Igår kände jag mig verkligen verkligen ensam och avgränsad från alla andra. Saker fick mig att gå tillbaka till det förflutna, alla vänner jag förlorade pga deras svaghet och mina farsas aggressivitet, de vågade inte vara med mig och skvallrade på mig så jag hamnade i kläm.

Det är en tid bakom mig, jag bryr mig inte längre, jag vet inte vilka de är, alla dem är bakom mig. Men på något vis sitter det ju kvar.

Under alla år mamma kunde tagit mig ifrån det där helvetet men aldrig gjorde. Det känns som att hon lämnat mig nu när hon väl kommit till rätta och bara struntar i mig på det viset nu. Alla psykiska störningar jag dragit på mig orkar hon inte vara där för mig. Förut trodde jag att det var mig det var fel på. Men dem runtom mig har fått mig att inse att jag bara var ett barn, jag hade ingen makt att stoppa nedbrytningen av mig. Men det hade hon.

Men nu står jag ensam. Vissa dagar känner jag mig stark. Andra dagar går jag ner till bottnen och vill inte gå ur sängen. Vill bara ta flaskan. Sova och känna yrseln och sväva på moln.

Jag var riktigt ensam igår. Det gick ut över mig själv och det var känslor som inte gick att kontrollera… Kallt var det också, lämnad i kylan. Ensam. I ett främmande land. Panikattackerna kommer när jag känner att jag inte har något hem som jag trivs i eller vill vara i. Osjälvständighet är det värsta för mig, och det är just där jag är nu.

Bara ett halvår till så är det över, jag kan bli fri. Stå ut.

Gör mig starkare tillber jag mig själv.