Del 1 I guess
Detta är början på min historia. Det är ingen som vet om detta förutom 3 vänner till mig. Ni får tolka den hur ni vill.
I början av 2:an blev jag "tillsammans" med en kille. Vi var nyfikna och detta ledde till att vi knulla. Efter vi haft det ville jag inte göra det mer. Det kändes konstigt och skrämande. När jag sa det till min kille så hotade han med att säga det till alla och då började jag fatta att det var fel. Ingen kunde ju få reda på det… Så såhär fortsatte det tills jag gick i 5:an. Då gjorde han slut med mig och han sa till alla i skolan att vi hade knullat. Detta gjorde att jag blev mobbad av alla i skolan och kände mig helt förnedrad och värdelös. På rasterna satt jag i ett hörn dit ingen gick och skar mig eller klippt mig i handen eller bet mig själv. Jag satt även och klippte mig i handen på lektionerna. Det konstiga var att ingen reagera på hur jag betedde mig. Detta slutade när jag flyttade och bytte skola. 8 år av rent helvete var slut.. för tillfället. Min syster visste om allt detta men hon hotade mig bara med det så jag skulle ge henne pengar eller göra saker för henne. Än idag flera år senare har jag fortfarande inte fått hjälp och ingen vuxen vet heller om det. Jag kan än idag inte prata om det. Jag kommer antagligen aldrig få hjälp för det som hänt men vad spelar det för roll längre. It's to late anyway.
yeye w/e fu
Nä det kan vara olika för oss. Jag ska inte gör några jämförelser mellan dig och mig. Sedan säga; "gör såhär". Men så mycket hade jag bakom pannbenet så jag insåg att jag var tvungen att välja i vilket "lag" jag ville spela i. Och vist är det så, det går inte att spela fotboll i ett bandy- lag. Inte ens om bollen är större. Men skulle jag spela bandy så fick jag försöka "spela" bandy i laget och sluta och börja när domaren blåser. Vilket lag vill du spela i? Vika regler gäller när du är på plan? Är domaren "ett askell"?
Wizzyaw, det finns elaka människor överallt och alltid dem som kommer trycka ner dig. Att du skadar dig själv visar bara att Dem har vunnit, tyvärr är det så. Den dag du tar dig i kragen och inser att det dem säger eller gör mot dig inte betyder ett skit. Den dag du inser att du inte behöver ta åt dig, den dagen blir du fri att se möjligheter i ditt liv.
Det kan ta månader, det kan ta år. Att ta steget i rätt riktning genom att t.ex. gå till BUP är en bra start. Du behöver hjälp att tänka i rätt riktning.
Man kan ta tabletter, det kan hjälpa på vägen, men det är ändå alltid Du som väljer ditt eget liv.
Wizzyaw, nu har Du två utsträckta händer redo att "stötta" Dig. Både Felicia och Qimsid är tjejer med "skinn på näsan". Dom "skojar man inte bort" i första taget. Se det som "Din möjlighet" till ett bättre och värdigare liv. Etablera en kontakt och lyssna.