt så det rör mig inte.

Jag hoppas innerligt att jag får något av de, jag gillar verkligen att få hålla på med djur och att hjälpa människor - en kombination av detta vore ovärdeligt för mig!

Hon flyttade nyligen ifrån och bärjade på en annan ort så jag har ingen coach längre, bara en gubbe som jag träffar för de där infoträffarna som man måste gå på för att få bidrag.

Jag är så, säger förlåt och tack till allt - stort som smått. Är de tnågot jag känner så är det skuldkänslor och de får jag när jag inte sagt tack eller förlåt i tid, detta har min pappa så fint fått mig att dagligen tänka på då han inte alls var särskillt sen med att hoppa på mig om jag sa tack eller förlåt lite för sent.

Idag ska jag inte göra någonting, leta efter fler lägenheter och eventuellt ringa på en. Har varit dum att vänta med det då jag gärna vill prata med pappa först då han vet mer än jag gällande boende frågor.

Hej Anonym :)

Ja du ser dom, men synd dom inte ser dig :( Jag tycker faktiskt det är en av föräldrars uppgift, dvs att se sina barn. Att älska och se sina barn. Så tråkigt dina föräldar ej förstått det.

Hur har du haft det i går och i dag. Vad synd din coach flyttat. Kan du inte be om att få en ny?

Jobbigt du känner skuldkänslor om du ej säger förlåt eller tack. Du borde ju få göra och säga som du själv vill, utan att du ska få skuldkänslor.

Hitta du nån fin lägenhet? Jag hoppas du hittar en du kommer trivas i. Och ett jobb du kommer trivas på.

Vad för djur skulle du vilja jobba med? Har du gått något djurinriktat program?

Jag har tagit det lungt i dag. Sovit länge, kollat på musikvideor på min iphone. Nice. Sen har jag mest varit på datorn i dag. Men det är nice det med. Har pratat med min kompis i telefonen länge med.

Nu lyssnar jag på musik och tänker.

Ha en fin kväll. Kram från Lisa :)

#54 Har ignet behov av någon ciach så det gjorde inte så mycket även om hon var rolig att prata med.

Har inte hittat lägenhet och det verkar inte vilja finnas någon heller, allt gick bara utför med utbildningen och allting idag så jag ser ingen mening med någonting. Är så trött och ledsen på allt, jag vill inte mer… Egentligen skulle man gått och skjutit sig, något som skulle ha varit gjort för längesedan egentligen. Idag hade jag en förväntan som jag inte haft på åratal men den sjönk lika snabbt efter ett möte, allt gick bara utför och ingenting känns OK längre.

Det är klart att pappa ska sälja huset, vi ska vara ute innan Decembers början och jag har varken skola, jobb eller boende. Känner mig värdelös och ser ingen mening med någonting längre, vill bara ge upp men direkt så kommer jag att tänka på mina två katter och kanin. Risken att pappa gör sig av med de är stora och det vill jag inte, de är nog illa i psyket (katterna) som de är efter att ha suttit på katthem och misskötts. Kaninen är gammal så han vill ingen ha men han är frisk och avlivning är inget alternativ på ett friskt djur. Dessutom är risken att han bara glöms bort i ett nytt hem och det accepterar jag inte!
Hade inte de tre djuren funnits här nu så skulle jag avrit borta för längesedan, jag vill fan inget mer!!!

Jävla skit du känner såhär. Förstår det måste vara jätte stressigt nu, när din pappa ska flytta. Men han kan ju bara inte kasta ut dig, om du inte har någonstans att bo!!! Så grym får han väl inte vara!

Har du inte någon annan du kan flytta hem till så länge? Något äldre synskon eller så?

Måste vara svårt när man känner att man inte vill leva längre :/. Men kan du inte ringa till psyiatrins jour där du bor och berätta precis hur du mår nu!!! Få dom att förstå hur allvarligt dåligt du mår!

Eller ringa en präst eller diakon. Kan du inte försöka börja prata med någon av dom. Ring och boka en tid NU!!!! Ju fortare du ringer, dessto fortare får du en tid.

Ge inte upp, försök lite till. Du är värd allt i hela världen.

Kram från Lisa

#56 Nu är det riktigt illa, vi ska bärja rensa ur huset nästa vecka när inte min lillasyster är här. Jag har absolut ingenstans och ta vägen, pappa säger själv att han slänger i princip ut mig om jag inte hittar något eget. Igår mådde jag riktigt dåligt, han kom med den för mig jobbigaste frågan - vad ska du göra med djuren?
Det är en otroligt känslig fråga för mig, och jag svara som det var: Jag vet inte, jag får väl göra mig av med fiskarna, kaninen kan vara i mammas källare men katterna vet jag inte.
Pappa blir arg när jag tar upp kaninen, han tycker inte det är någon lösning alls och även om jag avskyr det så är det oavsett en akutlösning och mamma har dessutom redan pratat med de i hennes hyreshus och det är OK med en kanin i källaren.
Men katterna vet jag inte… Kanske att farfar kan ta de så länge men jag står fortfarande på bar backe själv.

Jag har ingen backup, jag hade R som backup (mitt ex) men då flyttade killen som han hyr i 2a hand av in bara sådär så de delar lägenhet igen. R och jag må inte vara tillsammans men vi är riktigt bra vänner även om det går upp och ner. 
Min storebror bor 80 mil härifrån och han bor hos sin tjej, min syster bor i våran farmors stuga och där får jag inte ha djur då farmors hund bara vill döda de och farmor har 0 koll på hunden. Dessutom har jag inte tillgång till någonting, kan inte göra någonting och det tar 4 timmar med buss in till stan och det går knappt någon buss, ingen tar heller bilen dit mer än någon enstaka gång.
Hos farfar finns ingen plats mer än för eventuellt katterna, knappt de.
Hos mamma bor min lillebror redan och det är trångt bara för de två.
Min halvstorebror bor med sin tjej och hos de är det också för litet, dessutom kanske min bror är tvingad till att flytta då arbetsförmedlingen har tvingat honom att söka jobb neråt i landet efter att han blev av med sitt jobb (de varslade folk, inget dumt han gjort).

Jag har ingen lust till någonting, har tänkt flera gånger att allt hade varit så lätt utan djuren för då hade jag inte haft något som hindrat mig från att försvinna. Ingen här är beroende av mig mer än djuren, min familjs skulle må dåligt men de är inte beroende av att jag finns…

Hej Anonym!

Jag har inte glömt bort dig. Har bara inte kunnat sitta och skriva inlägg av det mer genomtänkta slaget på ett bra tag. Här har hänt saker som gjort att jag stått upp till knäna i sånt som bara måste tas om hand.

Var rädd om din ilska, för den är banne mig berättigad!

Din pappa ska sälja sitt hus och sade så vitt jag minns att han inte tänkte slänga ut dig, då när du inledde den här tråden. Hur tänker han nu då? Du är fortfarande hans dotter och oavsett om du har husdjur eller inte, så behöver du någonstans att bo.

Att du vill komma iväg hemifrån är inte undra på. Förresten är det fullt naturligt att vuxna barn "flyger ur boet". Men fåglarna lär sina ungar att flyga först. Vill din pappa att du ska kraschlanda utanför det som än så länge är ert gemensamma bo?

Någon måtta på hur man gör när barnen ska lära sig stå på egna ben får det väl ändå vara!

Det jag inte begriper är varför Arbetsförmedlingen kräver att du själv ska fixa en bostad för att du ska få gå en utbildning på en annan ort. Det borde de i rimlighetens namn kunna hjälpa till med!

Som du hör är tanten arg. Ska vi få ett humant samhälle i framtiden så måste vi etablerade vuxna och tjänstemän på ansvariga myndigheter behandla ungdomar humant och visa respekt för era försök att skapa er ett självständigt liv.

Skam över de som sviker er som en dag ska ta hand om oss medelålders folk.! Pappor och arbetsförmedlare blir också gamla och skröpliga en dag.

Stå på dig, du unga okända kämpe! Du har rätten på din sida.

Styrkekramar från en heligt förbannad tant

#58 Hej, hoppas allt ordnat sig för dig. Var ett tag sedan man hörde av dig nu.

Pappa har nu sålt huset och alla papper är påskrivna, jag fick själv skriva under som vittne till att det skrivits på. Den 1 December ska vi vara ute och det är ett krav, jag har ringt och mailat på flertalet lägenheter både i länet och i andra län men totalt utan framgång, jag förklarade på arbetsförmedlingen att jag blir utslängd och de sa att under vissa omständigheter så kan de bevilja dubbelt boendebidrag i och med att jag ska gå utbildning. Men så länge jag inte hittar boende så är det meningslöst att ens anmäla sig till utbildningen…
Pappa försökte vara noga med att säga att han inte menar att slänga ut mig, han vill inte att jag ska känna att han gör det. Jag känner inte fullt ut att han gör det men faktum kvarstår att han faktiskt gör det, han slänger ut mig och är inte allt för villig att hjälpa till med boendekostnader heller då han måste betala för min lillebror som bor hos mamma då han inte får inackorderingsbidrag för honom i och med att han flyttar "för nära" mamma.

Jag söker lägenhet tillsammans med min äldre bror, men även det är lönlöst. Min bror sa ha minst en 3a och de kostar som fan här, ska de ligga i ett sådant läge att jag kan ha bra buss till utbildningen så kostar de ännu mer. Jag kan bidra med max 3000kr och det om jag får dubbelt boende bidrag, bror bor både här och i Kiruna så han kan inte bidra med allt för mycket heller utan ungefär lika.
Men oavsett så är det hittills helt dött på den fronten, de lägenheter som är ute är alldeles på fel ställe för att jag ska klara mig med buss = kan inte gå utbildning = inget bidrag = betydligt svårare att få tag i bostad…

Nu håller jag på att gå in i väggen totalt, senast igår var jag hårstrå ifrån att plocka ihop mina fina tabletter samt rota i medicin skåpet efter en drös med starkare läkemedel + sömntabletter och bara häva i mig allt. Jag vill inte, jag har sagt till mig själv att om ingen bostad är löst fram till den 1 december så säger jag hejdå, jag orkar inte. 
Mitt hopp är borta, jag är totalt likgiltig till allt.
Även om det inte "går någon nöd" på mig så orkar jag inte, jag vill inte!
Jag är den av oss syskon som bäst skulle klara mig på gatan, jag går med enbart tröja till att det är 15- och tar sedan på mig jacka. Jag är liten i kostnader, jag kan låss som ett as och vet hur jag försvarar mig. Ett liv på gatan skulle jag klara, det vet jag. Bara mina syskon och djur har någonstans att bo och det har de, det är bara jag som inte har någonstans att ta vägen…

Men trots det så, jag orkar inte… Jag har börjat storgråta flera gånger nu på kort tid och jag gråter normalt aldrig. Jag får världens ångestattacker, för att inte nämna panikångestattacker och det blir bara värre och värre.
Jag vill inte…

Som jag sade; var rädd om din ilska! Du är stark.

Nu är jag inte den som inbillar mig att man ska tala om för en tonåring/väldigt ung vuxen vad hon/han ska göra. Ni kan tänka själva och tonåringar gör ofta precis tvärt om, även om de gör något som är skadligt för dem själva. De vill visa att de bestämmer själva. Fullt naturligt!

Men eftersom jag inte har någon som helst familjär roll eller för den delen någon rätt att peka ut vägen åt dig, tänker jag trotsa lite jag med. Tanter kan bli på tvärs de med.

Sök utbildningen! Ring till socialtjänsten och beskriv din situation! Låt inte allt för lugn och sansad i telefon. Då finns risken att de inte fattar hur desperat du är. De har nämligen skyldighet att hjälpa dig, enligt lagen. Tro mig; jag har läst den - socialtjänstlagen alltså.

Om du kan ge dig iväg till Sundsvall (det var ju där utbildningen gick, om jag minns rätt) och ordna ett tillfälligt boende på vandrarhem t ex, så kan du kontakta socialtjänsten där. Det är nämligen vistelsekommunen som är skyldiga att ta sig an folk. Så även om du är skriven någon annanstans så kan de inte avvisa dig. Säger de det har de fel.

Ge dig inte! Det kommer att ordna sig. Du har ju redan tänkt ut hur du ska lösa det för husdjuren.

Inte tusan ska du behöva bo på gatan! Låt dem på arbetsförmedlingen sitta där och vända sina papper så länge. Det här handlar väl inte om pengar i första hand utan om att du sitter i i någon sorts moment 22. Alltså om det ena inte löser sig, så kan du inte lösa det andra.

Du kan också välja att gå på din pappa eller be din expojkvän eller något syskon att tillfälligt inhysa dig. På soc är de intresserade av vilka inkomster du har/har haft. De har kanske inga bostäder på lut, men de kan inte låta någon bo på gatan så här års. De kommer i värsta fall att bli tvungna att betala ett hotellrum åt dig. Jag har hjälpt en kvinna som blivit vräkt, så det vet jag med säkerhet. Det var här i ett storstadsområde och vi har en sådan bostadsbrist att 10 år inte är ovanligt bostadskön, även om man kan tänka sig att bo långt ut från sta´n.

"Ingenting är omöjligt, bara olika svårt." sade en gång Gunde Svan. Och han borde ju veta. Han åkte en gång flera mil på skidor med en bruten arm, för att han vägrade att bryta loppet. Det måste ha gjort ont. Det gör ont i dig också, men du är ju bara på väg till starten av ditt vuxna livslopp. Inte tänker du väl lämna VO?

Jag finns här om du vill "prata" i tråden. Bli gärna arg på mig om du tycker att jag påstår saker du inte gillar. Jag tål det. Dessutom är jag en j…igt envis tant.

Ett sista citat, sen ska du slippa höra mer just nu:

"Det är inte människovärdigt att ge upp" sade Alva Myrdal så hon mottog Nobels fredspris. Då hade den tanten kroppen full av cancer.

Kram till dig från mig

#60 Ingen av syskonen kan jag bo hos, bror bor hos sin flickvän, syster bor i en stuga som jag inte ryms i. Dessutom finns ingen tillgång till buss eller någonting och jag bor över 20 mil ifrån djuren om mamma kan ta de.
Hos mamma får jag inte plats och pappa har inte råd att hjälpa mig någonting då han måste betala för min lillebror nu när han flyttar nära nog för att mista inackorderingsbidraget. Min farmor bor för litet, min farfar har heller ingen möjlighet att kunna ha mig inhyst tillfälligt.
Hos R bor det redan en kompis till han så det går heller inte.

Jag har pratat med olika tjänster men de vill inte ta sig an mig på grund av att jag är självmordsbenägen, de vill inte ha "något sådant" att göra med fick jag tryckt upp i ansiktet sist jag ringde… Ska dock ringa igen, jag är inte den som ger mig i första taget. Finns en anledning till att jävlats med mig själv att finnas kvar på jorden i alla år.

Inget av det du säger gör mig arg, det krävs väldigt mycket för att göra mig arg. Jag funderar alltid en gång extra innan jag reagerar något vidare på saker och ting.

Utbildningen finns även närmare än Sundsvall och det är den utbildningen (den närmare) som jag måste satsa på nu för jag har ingen tid att kunna hoppa på en som är längre bort.

Jag förklarade hela min situation för arbetsförmedlingen och de sitter bara och tar sig om hakan, inget mer. Säger bara att det är trist, en trist sits jag är i men inget mer…

Du är inte något som några myndigheter ska försöka stjälpa över någon annanstans. Tjänstemän är också människor och blir rädda om du pratar om dina självmordstänkar. Hur många patienter inom primärvården, som läkarna inte kunnat ställa diagnos på har inte blivit ivägpytsade tillpsykiatrin?

Du är en ung kvinna som slåss för din rätt att kunna starta ett bra vuxenliv. Skönt att höra att du sätter dig ner och tänker innan du reagerar. Tyder på mognad.

Det som inte dödar en härdar en, kära okända kämpe! Du kommer att finna din väg. Du har styrkan, intelligensen och envisheten som behövs.

Livets väg är kantad av motgångar och det är inte alltid man kan förverkliga sina drömmar till 100%. Men om du är öppen för att ta till olika lösningar för att ta dig förbi hindren så kommer du en dag att nå ditt mål.

Tänker på dig och önskar att jag här och nu kunnat ge dig en riktig björnkram full med hopp och tro på framtiden.

#62 Jag har inte ens tagit upp mina tankar, de har frågat om jag varit i kontakt med psykiatrin och under hur lång tid och därefter säger de ifrån när de får veta att jag gått hos psykolog i 10år. Det är det som gör mig upprörd, jag verkar inte ens få en chans utan de ger mig handen nästan direkt.

Brukar intala mig själv det, att det som inte dödar en det växer du och blir starkare av.

Självklart vet jag att det är motgångar, jag har inte haft särskilt många medgångar utan allt har kantats av motgångar, hot och depression. När jag ser att det går framåt, då tar jag verkligen vara på det och försöker hålla mig där så gott det går. Numer vet jag dock inte hur mycket jag vågar hålla fast vid det, för så snart jag känt att det kanske finns hopp ändå - då slår det till igen och jag hamnar några steg bakåt… Och det tar, det tar jätte hårt när man försökt kommit något litet steg framåt i flera år.

Tack för din omtanke!

Anonym: Jag har inte glömt dig. Jag bryr mig fortfarande om dig, även fast jag inte skrivit till dig på ett tag. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska skriva. Men läser det du skriver och tänker på dig.

STOR KRAM från Lisa <3

#64 Det gör absolut ingenting!

Jag och pappa har kollat på fyra lägenheter nu, tre 2or och en 1a. Dock var det bara tvp av de som var tilltalande varav en som kändes perfekt då "ägaren" av den andra var hel skum med allting så det kändes inte bra och sedan var det inte det bästa stället heller i förhållande till den där utbildningen jag vill gå.

Så den där 2an som jag fastnade för, den blev det. Det var en stor och fin tvåa dessutom på 63kvm, det som skillde de andra lägenheterna och denna åt är att alla de andra tre är hyresrätter - denna var en köpesrätt och dessutom nyrenoverad och på mycket bättre läge. Till skillnad ifrån vad pappa sagt så har han faktiskt hjälpt mig lite, han räknade ut att hästen som jag tvingades ta bort och som jag egentligen skulle fått som studentgåva - om vi skulle sålt henne så skulle vi ha fått 25.000kr. Då sa pappa att då hjälper han mig med handpenningen och lägger 25.000kr, sedan plockar jag ut alla mina sparade pengar och fondpengar och lägger lika mycket själv.
Idag skrevs överlåtelsepapprena på, så inom en vecka bor jag i min helt egna lägenhet. Inte varje dag en 19åring köper sig en egen lägenhet, en kompis ska bo med mig också men han vet inget om att jag köpt denna - bara att vi ska eventuellt ta den andra tvåan som såg hyffsad ut så där kommer det bli en jätte överraskning, och om det skulle knipa med ekonomin så har pappa sagt att han hjälper mig. Dock tror jag inte det ska vara något problem, speciellt inte nu när kompisen ska bo tillsammans med mig också. Det är precis samma summor som i fall vi skulle ha delat på den där hyresrätten så det är ingen skillnad där heller.

Det är bara jag, pappa och min storebror som vet - ingen av de andra syskonen, mamma eller någon kompis vet. Det ska bli en överraskning och det känns faktiskt riktigt spännande! 
Så nu känner jag mig lite lugnare faktiskt, det var alldeles på tiden också i och med att vi ska vara helt ur huset nästa vecka.

Ville bara dela med mig av detta, något positivt borde jag kunna komma med och nu när det faktiskt var något positivt jag hade så tycker jag ni förtjänar att veta det så mycket som ni stöttat och allt!

 Grattis till ditt första egna hem! Jag är så glad för din skull.

Tack för att du berättade så snabbt! Nu tändes det en sol i novembermörkret.

Det vore jättekul om du vill skriva en rad och berätta om hur du ordnar till det i lägenheten.

Du är en fin tjej med en otroligt fin förmåga att uttrycka dig. Du har fått kämpa så hårt i ditt så unga liv. Jag unnar dig allt gott och lite till.

KRAM FRÅN EN MYCKET GLAD TANT

#66 Tack! Det känns faktiskt riktigt bra, så nästa vecka blir det att bära in möbler och göra iordning allt. När allt är klart så hade jag tänkt att överraska mamma, R, en annan kompis och kanske min ena storebror med allting. Men speciellt mamma och R ska jag överraska, de har ingen aning så det kommer bli jätte roligt!

Ska försöka så gott jag kan att beskriva, planlösningen är i alla fall så här:
När du kommer in genom dörren så möts du av en liten men otroligt behaglig hall, till vänster är toaletten med badkar och dusch, fint och kakel klädd vägg. Till höger möts man av en halv hög vägg där man kan ställa blomkrukor bland annat, rakt framför är en korridor och längst bort så var det färut garderober men som nu är borttagna och lämnar en perfekt plats till antingen mitt stora akvarium eller min kanin. Om vi går ungefär en meter ifrån dörren och sedan till höger så är där varddagsrummet, i varddagsrummet finns även dörren ut till en stoor balkong och med utsikt över sjö och landskap. Jätte fin utsikt! I varddagsrummet är det 2 vita väggar och 2 väggar med en ljus biege tapet med naturgrå blommor på om jag minns rätt, kanske låter styggt men det var en mycket fin tapet som ingav ett lugn i allting.
Till vänster ifrån korridoren så är sovrummet, ett stort sovrum med 2 vita väggar och 2 gröna väggar med ljusa maskrosblommor på som är i det skedet där man kan blåsa bort alla fröer. Jätte fint och grön är en favorit färg för mig, nyansen var perfekt!
Fortsätter man lite längre fram emot där garderrobsuttrymmet var och sedan mot höger så kommer man till köket.
I köket är det diskho, porslins och förvaringskåp, spis och perfekt bänkstorlek på vänster sida, på höger sida finns förvaring, en til bänk, skåp samt en frys och ett kylskåp. Fortsätter man lite längre fram i köket så kommer man till matplatsen och till häger om matplatsen så finns det en skjutdörr som leder in till varddagsrummet. Den kan man välja att ha stängd eller öppen, jag tror jag ska ha den stängd och sätta en möbel för. Har inte riktigt bestämt mig ännu! I hela lägenheten förutom toaletten så är det ljust och fräscht trägolv.

Ska ta bilder innan jag bär in saker och sedan lite eftersom jag möblerar som jag då kanske kan lägga upp, beror på hur tiden ter sig med utbildning, möblering, papperfixande och allting.

Men nu har ni ett litet hum i alla fall hur det ser ut!
Jag kan dock inte sluta förvånas över en sak, jag känner mig otroligt lättad men samtidigt kan jag inte glädjas åt det faktum att jag faktiskt har mitt alldeles egna hem. Pappa är ivrig att berätta för bekanta men jag har sagt ifrån då jag inte vill att vissa sak veta då jag vill överraska de men jag känner verkligen inget sug i att berätta för någon. Jag kan inte glädjas åt det hela samtidigt som jag är lättad…

Anonym: Underbart, UNDERBART! Jag är så glad för din skull. Gud så skönt. Att du har någonstans att bo. Och roligt att bo med en kompis, då du inte behöver stå för alla kostnader själv och har sällskap med. Så ni kan göra roliga saker tillsammans.

Vad härligt, lägenheten låter ju jättefin. Bra din pappa till slut hjälpte dig :)

Kanske är detta börja på nåt nytt. Början på ett nytt liv. Där du kan koncentrera dig på dig själv och att du ska må bra. Inte bry dig om någon annan, än dig själv och din kompis då.

Bra du kan ta med dig din kanin med. :) Toppen ju. JAG ÄR SÅ GLAD, SÅ GLAD för din skull. Yippi.

Nu är det bara kvar att du ska hitta nån att prata med, typ kurator eller nån inom kyrkan.  Man behöver någon att prata med, även när man är vuxen. Tänk på det.

Sen kommer nog nåt bra jobb snart med. Då du är värd allt det fina i hela världen.

STOR KRAM från Lisa :)

Hej Lisa!

Kan inte låta bli att skriva en rad till dig. För att vara en så pass ung tjej är du verkligen någon som gjort ett väldigt starkt intryck på mig.

När en medmänniska börjar att prata om att ta sitt liv brukar de flesta bli väldigt rädda. De vet varken vad de ska säga eller göra. Man kan vara rädd att säga fel och eventuellt tro att man kan orsaka att ont blir värre. Man kan också drabbas av akut tunghäfta för att det är så tabubelagt att tala om önskan att vilja dö - för övrigt är det ju nästan tabubelagt att tala om döden över huvud taget.

Men du fortsatte idogt att skriva svar till Anonym, som fick mig att känna en visshet om att det fanns någon som förstod, utifrån sin egen ålder, hur en ung vuxens liv kan se ut idag. Min ålder är väl inget handikapp, men jag har ett helt annat perspektiv. Bl a kan jag se tillbaka på ett vuxenliv som är dubbelt så långt som Anonyms.

Men jag har också varit 19. Hade det då funnits någon i mitt liv som du Lisa, så hade min rätt så tröga start i vuxenlivets irrgångar, blivit bra mycket lättare.

En vän behöver vi alla och du är en ovanligt god vän. Det är jag vid det här laget mycket säker på.

STOR KRAM FRÅN MIRINDA

Miranda:

Hej.

Tack för ditt fina brev. Vad glad jag blir att höra det fina du tycker om mig. Jag tror jag förstår Anonym lite, eftersom jag själv varit sjuk, haft depression etc och inte heller haft vidare livslust.

Men jag vart bättre. Och känner i dag att det är helt okej att leva, att det tom ibland är rätt kul. Det är det jag vill visa för anonym. Att man trots att man mår skit dåligt, faktiskt kan börja må bättre, även fast man inte tror det själv.

När man mår sådär dåligt, (eller när jag mådde så dåligt), så tror man att man alltid kommer må så. Att framtiden bara är mörk och att det inte finns nåt ljus alls. Man tror man hela tiden i sitt fortsatta liv kommer må skitdåligt. Därför känns det ännu mindre som man vill leva då.

Men jag tror på Anonym, jag tror att hon kommer må bättre med. Men jag vet inte när. Men om hon får bo själv och koncentrera sig på sig själv och prata med någon som ser henne, så tror jag hon kommer må bättre. (Anonym: förlåt jag pratar om dig i 3:e person).

Men Miranda, tack för att du skriver så fint till mig. Det blir jag glad av. Du svarar också jätte bra till anonym. Jag tror inte det spelar så stor roll, hur gammal man är eller så. Jag är 34 år.

Må så gott. STOR KRAM från Lisa :)

#68 Tack!

Jag har dock pappa emot mig angående kompisen, i våras så fick jag absolut inte bo själv och jag var tvungen att ha någon där, läget där lägenheten ligger på fick jag heller inte ens kolla på efter uthyres lägenheter då det var för långt ifrån stan och inget attraktivt läge enligt pappa.
Nu är det pappa som har insisterat på detta läge och nu får jag heller inte ha kompisen hos mig, han tycker jag ska bo själv och hans ambition är att han ska hjälpa mig med månadskostnaderna så jag ska bo själv - men han var 100% medveten om att jag och kompisen skulle byta, pappa var dessutom riktigt positivt inställd till det tills nu när vi köpt och inte hyr. Då är det ogillande på hög grad, men jag har i alla fall sagt att jag vill ha kompisen där - han ger mig både trygghet och sällskap och jag känner jag jag vill ha det och behöver det nu.
Pappa skyddar det här med trygghet och sådant att både mamma och min lillebror finns bara en buss iväg på 10-15min ungefär och pappa finns ett sms bort.
Men när jag bodde i lägenhet sist och då jag INTE fick bo själv och allt, då bodde jag 15 mins gångväg ifrån mamma och då var jag tvungen att ha någon där. Jag tror det är något i köpet som gör detta, för när det varit uthyres så har han enbart sett det positivt.
Som plus så får kompisen körkort om 2 veckor förhoppningsvis också.

Ja, kaninen följer mig överallt. Min lilla gosegris, sedan kommer även katterna (självklart) och dessutom behöver jag inte göra mig av med fiskarna utan nu kommer jag få ta med mina två akvarium.
Det stora på 200L ska vara i hallen där det förut var två garderober och det lilla på 63L ska vara antingen på mitt rum eller i vardagsrummet. Kaninen ska vara i köket.

#69 Håller med dig där, för min del känner jag dessutom en trygghet att skriva när det är vettiga, sansade och kloka människor som svarar. Jag har inte krävt något svar av någon, men att få två som är kloka och - som du säger - har olika perspektiv, det ger en trygghet för mig.

#70 Det gör absolut ingenting att prata om mig som 3e person, tycker att #69 har rätt angående dig och ni båda förtjänar ett enormt tack!

Jag har en liten fråga, är man omogen för att man inte säger hur man gått tillväga när man försökt ta sitt liv?
Jag och pappa rök ihop ordentligt i helgen, han kom återigen med detta att det är skillnad på att vilja och vilja, han tog också upp exempel om bland annat min morbror som de hittade i princip död men lyckades få tillbaka - där var äkta vilja.
Jag sa att jag har försökt och vräkte ur mig frågan om jag måste hamna i koma för att människor ska ta mig seriöst, hittills har jag inte hamnat där men jag har drogat ner mig, kvävt och strypt bland annat. Jag ha visseligen misslyckats och efteråt har jag försökt sansat mig och försöka jobba mig framåt igen - det var uppenbarligen inte min tur att gå då.
Jag sa bara det där med droga nu i helgen och vägrade sen, pappa sa att jag skulle växa upp för har jag sagt a så ska jag säga b. Jag sa att jag vill inte prata om sådant för att lillasyster låg i rummet bredvid - och hon var dessutom vaken.
Dessutom så har pappa berättat flera gånger att han försökt men han har också sagt att han inte kan/vill berätta hur, men jag MÅSTE för att annars är jag enligt hans ord, jävligt omogen.
Jag vägrade berätta för att min lillasyster var där och hela bråket skulle egentligen ha uteblivit, dessutom hade jag inte sinnet med mig för jag var så frustrerad då det inte spelar någon roll vad man säger till pappa i en sådan situation - han vrider allt direkt och slänger tillbaka.
Jag vet att pappa kan ha sagt det där för att han alltid ska ha ett övertag och trycka ner när han inte har det där "övertaget", men var jag omogen där? 
Min 6åriga lillasyster ska fan inte behöva höra sådant där, pappa brydde sig inte ett skit att hon var där och sa hela tiden att hon sov men jag sa att det gör hon inte alls - ingen av oss visste men jag hade en sådan stark känsla. Efter en stund hör man, pappa - jag fryser… Hon hade inte något täcke, klart fan hon är vaken då…
Men det brydde sig inte pappa om, han sa bara tyst och krävde återigen att jag skulle säga och drog återigen upp ditten och datten trots att jag sa att hon ska fan inte höra sådant.
Nu i efterhand är jag riktigt förbannad att han medvetet lät henne höra på och kräva av mig, jag stog tyst för hon ska inte behöva höra sådant. Hon SKA INTE höra sådant. Jag var förbannad även under bråket och sa ifrån hela tiden för min lillasyster.

#71 Suck! - Den var till din pappa.

Om du äger lägenheten bestämmer du till 100% vem som bor där. Du är myndig och din pappa kan tycka vad han vill. Du bestämmer, utan att behöva be honom om lov. Lyssnar han inte på dig så får han ta konsekvenserna. Vill han ha en god relation framledes med sin vuxna dotter ska han respektera dina val och beslut.

Vad din vilja att skydda din lilla syster beträffar behöver jag väl inte säga något? Det är egentligen hennes pappas uppgift, förstås. Tur att hon har dig.

Att tala om hur man försökt att ta sitt liv är väl inte intressant.

Huvudsaken är väl att både du och din pappa valt att leva. Ingen hade egentligen kunnat hindra någon av er. Det är ingen tävling. Helt seriöst - är det verkligen så han diskuterar saken? Det är inte speciellt konstruktivt för er framtida relation att han försöker bevisa att han menade mer allvar än du.

Jag förstår att i den frågan är din pappa en farlig förebild. Tro på dig själv! För du har rätt.

Att frigöra sig från sina föräldrar tar tid. Man älskar dem (fast man måste faktiskt inte) och de har varit så viktiga för en hela livet. Lika lång tid, eller rent av längre, tar det för föräldrar att inse att deras barn har blivit vuxna. De behöver inse att det är dags att släppa taget.

Föräldrarna vill många gånger väl. Ibland har de t o m rätt (det vet man ju inte förrän längre fram i tiden). Men det spelar ingen roll. Föräldrar till vuxna barn måste lära sig att lita på att deras dotter/son kan och ska fatta sina egna beslut. De besluten kan bli att göra som den gamla föräldern önskar. Eller så blir det något annat. Det viktiga är att beslutet inte längre är föräldrarnas.

Du ska fortsätta på din egen väg. Du har just tagit ett jättekliv mot ett självständigt liv.

Jag tror att du på sikt skulle må bra av att, åtminstone under en period, komma geografiskt längre bort från dina föräldrar. Det är också ett eget val du måste göra (Vem sa att det är kul att vara vuxen?). Det är ju nämligen så att som vuxen får man ta ansvar för sina egna beslut. Så dina val är dina val och konsekvenserna får du hantera.

För dig handlar det nog väldigt mycket om dina syskon? Ni kan hålla ihop och förstå varandra (ni har ju samma/delvis samma) föräldrar.

Vad behöver du i framtiden? Vad får dig att må bra? Vem/vilka vill du ta ansvar för?

Det där är inga lätta frågor och svaren kommer du kanske inte att hitta än på ett tag. Men mitt tips är att du just nu låter bli att grubbla på såna saker.

Fortsätt fixa till lägenheten - håll ihop med din kompis och låt inte din pappas rädsla för att mista dig hålla dig fast i en destruktiv spiral!

Du har valt livet. Njut av det!

#72 Tack för ett bra svar, jag behövde ett svar ifrån en utsomstående där då jag i vissa perioder grubblar mer än andra. Just nu är det en mer grubblande även om jag lyckades släppa det där mer än normalt, för ovanlighetens skull.

Ja, som det verkar så är det vi syskon som får skydda och vara förebild för varandra, pappa är alldeles för upptagen antingen med jobb eller sig själv - om man säger så.

Detta är den sista veckan i mitt hem, mamma har visserligen flyttat mycket men vi har alltid haft detta hem som en stadig grund och nu önskar jag faktiskt att vi också flyttat mer då det tar lite på en inombords att börja inse att antalet gånger man åker hemifrån är räknade. En annan sak som gör ont är att denna gård, detta hus har alltid varit i fint och bra skick, det har alltid luktat gott och man får en lugn känsla. De som köpt huset är ett par emd deras varsinna barn, hon har haft både alkohol och drogproblem och hon röker som fan nu, hennes ena dotter röker och beter sig som en idiot rent ut sagt.
Han är alkoholist, röker även han som sjutton, hans son är storrökare även han. Så det är minst 3 storrökare, minst 2 med alkoholproblem och ingen av de har någon vidare bra livsstil. Så jag är rädd att mitt underbara barndomshem kommer bli totalt förstört, inrökt och jag vet inte vad. Det angår mig inte men det känns jobbigt…

I morgon ska vi köra saker till min lägenhet, ska bli jobbigt att böra upp bänkar, byråer och hyllor uppför 3 trappor. Lyckligtvis är det breda trappor som kommer underlätta en del!
Får se hur det går!

Just nu är pappas "tjej" i köket och håller på, mina katter är ute och springer i huset och jag blir lika arg varje gång hon försöker prata/locka/klappa de men jag låter det hållas, hon kommer ändå inom kort att inte vara något problem längre mer än att hon förstör min och mina syskons pappa.
Jag har ett problem där, jag känner mig skyldig att prata med pappa nu när han hjälpt mig med 25.000kr för handpenning på lägenheten och står som 50% delägare (han var tvungen till det om jag skulle få låna). Men jag sa för några veckor sedan att jag tänker inte prata med honom mer så snart han flyttar till henne, jag ska fokusera på mig själv och komma på fötter innan och tar itu med något sådant. Hon har förstört pappa så mycket att jag orkar inte med honom längre, därmed avståndstagandet.
Men nu känner jag mig tvingad att prata med honom trots att jag inte har den psykiska orken ännu, jag vill komma på fötter innan…
Vad ska jag göra?
Prata i yttersta nödfall, som vanligt eller hålla mig till det jag sa till pappa för någon vecka sedan att jag bryter kontakten tillsvidare då jag kommer på fötter?

Idag har jag varit på begravning. Många tårar har gråtits. Det var både en tung dag och en minnesvärd dag. Alla mina krafter har gått till min lilla familj. Begravningsakten i kyrkan var enkel och vacker. Det är det sociala umgänget runt omkring en begravning som jag har så svårt för.

Är väl lite som ett sjukt djur när jag är väldigt ledsen; drar mig helst undan. Att då vara tvungen att sitta vid ett matbord och umgås är svårt. Luften gick ur mig när jag kom hem.

Så ikväll orkar jag inte skriva mer än dessa korta rader till dig. Återkommer när jag fått sova ut. Då tänker jag klarare. 

Sköt om dig!

Hej!

Här går allt för runt. Jag har varit på språng i två dagar. Nu ska jag försöka svara dig på det du skrev sist.

Har jag fattat det rätt är du uppvuxen på en bondgård där ni haft hästar. Kanske är det en gammal släktgård? Det är inte konstigt att du känner som du gör för ditt barndomshem. Minnena sitter i väggarna - både de bra och de dåliga. Även om det är svårt att se att andra människor tar över, så måste du, som du också har förstått, acceptera det. Det angår inte dig, sade du. Men det känns.

Vad du behöver fokusera på är ditt nya hem och att se till att du får gå den där utbildningen. Du ska sikta framåt. Tids nog kan du sätta dig ner och "göra bokslut" - alltså minnas och få förståelse för varför det gick som det gick. Men alla människors krafter är begränsade. Lås inte fast dig själv i det gamla!

Nu vet jag alldeles för lite om din och din pappas ekonomiska överenskommelse för att kunna svara på hur mycket kontakt du kan tänkas behöva ha med honom den närmaste tiden. Men oavsett de juridska och ekonomiska ägarförhållandena så är lägenheten ditt hem.

Du står inför många val. Kanske ska du inte fatta alla beslut på en gång?

En frigörelseprocess tar tid och den sköts från två håll. Din pappa gör sina val och du dina. Han har valt sin nya kvinna att leva med. Han ska också börja på något nytt. Du har valt att ta avstånd från henne. Men om du försöker ta bort henne lite ur bilden av din pappa, tror du att du vill bryta kontakten med din pappa? Kan du göra det rent ekonomiskt och praktiskt?

Du ska inte känna dig skyldig för de 25000 kronorna, som han betalade. Du sade ju att det var en kompensation för hästen. Från hans sida sett är det nog ändå en hyfsat låg utgift med tanke på att hans samvete, för att du inte kan fortsätta att bo i ditt barndomshem, nu måste kännas bättre. Har du tänkt på det?

Hur mycket kontakt du vill ha med din pappa kan bara du avgöra. Det kommer tiden närmast framöver att utvisa. Det beror naturligtvis på hur ni båda klarar av att er relation är på väg att förändras. För honom handlar det inte bara om relationen till dig, utan givetvis också hur han kan hantera sin papparoll gentemot dina syskon. Han hamnar lite mellan dig och sin nya kvinna. Det är en svår balansgång, som han får lära sig att klara av.

Som jag inledde med; ägna dig åt ditt nya hem! Sök utbildningen! Du är i startgroparna av ditt nya vuxenliv. Det är en spännande period i en människas liv. Kanske får du svårigheter. Kanske kommer det att flyta på bra. Du vet inte hur det ser ut om ett halvår.

Ta en sak i sänder och njut av varje liten stund av frihet och egenbestämmande! Tids nog kommer allt att klarna. Du har ju ändå bara börjat på din vuxna livsväg.

Det var allt jag kom på att säga i kväll.

Tänker på dig och känner mig viss om att du orkar väldigt mycket. Ta livet i famnen! Du förtjänar allt gott.

#74 & 75 Hoppas det känns bättre nu, tänkte på begravningen. Jag har aldrig varit på en sådan så jag kan inte uttala mig om något där, men kan tro att det är jobbigt.

Nu är min adressändring gjord, skriven i en ny kommun och överförts till den nya arbetsförmedlingen. Kan inte säga att jag gillar denna arbetsförmedlingen, de är väldigt stressamma av sig och jag gruvar mig redan trots en enda träff med de. Fick också veta att den där svetsutbildningen helt plötsligt inte går att få via arbetsförmedlingen, i min förra kommun var det inga problem men nu är det tydligen direkt olagligt för de att bevilja den där utbildningen. De har som gräns att "deras" utbildningar ska vara på max 26 veckor för att godkännas, denna är på 33 veckor. Trots att det står under deras utbildningar så beviljar de den inte, tycker den borde stå under övriga utbildningar och inte under deras specifikt. 
Detta innebär att jag måste ta studielån för att få gå utbildningen och jag är väldigt "rädd" för lån, obekväm som sjutton. Så jag vet inte alls vad jag vill göra nu, i morgon ska jag gå och fråga om jobb på två ställen och om de nekar så kommer jag fråga om praktik på ett av de - en förskola. Förskolan är knappt 5 minuters promenad ifrån lägenheten så det hade varit perfekt, får se hur jag gör.

Jag är så förbryllad över att det kan vara så olika med arbetsförmedlingarna beroende på vilken kommun man är på, det är bara 6 mil emellan dessa två dessutom. Trodde verkligen inte att det kunde skiljas så mycket, men det är bara att bita ihop och gå fram.

I helgen fick jag även veta att min lillebror håller på med droger, det han gör det för att överhuvudtaget orka med och det kändes jobbigt att höra. Ska försöka prata med honom och se vad jag kan göra, jag är den som han litar mest på då jag inte skäller ut honom eller liknande utan jag lyssnar faktiskt och analyserar allt ifrån olika perspektiv. Får se hur jag gör där… Lillebror…<3

Anledningen till att jag inte kan svara så fort är för att jag inte har tillgång till internet i den nya lägenheten, mitt nya hem. Så jag kan inte ofta gå uin och svara men jag gör mitt bästa…

Än så länge fungerar det, känns väldigt mycket både och gällande lägenheten. Men det kommer ta tid, det vet jag men det positiva är att katterna trivs bra och det betyder mycket för mig. 
Fick dock en rejäl ångestattack häromdagen och ville bara försvinna, var nära på att ta in allt jag hade för att göra ett nytt försök men tog fram min skrivbok under madrassen och skrev av mig istället. Det brukar kunna hjälpa och nu hjälpte det tillräckligt för att jag skulle kunna ta mig till sans igen och somna, dagen efter låg jag dock i sängen till 14:30 innan jag ens förmådde mig att kliva upp. Normalt går jag alltid upp vid 06:30-08:30 och ALDRIG senare än 10:00, enda anledningen till at jag klev upp var för att jag visste att min kompis som jag har inackorderad, skulle komma vid 16-17 tiden med sin pappa och lite saker. Men jag ville verkligen inte kliva upp…
Detta har aldrig tidigare hänt mig, märker tydligare nu att mitt mående är väldigt upp och ner, när det väl är uppe så är allt OK men det är mest på botten och då menr jag verkligen på botten. Har funderat på att gå till psyket och få ett sammanbrott och bryta ihop totalt, men jag förmår mig inte att göra det… Jag kan inte!

Sedan vill jag bara tacka er för att ni har ett sådant tålamod med mig och mitt skrivande, det är mycket uppskattat ska ni veta.
Tack så mycket!

Tittar in här; det har inte blivit så ofta på sistone. Mycket att göra - mycket att tänka på.

#77 gjorde mig glad. Imorgon börjar upptakten till Lucia. Min son ska lussa i dagarna två. Mysigt så här i vintermörkret. Hoppas att du får en skön Lucia-natt och dag.

Har du fått ordning i lägenheten än? Sånt där brukar ta tid. Vet du var och med vem du ska fira jul? Julen kan vara en underbar högtid. Men för andra börjar oron och stressen redan 1:a advent. Jag har aldrig firat stora släktjular eller varit särskilt ambitiös med mat och pynt. En riktig gran, som doftar skog och en skinka jag själv lagat är allt jag behöver. Gärna vit snö - just nu har vi gott om det. Skottade åt grannen ikväll.

Nu är jag trött och ska sova. I morgon ska jag stryka stjärngossesärk.

Tänker på dig och hoppas att ditt liv blivit lugnare nu.

Jo anonym gå till psykiatrin och prata hos dem. Man behöver deras hjälp även fast man inte vill det när man mår dåligt. Man behöver prata med någon. Man kan inte hålla allt inom sig. Tankarna måste ut och ventileras med någon inom psykiatrin eller kyrkan. Man behöver någon att bolla tankarna med. Du är inte ensam. Det finns hjälp att få. Bättre du bryter ihop hos dom och går och pratar med dom varje vecka, än att du tar livet av dig. Kanske inte så roligt att vara dö heller. Har du tänkt på vad som kanske händer efter döden om man tagit självmord? Sylvia Brown ett känt medium säger ens själ kommer direkt in i ett liknande liv som det man precis levt och får uppleva liknande upplevelser som man redan upplevt i detta livet tills man blir gammal och dör en naturlig död. Först då kommer man till andra sidan. Dvs man måste uppleva allt dåligt man upplevt i detta livet ytterligare en gång plus leva längre innan man får vila i himmelen. Försök kämpa och lev klart detta liv, så du får vila upp dig på andra sidan sen. Och ta emot hjälp. Du behöver inte uppleva allt själv. Det finns hjälp at få. Det finns människor som vill hjälpa dig. Ta emot den hjälpen. Du är för fin och värdefull för att dö. Kram från Lisa

#78 Har inte mycket tid jag heller att skriva, all tid bara rinner iväg känns det som.
Nu har jag under 20 minuter hållit på och svimma 2 gånger samt blivit illamående en gång, vet inte vad det är. Inom en halv vecka har jag hållit på att svimma 3 gånger nu, äter inte dåligt, rör på mig, dricker bra och frisk i övrigt. Vet inte riktigt vad det är, men men…

Lägenheten är i ordning, alla lådor är upp packade och allt på sin plats. Letar just nu efter en soffa, sen är det komplett!
Angående om det blivit lättare så är det både och, skönt att ha eget men det är fortfarande mycket som snurrar i huvudet på mig och när jag ska till och få ut något så blir det bara svart och jag vet varken ut eller in längre. Misstänker att det kanske är min kropp som säger ifrån igen, tänkte på att jag hållit på att svimma och det spelar ingen roll vad jag gör.

Vad roligt att din son ska lussa, minns när jag lussade på bygdegården i min hemby, det var jätte roligt. Dock började det att avta när det fick vara hur många lucior som helst och inte bara en som det "ska" vara, så därefter tog det slut ganska fort.

#79 Jag är inte den som går frivilligt och tar emot hjälp, det går emot hela min uppfostran och när man dessutom mår dåligt så är det också väldigt svårt. Av de jag vet som mått liknande så har ingen hämtat hjälp, man kan inte. Man förmår sig inte och det är långt ifrån det första man tänker på när det börjar gå utför. När det sedan är bra, då försöker man ta vara på stunden. 
Jag vet inte vilken denna kvinna är som du nämner, har heller aldrig hört det du nyss berättat - fascinerande är det verkligen, trots att jag inte tror på ett liv efter detta. Visst funderar jag, men jag tror inte att man återföds, inte heller att allt blir svart. Någonstans så tror jag att man blir en ande, det jag vill bli är en ande som får hälsa på min familj och vara tillsammans med mina tidigare djur. 
Jag tror detta trots att jag egentligen är väldigt neutral i frågan, men om jag måste tro så tror jag det.

Jag ska dock försöka skaffa hjälp, jag garanterar inget men försöka ska jag.

Tittar in en stund, mitt i natten, för att se om någon skrivit.

Hur blev din jul Anonym? Har du hittat någon att prata med IRL? Hur ser din vardag ut, nu när helgerna är över?

Jag tänker på dig ibland och undrar hur du har det. Kanske får jag inget svar. Kan bara hoppas att du landat i ditt nya hem och att ditt nya år börjat bra. Skriv om du har lust! Känn dock ingen press, för du finns redan i min minnesbank som en fin tjej, som ger mig hopp om den unga generationens förmåga att göra sina egna liv och vårt samhälle bättre.

#81 Min jul var ok, fick åka hem med farfar tidigt så jag klarade mig ganska bra även om jag mådde dåligt att vara där hos faster. 
Fick munskölj och en chokladask i julklapp så jag är nöjd!

Det nya året kom in på det värsta tänkbara sätt, min bror försökte ta sitt liv genom att hoppa framför trafiken. Allt slutade dock otroligt bra och han fick komma hem samma dag redan, men att sitta så många mil bort och inte ha koll på något, att inte kunna vara där och stötta min storebror - det gör mig spyfärdig… Händelsen har också fått mig att inse det att jag har ännu mindre ork än vad jag trodde, det är för mycket. Jag har ingen vän kvar, de togs ifrån mig båda två förra året. I fredags var det precis ett år sedan för min ena vän sedan han försvann ur mitt liv, snart är det ett år sedan för min andra vän sedan hon försvann och jag lämnades kvar i mörkret ensam, förvirrad och utan någon som helst aning om hur jag ska göra.

Kollar nu på jobbmöjligheter i North Dakota, vet att min storebror kommer att bli rejält avundsjuk på mig om jag flyttar dit och jag ger honom också därigenom en väldigt bra anledning till att hälsa på mig. Det är sällan som det är men om jag flyttar dit så ger det honom en enorm anledning till att komma - snö och skoterföre som han närmast avgudar. Vet att båda mina bröder och enstaka släktingar skulle bli avundsjuka, det som håller mig kvar är dock djuren som jag har här. Katterna och kaninen, jag vill så gärna ha med mig de…

Hoppas allt var bra för dig på nyår och jul!