Han togs nästan ifrån mig
Min nyårskväll var ganska så okej, dagen innan hade jag beställt en soffa och var hur stolt och nöjd som helst. En jätte fin och bra soffa som dessutom hjälper min rygg jätte mycket då jag har problem med rygg och nacke, världens bästa inköp tyckte jag!
Har aldrig hittat en liknande soffa, så det är extremt värdefullt för mig då det avgör om jag ens kan utföra några sysslor vissa dagar.
Första morgonen 2013 vände den tidigare, rätt så okeja kvällen, och blev en stressfylld morgon. Vaknade av att allt kändes så enormt fel, något hade hänt och jag vet att min lillebror var ute på stan och drack, på stan är det inte ovanlitg att folk blir skjutna med raketer på nyår.
Hör efter någon sekund att en telefon ringer, länge och högt ringer den utan att någon svarar och det får mig att kolla på min egna telefon som visar ett oläst SMS och missade samtal - klockan är 04:19, ena samtalet kom in 04:02 och andra kom in 04:18. Jag ringer direkt upp och känner me roch mer att något hänt, får till slut tag i hon som ringt och det första jag får hära är: Lova att ta det lugnt nu och inte brusa upp dig men T har slängt sig framför en bil och blivit påkörd.
Jag har alltid haft ett oförklarligt lugn och förblir lugn under allting trots att T, som är min storebror har slängt sig för en bil och ligger nu på akuten - 90 mil ifrån mig.
Allt slutade bra med bror, han bröt inte ens ett ben och de sa att han hade haft en jävla tur i och med att näst intill alla kollisioner med bil i 50km/h eller högre har en dödlig utgång.
Personen jag pratade med hade haft T i mobilen då han sagt att nu kommer det en bil i 80 knyck, nu jävlar ska jag bort - vi ses någon gång. Han menade på andra sidan.
Det är oklart hur fort bilen körde men med säkerhet inte 80.
Han har varit hemma från jobb nu denna vecka, är mörbultad men utan skador och det tackar jag fan för. Läkarna säger att han haft en jävla tur. Har pratat med honom i telefon och han är lugn men trött.
Idag fick jag även veta att soffan jag beställde inte kommer, det blev något fel så det blev ingen soffa alls utan något helt annat och jag kommer inte få soffan. Detta gjorde mig enormt besviken och veckans händelser har fått mig att nästan bryta ihop, jag behåller ett enormt lugn oavsett vad.
Idag är det dessutom 1år sedan min ena bästa vän togs ifrån mig, i Mars är det 1år sedan min andra bästa vän togs ifrån mig och därefter har jag stått ensam i mörkret.
Jag har ifrågasatt mig själv flera gånger om jag har ett extremt lugn eller om jag är den mest känslokalla människan i världen, inget har tidigare fått mig i chock eller börja gråta och jag har tänkt att det blir annorlunda när det gäller familjen men min bror var inget undantag.
Ingen chock och nästan inga tårar alls - tror det var 3 stycken tårar som rann men inget mer, när jag fick veta att allt var bra så lade sig stressen och oron igen. Stress, ångest och panik är något jag dagligen har men utöver det är jag tom.
Är jag ett känslokallt freak eller är jag bara extremt lugn!?!
Har alla år med stress, ångest och panikångest gjort mig tom på känslor? Jag känner inte glädje, sorg, lugn eller någonting annat än stress, ångest eller panikångest…
Händelsen med min bror fick mig själv att inse att jag själv verkligen inte orkar mer, det händer skit hela jävla tiden och jag kan inte ta det mer! Jag har kämpat med mina tankar i flera år och de har enbart blivit värre och värre, enligt mina föräldrar så kommer jag enbart att söka uppmärksamhet så länge jag inte hamnar på akuten och ligger i koma eller liknande - de kommer aldrig ta mig på allvar fram till dess, det har de själva sagt. För de söker jag bara uppmärksamhet, inte ens när psykolog och läkare säger åt de. Jag har inte hamnat på psyk ännu för jag säger inte, jag klarar inte av att säga något. Det tar stopp… Jag kan klara mig en stund till, så envis och tjurig som jag är men händer något mer så vet jag att det tryter, jag vet det så jävla säkert…
Hemskt att höra om din bror. Jag är en sån som har svårt att visa några tårar och liknande. Men det kan nog ha att göra med min diagnos. Hoppas du får hjälp.
MVH Ylva 
* Bloggen om mitt liv *
Kramar om Dig vännen.
Men jag kan lova att Du orkar.
Du orkar just nu, då orkar du i fortsättningen också.
Dessutom är både du o din bror för mycket värda.
Har själv att vänner som tagit sitt liv. Man orkar så otroligt mycket, som man inte har en aning om.
Vi finns här och kan lyssna på Dig, för jag hade ett väldigt behov av att få prata om det. Du får gärna pm:a också om Du vill.
Sen behöver man ibland tala med nån som är utbildad på att lyssna. då skall du inte vara rädd för att ta den hjälpen
Många varma kramar från mig.
Var rädda om varandra
![[T-Johan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
. Det var en otäck läsning. Och man inser att det skulle vara mycket värre att uppleva det. Me i all bedrövelse så är ett bra att Du skriver ner hur Du upplever/känner det. Man mår bra av att "bolla" sina tankar och känslor med någon, så varför inte här på Ensamhet. Men som Signemo skriver så behöver man någon rent fysiskt som kan lyssna och kanske handgripligt hjälpa Dig.
#1 Så jag är inte känslokall? Det är bara det att jag inte kan visa?
Jag har aldrig kunnat visa och har alltid varit lugn oavsett situation, men jag känner inget lugn i tillvaron om dagarna… Likaså känner jag ingen glädje, inget hat, ingen sorg eller liknande. Det faktum att min bror klarade sig fick mig att släppa allt igen, jag vet att jag hade reagerat annorlunda om jag fått veta att han var död - det vet jag!
#2 Det du säger är sant, har man orkat tills nu så kan man orka mer. Men trots det så har alla en gräns, jag har jobbat med mig själv tillsammans med ett gäng psykologer, läkare och kuratorer i över 10 års tid men allt blir sakta men säkert bara värre. Ingen medicin har hjälpt, ingen form av terapi. Det enda som hjälpt mest är mina djur och då speciellt häst och hund som jag får jobba med på ett helt annat sätt. Idag har jag ingen häst och ingen hund att jobba med, det märks, jag känner mig tom och för var dag som går så känner jag mig mer och mer instängd, ensam och övergiven.
#3 Jag vet inte vad jag ska göra, skriver jag mail, brev eller liknande så raderar/eldar jag upp det innan jag ska skicka. Det är bara så här som jag kan få ut en liten del av allt, där jag vet att jag är anonym.
Jag satt flera minuter och raderade, tog tillbaka, raderade, tog tillbaka allt för jag vill egentligen inte. Jag har skrivit här så många gånger men har 8 av 10 gånger, tagit bort allting och gått härifrån.
Vi finns kvar när du skriver nästa gång. Hästar o hundar. Det är fina o härliga djur. Har Du möjlighet att vara hundvakt för någons hund nån gång.
Beror ju lite på var du bor kanske. Jag kan tänka mig att det finns de som skulle bli jättetacksamma över att få hjälp med hundvakt vid några tillfällen.
Håller verklugen med dig om att djur i alla former ger så mycket tillbaka bara genom att vara.
Sköt om Dig vännen. Kram
Var rädda om varandra
#5 De är otroligt fina och härliga djur!
Jag har möjlighet, har tänkt sätta upp lapp här i området men har ingen aning om vad jag ska skriva i och med att två av mina egna djur är ovan med hundar och sedan är de skygga också. De har dock varit en hund tidigare med de, en bråkig hund som systers ex ägde och de tog visserligen avstånd och gömde sig men det funkade ju.
Tack, desamma åh kram
Starta ny diskussion