Vet inte vad
För ett tag sedan bråkade jag och min pappa, han var väldigt nedslående men det är jag van vid egentligen. Ändå kunde jag inte undvika att få känslan av en käftsmäll från det han sa.
Sedan en kort period tillbaka så har jag en egen lägenhet, den är köpt och detta har gett mig en sorts frihet som jag oavsett vad inte kan utnyttja. Lånet till lägenheten gör mig stressad, ger mig ångest och panik. Kroppen har sagt ifrån på sitt vis, extrem yrsel, medvetslöshet och ryckningar i huvudet i samband med det. Jag liksom nickar uppåt kort och helt ofrivilligt, okontrollerat. Minns ingenting hur jag hamnat på golvet, vet inte var jag är, om någon finns där och detta trots att jag egentligen vet. Låter rubbat, jag vet, men jag tänker innerst inne "hopp, nu är det så här igen, jag vet ingenting fast jag egentligen vet exakt vad som pågår!" och detta är jobbigt, jag känner inte igen någonting när jag kollar upp utan funderar på var jag är, vad för katter som står där och hur jag hamnat på golvet. Katterna är mina, vet inte vad jag skulle gjort utan de och det faktum att jag glömmer totalt vilka de är gör mig förvirrad om vad som händer. Samma saker händer också när jag sträcker på mig, tappar bort mig totalt och får en extrem huvudvärk. Som att något sprängs i huvudet på mig för att efter någon sekund gå bort succesivt och sedan vara borta.
Ingen läkare kan svaret heller, det faktum att jag är väldigt smärt-tålig och näst intill vill skrika av smärta vid huvudvärken gör läkarna ännu mer förvirrade själva. Vänner, familj osv. - de tar mig inte på allvar.
Bor tillsammans med en kompis, har mina katter, fiskar och kanin med mig hit. Ett liv utan djur är inget liv för mig, jag vill rida men kan inte då jag inte har tillgång till någon häst. Får panik av att inte ha något djur att arbeta med, en hund eller häst. Har inget jobb men även då jag hade så fick jag panik över att inte ha ett djur att jobba med, letar medryttarhästar med finner inga i området.
Att jag är utan körkort gör det hela svårare med medryttarhästar, kompisen jag bor med tog körkortet i måndags och är just nu i sin hemby efter att ha hämtat hem sin BMW.
Sitter just nu och lyssnar på Africa av Toto, normalt ger jag inte ut låtar då det är "mina" och det enda som jag faktiskt har för mig själv numer. Får ett enormt känslosvall över refrängen, panik, ångest blandat med sorg och något jag inte känner igen. Vill bara bryta ihop och gråta men jag kan inte, det tar stopp direkt.
Vet inte ens varför jag sitter och skriver, det ramlar bara ur på något vis.
En kompis sedan 5år tillbaka förlovade sig i veckan, han och jag har varit as tighta och nu får jag inte ens prata med honom för hans tjej. Var jätte glad att han hittat en tjej trots att jag egentligen vill ha honom för mig själv (han vet inget och jag visar inget med respekt för de båda) men det gör ont när jag inte ens får prata med honom.
Han vill prata med mig, krama mig när vi ses de otroligt få gånger per år som det blir men hon tillåter inget trots att hon inte ens vet vem jag är och trots att jag sagt att jag mer än gärna vill träffa henne. Det är inte bara emot mig hon är så, mot alla som är kompis med killen är hon så emot - kall, grinig och irriterad - däribland killens barndomskompis.
Hade tänkt göra inlägget öppet men jag vet inte vad som orsakar att jag trycker i "anonym" rutan och gömmer mig, kanske för att jag tidigare har öppnat upp mig så pass mycket och vill ha mer privat. Jag vet inte, åh andra sidan är det inte mycket jag vet numer…
Just nu är det tomt, det kommer inte upp någonting i huvudet, som vanligt så känns det lika bra att markera allting och radera. Vet inte hur många gånger jag skrivit och sedan bara tagit bort allting.
Gör ett nytt försök…
Känner så väl igen det där att skriva, skriva och skriva, och sen radera allting. Vad är det för mening att publicera? Så känns det, men sen kan det kännas skönt också att ha fått dela med sig. Är glad att du orkar öppna dig och släppa in andra, hur jobbigt det än är.
Den ångest och panik du har, får du någon professionell hjälp för det? Låter som att det är rätt akut, tycker inte att du ska behöva ha det sådär. Känner igen mig lite i det där att man vet exakt vad som händer samtidigt som man inte har nån aning om nåt alls. Har nog inte känt det på samma sätt som du, men jag kan absolut relatera till den känslan.
Den där killens tjej låter ganska svartsjuk av sig, vilket jag tycker är onödigt. Om man älskar någon såpass mycket att man t.om förlovar sig så tycker man ju att förtroendet borde vara ganska stort. Såna förhållanden brukar inte hålla i längden, om någon av personerna är överdrivet svartsjuk och kontrollerande. Så jag hoppas att hon ändrar sig, om hon vill behålla honom.. Är han lycklig med henne då?
Och som sagt, var inte rädd för att dela med dig. Jag finns så gärna här om du vill prata, anonym eller inte. Sänder dig styrkekramar i massor..
![[T-Johan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
"Vad är det för mening att publicera? Så känns det, men sen kan det kännas skönt också att ha fått dela med sig." Vist är det som Felicia säger. Fler borde skriva och "dela med sig". Vi människor mår dra av de. Får man lite "aktiv respons" på det känns det än bättre. Trots att alla vet att "det är näst intill omöjligt" att någon handgripligen kan ändra på situationen. Skriv och berätta bara! Det finns alltid någon på Ensamhet som lyssnar.
Jag tror jag är i en väldigt liknande situation som dig. Jag kan inte heller leva utan djur, det blir så himla tomt. Jag vill gärna flytta till lägenhet. Men jag svävar mellan Skottland och Sverige pga min pojkvän är här, det är skitsvårt, jag har skitsvårt för förändringar och jag känner mig inte alls hemma här då allt hans är hans och jag får knappt röra någonting. Han vill att jag ska känna mig hemma, men det går inte för jag har inte mitt eget utrymme. Jag har ingen självständighet, jag kan inte ta bilen, jag hittar ingenstans här och det finns ingenting att göra, knappt någostans att gå.
Jag har visserligen en ponny att rida här. Men det finns ingenstans att rida, vägarna är helt öppna utan trottoarer och alla fält har murar som är omöjliga att komma över. Finns heller ingen sadelkammare så jag måste gå 2 km med sadeln, vilket jag inte orkar varje dag så det blir barbacka ridning i hagen och markträning.
I sverige stänger jag in mig i mitt rum (bor hos mamma och hennes sambo), jag kan inte vara med dem för de är för olika mig. JAg pluggar och sköter mitt, äter inte med dem eller något sådant. Undviker dem så gott det går.
Trivs inte, känner mig klämd. Instängd. Oroad för ekonomin. Vill ha något att göra. Uttråkad. Hyper… allt på en och samma gång, känslor som slår emot varandra!
#1 Precis, där tog du orden direkt ur munnen på mig.
Jag har fått hjälp sedan ett par år tillbaka men det har inte hjälpt någonting dessvärre, att min pappa har sitt beteende emot mig gör det hela svårare också då det är viktigt och allvarligt med honom när det är jobbigt men inte med mig. Dock är det så med allt som kretsar pappa…
Jag vet inte om min kompis är lycklig med henne, jag kan bara hoppas att det är bra. Men jag kommer i alla fall finnas här om det inte blir bra!
Tack!
#2 Tack, det känns bra att läsa det där.
#3 Trist det låter med din pojkvän, lite dubbel moral att du ska känna dig som hemma och göra dig hemmastad när du inte ens får röra någonting. Hoppas det blir bra snart!
Skottland gillar jag, har kollat efter jobb utomlands men dock inte i skottland utan i Kanada då jag gillar det också.
Trist med hästen din att det ska vara så dåligt anpassat, åtminstone sadel borde kunna vara på samma plats. Uscha, förstår att det blir jobbigt för dig i längden med det. Måste vara jätte drygt!
Det du skrev sist, det är precis så jag känner mig men sedan är det något mer som jag verkligen inte kan sätta ord på och det gör mig enormt förvirrad och ångest full samt stressad…
Starta ny diskussion