Svårt att hålla modet uppe
Kämpar hårt just nu för att hålla depressionen tillbaka. Min fobiska personlighetsstörning har börjat få tillbaka greppet om mig och bryter ned mitt självförtroende dag för dag. Givetvis hänger de två sakerna ihop, men vilken som driver på den andra är en annan fråga. Troligen är det någon slags växelverkan.
Hade vissa förhoppningar om att ett besök på arbetsförmedlingen skulle ge förnyad styrka, men det blev snarare tvärtom. Känner mig ännu mera vilsen nu och har verkligen ingen aning om hur framtiden skall bli. Jag vill så mycket men kan inte riktigt sätta ord på exakt vad.
Min ensamhet tär rätt rejält på mig. Jag går ned på stan varje dag för att se lite folk, men jag träffar sällan någon jag känner och kan prata med. Jag går bara något varv runt stan, in i några butiker och låtsas vara intresserad av det de säljer, allt för att få vistas lite längre bland alla människor. Råkar jag träffa någon som jag kan prata med i några minuter så kan jag leva på det i flera dagar. Men allt som oftast träffar jag ingen. Istället avslutar jag med att gå iväg till mataffären i ett sista desperat försök att få lite social bekräftelse. Kanske är kassörskan lite extra trevlig just den dagen, vem vet. Sedan går jag hem, allt som oftast lite lätt besviken och uttråkad.
Det enda som kan höja mitt humör rejält är träning. Men det är lite som en drog: man behöver mer och mer av det. Jag tränar ibland upp till fem dagar i veckan. Och träning löser inga konkreta problem utan gör bara att man mår bättre psykiskt. En stor fördel iofs, men ingenting man kan leva på i längden. Att skriva hjälper också till viss del. Jag har faktiskt funderat på att starta en blogg, men det kräver en del engagemang och är dessutom en helt ny värld för mig så jag får se hur jag gör med det. Har också funderat på att kolla upp om man kan hjälpa till någonstans med lite frivilligt "socialarbete" såhär runt jul. Jag firar ju ingen jul själv så jag har gott om tid att hjälpa andra, men jag vet inte vart jag skall vända mig för att få reda på sånt. Jag har sökt online men inte hittat något.
Jag antar att jag är en lite ovanlig representant för diagnosen Fobisk personlighetsstörning eftersom jag är en person som mår bra av sociala kontakter och vill ha mycket folk runt omkring mig. Men jag har tyvärr alla andra typsika problem med mitt självförtroende och svårigheter med att komma i kontakt med folk, så jag är lika ensam som de flesta andra med denna diagnos.
Det är verkligen otroligt svårt att förklara för andra människor hur det känns att ha denna personlighetsstörning. Mycket av det jag har problem med är ju så självklart för de flesta andra. Man känner sig verkligen som att man tillhör en lägre klass av människor. En klass som inte har tillträde till sånt som andra tar för givet: gemenskap, vänskap, kärlek, familj, karriär, framgång, beundran etc. Man står bara utanför och tittar på när andra upplever dessa saker. Tänker på filmen Gattaca, där huvudpersonen har en dröm och ett mål om att komma in på en rymdakademi och bli astronaut, men pga av sin undermåliga genetiska profil inte kommer närmare än att städa på denna akademi (tills han fuskar sig in och visar sig lika duglig som alla andra. Bra sci-fi film om genetisk diskriminering, se den!). Lite så känner jag mig ibland, som att jag på något sätt förlorat det genetiska lotteriet och för alltid är utestängd från möjligheten att någonsin kunna förverkliga mina drömmar.
Ibland undrar jag hur jag kunnat hålla mig vid liv tills idag och varför.
Träna är ju bra, och man kan ju träffa folk på gymmet med :)
Det brukar alltid finnas lösningar att nå sitt mål, även om vissa får jobba extremt mycket mer än andra för att nå dom:p
Annars förstår jag din situation, och det är inte en enkel sådan heller:/
Mitt självförtroende har ett väldigt kort "utgångsdatum", och jag har gjort som så att jag har ett mentalt system för att bygga ut och stärka det.
Kan inte göra så mycket mer än att skriva att jag läst, och jag känner för dig:/
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking
#1 Tack så mycket, det värmer! Tyvärr så har jag inte pengar till att gå på gym utan tränar hemma. Jag får den positiva biokemiska effekten på humöret, men tyvärr missar jag den trevliga biefekten av att träffa folk. Får jag råd snart så skall jag dock kolla upp möjligheten att skaffa gymkort.
Det där med att det alltid finns lösningar för att nå sina mål stämmer väl ganska bra, men ibland känns målen längre bort än i vanliga fall. När det finns så otroligt mycket i livet man inte är nöjd med, så många områden man känner sig "efter" på så är det ibland t.o.m. svårt att se poängen att kämpa mot något av sina mål. Men på något sätt gör man det ändå. Det är inte utan att jag ibland funderar på om jag egentligen borde ha gett upp för länge sedan, att jag är för naiv för att inse att det redan är för sent att få något slags liv man känner sig nöjd med. Men det kanske är bättre det än att bara lägga sig ned och ge upp.
#2 Man får försöka fixa en sak i taget, och acceptera att vissa saker får vara tills man löst dom som är lite mer påträngande:p Men livet blir aldrig perfekt, och ingen har ett perfekt liv:p
Det är aldrig försent :) Man kan alltid få ett liv man trivs med, det är jag helt övertygad om.
“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”
-Stephen Hawking
![[T-Johan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Nä det är inte helt lätt, men om det är en depression i botten så behöver Du inte "anklaga Dig själv". Hade Du varit frisk skulle Du säkert vara lika älskad och uppskattad som andra. Men det är bra att Du är här på "Ensamhet". Här har Du alltid någon som lysnar på Dig. Även om vi inte kan hadgripligt kan "nå Dig" och vara med Dig.
Jag önska jag kunde göra mer för dig än att bara skriva här…du berörde mig! Du kanske skulle sätta upp mål? Bli medlem på sidor där man kan träffa folk i samma situation? Börja nätdetja? Vet inte hur gammal du är, eller kön, men kanske bli medlem i en förening i din stad? Sticka? Karate? Fotboll? Bokklubb?
Tack ni som skrivit! Jag vet inte hur jag hade klarat hösten utan de olika sajter jag är med i här på iFokus. Har haft så mycket att ventilera och ingen att prata med i verkliga livet eftersom min KBT behandlig är avlsutad och den enda vän jag kunde prata allvar med har vänt mig ryggen. Jag är otroligt tacksam för att det finns någonstans att vända sig!
#5 Jag är en man i 40-års åldern. Jag har funderat på det där med föreningar och liknande men jag har aldrig riktigt kollat upp det på allvar. Jag har lite speciella intressen och bor på en ganska liten ort. Återigen: jag har inte kollat upp så mycket så jag kan inte avfärda idéen, men jag tror det blir svårt att hitta något som passar mina intressen perfekt. Jag får kanske fundera på att skaffa mig något nytt intresse 
Nej, men allvarligt, jag har inte så mycket idéer just nu, men något måste jag ju försöka hitta på förr eller senare.
Jag är med i en internationell Facebookgrupp för dem med min diagnos. Det funkar lite sisådär om jag skall vara ärlig… Personligen skulle jag dock föredra att träffa folk i verkligheten, tror det skulle vara mer givande för mig. Så jag kommer tillbaka till samma problem: jag behöver börja umgås med andra människor, men jag vet knappt var jag skall börja. Inte blir det lättare av att man totalt snöat in de senaste dagarna, och ser ut att få fortsätta vara insnöad över helgen i alla fall. Men det är åtminstone ett övergående problem.
Starta ny diskussion