Min erfarenhet av livet är att "vänner" eller "bekantskaper" kommer och går. Ser jag tillbaka på åren mellan 20 - 30 år så är det bara två, tre personer som jag fortfarande har sporadisk kontakt med. Dom "vänner", "bekantskaper" jag har idag är sådana som jag lärt känna dom senaste tio åren. Kontentan; människor kommer och går. Har jag fel, eller hur ser det ut för Er?

TS, jag förstår verkligen att du är upprörd över detta, allra helst eftersom du inte fått något riktigt svar på varför hen valt att säga upp kontakten med dig. Men jag måste ju säga att det är lite skumt att hen tog bort dig som vän på facebook också, helst med tanke på antalet fbvänner hen har. För hade hen bara inte orkat prata med dig hela tiden, så hade väl det varit allt. Men det här med fb också gör ju att man tycker att det låter lite skumt.

Men, när det har gått tillräckligt lång tid kommer du inte orka ifrågasätta det längre.. Tar lite tid innan man kan acceptera det, men jag lovar dig att du kommer sluta bry dig efter ett tag. Tills dess, så försök göra saker som får dig att må bättre och tänka på lite annat. Ta promenader, skaffa dig en hobby kanske. Och försök på något vis att få kontakt med nya människor. Du är värd så mycket bättre vänner, än den där andra personen som gjort sådär mot dig!

Jag hade en sån vän, som plötsligt sa upp kontakten med mig, och jag förstod inte alls varför. I flera veckor gick jag och funderade och ältade allting fram och tillbaks, men sen vande man ju sig och slutade tänka på det. Det är några år sen nu, och i våras skrev hon till mig och frågade hur det var med mig, hur mitt liv ser ut nu osv. Men jag svarade ganska kort på allting, kände inte att jag ville ha tillbaks en sådan "vän".

#1 Tommy, självklart kommer det och går människor ur ens liv, under hela livet. Det är liksom inget man kommer ifrån.. Men jag tror att det som gjort TS upprörd är att inte veta varför. Och jag förstår det.

Ja Du har helt rätt Felicia! Det är fråga varför. Man kan ju inte tvinga någon att ge en förklaring om personen inte vill. Samtidigt som man (TS) har god orsak att bli upprörd. Men undrar om man själv inte mår best av att försöka "skaka av sig" och "stå över" denna typ av oegentligheter.

#3 Är inte alltid så lätt att strunta i saker.

Näääääää……det det är också helt rätt Felicia. Och vad värre är, ibland gör det rysligt ont också. Som det inte var nog, man kan få ett eller flera känslomässiga ärr av det också. Men det är bra att TS tar upp det och att någon förstående person kan utbyta tankar. Det brukar lindra smärtan och göra ärren mindre.

De enda vänner jag har någon slags kontakt med idag är de som jag känt sedan barnsben. I stort sett alla de personer jag mött de senaste 20 åren har aldrig blivit mer än djupare bekantskaper, som varat så länge vi haft någon gemensam sysselsättning, för att sedan totalt dö ut. Till stor del beror det på att jag själv varit för passiv och inte hållit kontakten.

Personen jag nu skriver om har varit det enda undantaget. Vi har haft en del kontakt även privat, även om vi lärde känna varandra på en kurs vi gick tillsammans. Jag har försökt att göra saker annorlunda den här gången som t.ex. att hålla kontakten, även fast man inte alltid fått svar. Tyvärr funkade det inte ändå.

Jag har funderat på om jag har överreagerat på detta. Det är ju möjligt att jag har gjort det, men jag tycker faktiskt att hela tillvägagångssättet har gjort det hela mycket mer dramatiskt och tråkigt än nödvändigt. Precis som du skriver Felicia: hade det "bara" handlat om att inte ha mer kontakt hade det ju inte varit mer med den saken, sådant måste man ju respektera. Nu blir det mer ungefär som: "Försvinn ur mitt liv och lämna mig ifred!" Ok, det må vara en överdrift och mailen från personen har inte antytt något sådant, men samtidigt vet man ju inte. Men det kan ju också vara ett sätt för den här personen att göra det lätt för sig och slippa bli påmind om vad som hänt. Det är i så fall rätt egoistiskt, men så är ju folk ibland.

En annan sak man undrar över är när vänskapen övergick till att vara till besvär för motparten? Har det någonsin funnits ett intresse att utveckla en vänskap eller har det skett motvilligt redan från början? Eller har något hänt som förändrat situationen, har jag gjort personen besviken på något sätt?

Men givetvis måste jag ju förr eller senare släppa detta, för jag har inte alltför stora förhoppningar om att få reda på hela sanningen. I alla fall inte just nu. Jag skrev i mitt sista mail att personen gärna får höra av sig längre fram om hen vill, men att jag samtidigt inte förväntar mig något. Tyvärr riskerar man ju att bli cynisk av en sådan här händelse. Det lär nog dröja innan jag vågar öppna mig för en person på samma sätt som jag öppnat mig för denna person. Jag hade hoppats att denna vänskap skulle göra sådana saker lättare, men där ser man…

Ett sviket förtroende gör ont. Och är inte lätt att bara skaka av sig, i synnerhet om det är någon av det "motsatta". Svek är alltid en förbannelse och en person som sviker en gång kan med stor sannolikhet göra det igen. Då kan man trösta sig med att man har en svikare mindre i bekantskaps kretsen.

#7 Ja, du har rätt, jag känner mig sviken av den här personen. Jag hade redan börjat förstå att den här vänskapen inte skulle bli som jag hoppades på från början, men den här totala avsågningen kom väldigt oväntat, och dessutom i ett läge när jag redan var inne i en ganska djup depression vilket denna person kände till. Inget särskilt snyggt sätt att sköta en sådan här situation…

Nå, var glad att du fick se den här personens "rätta" sida innan du hunnit bli ännu mer fäst vid hen. Man får försöka se det positiva i den här oerhört jobbiga situationen..

Jag vet att du kommer klara det, kämpa på bara! Du har ju oss.

Tack Felicia! Ja, det är möjligt att jag har missbedömt den här personen från början. Man vill ju gärna tro att en vänskap som börjar bra skall fortsätta på samma sätt. Men saker och ting kan förändras . Kanske var det bara så att den här personen själv behövde en vän just då och sedan inte var beredd att fortsätta när behovet inte fanns längre. Sånt är trist, men det händer. Men det kan ju också ha varit jag som missbedömt hela situationen redan från början. Sådant är inte alltid så lätt att se, inte ens i efterhand.

Vi får se om jag hör av den här personen mer eller om det här verkligen var slutet. Men jag kommer att kämpa på iaf. Jag är glad att jag funnit den här sidan (även om det är tråkigt att den skall behöva finnas)!

Har suttit och läst om forskning kring ostracism eller social utfrysning som vi kanske skulle säga här i sverige. Det är både intressant och sorgligt att läsa om hur starkt påverkade vi kan bli av att bli utfrysta och utstötta, även om vi bara blir utfrysta av en enda person. Man känner igen sin egen smärta och ryser. Att frysa ut en annan person är bland det värsta man kan göra mot någon. Det är inte för inte som just utfrysning anses vara en så oerhört destruktiv form av mobbing. Det kan skapa själsliga sår som aldrig läker och t.o.m. på sikt göra människor sjuka. Då pratar vi i och för sig om mera långvarig och systematisk utfrysning, men även enskilda händelser kan ställa till med mycket lidande för den drabbade. Och enskilda händelser kan också leda till en mer permanent känsla av utfrysning även om den kanske inte stämmer med verkligheten. Men det är ju just känslan som är så destruktiv.

När jag träffade den här personen, som förresten är en kvinna, så fick hon mig att tro på min egen sociala kompetens och att jag minsann också kunde få vänner och känna att jag passade in någonstans. I och med denna händelse har i princip allt det där raserats, tvivlen på mig själv har återkommit och förstärkts, och känslan av att vara allmänt utfryst av omgivningen börjar kännas mer och mer verklig, fastän jag fortfarande på något sätt intellektuellt vet att det inte riktigt är så. Men känslan är svårt att motstå.

Ruggiga saker det där! Det är inte konstigt att man reagerat så starkt som gjort på den här händelsen. Däremot finns det saker man kan göra för att lindra smärtan och gå vidare. Och det är väl det jag försöker göra nu. Men ett hett tips är alltså att om du har en bekant som du inte kan/vill umgås med så ofta men som du ändå inte vill skall bli allt för sårad och förlora respekten för dig: frys inte ut den personen om det inte finns goda skäl till det! Om du gör det kan du riskera att bränna broarna för all framtid. Även om det inte spelar någon roll för dig just nu så kan det vara just den personen du senare behöver eller bara känner för att återuppta bekantskapen med. Vårda alltså dina relationer, även de som kanske inte betyder så mycket för dig just nu!

Wide Awake Dreamer, bli inte arg på mig nu för mina reflektioner och mitt perspektiv.

När jag läste tråden såg jag igen mig själv i din vän. Jag är en sådan som skulle kunna göra något sådant när jag fått nog av en person. Samtidigt som jag också varit i din situation och jag kan bli riktigt klängig och påstridig och inte kunna släppa taget när någon riktigt riktigt nära försöker lämna mig. Men idag har jag valt ut mina nära mycket noga, och vi har ett band som jag vet är ömsesidigt, det är främst med min partner och en vän som jag pratat med i över 7 år på internet.

Din f.d vän kanske tyckte att det inte räckte med att bara säga till dig att vänskapen är över. Hon kanske inte vill att du ska vara del av hennes liv och hon kanske inte ville att du skulle hänger dig kvar alls. Det kanske är just därför, för att hon inte mår bra av att vara vän med dig och hon kan inte hantera dig som hon tog bort dig helt på facebook. Hon vill helt enkelt bryta kontakten helt. Jag har gjort så med flera, när man känner att det inte klickar och relationen inte är bra och den aldrig blir bra då säger jag att vi måste gå separata vägar trots att den andre kanske inte håller med.

Ibland när man är vän med någon som är djupt deprimerad så kan man själv slinka med väldigt lätt och ta sig in i ett dåligt mönster, det blir till ett dåligt umgänge.

Det är väldigt tärande att vara med en person som mår mycket dåligt. Det kan vara väldigt ansträngande och om du var väldigt på henne trots att hon sagt att vänskapen är över så kanske hon kände att hon inte hade något annat val.

Du måste förlåta mig för att jag låter hård, jag dömmer dig inte och jag vet hur jävla starka känslor kan vara. Men truth is, du måste verkligen gå vidare och du är jätte stark som gör det! Det gäller att gå igenom känslorna och tyda signalerna som den andra människan faktiskt vibbar. Att vara för på när hon väl sagt upp kontakten kommer bara göra det värre och värre. Låt vänskapen helna genom att ta hand om dig själv och låt henne gå in i en annan krets. När du väl samlat dig kommer du att se mycket klarare på hela saken. Jag tror att allt har en mening.

#12 Nejdå, jag blir inte alls arg. Jag förstår vad du säger och om sanningen skall fram så kan jag tänka lite så själv ibland. Men för mig skall det ändå rätt mycket till för att jag skulle bryta med någon helt och hållet. Man kan ju åtminstone prova med att förklara att man vill dra ned på kontakten först innan man går så långt. Det gjorde hon aldrig.

Det är en av de sakerna som gör det så märkligt. Hon antydde överhuvudtaget inget om detta innan utan verkade inte ha några problem med att vi hade kontakt. Under den tiden vi var vänner hade vi som mest kontakt kanske en eller två gånger i veckan via mejl eller Facebook. Men helt plötsligt gick det tydligen inte längre, och där tog det tvärt slut. Jag bad henne givetvis om en förklaring men fick inte något riktigt tydligt svar. Och efter ett par tre mejl fram och tillbaka har vi inte haft någon mer kontakt. Det är några månader sedan nu. Jag skulle aldrig komma på tanken att jaga henne nu när hon sagt att hon inte vill ha mer kontakt. Jag blev bara så paff över att vi helt plötsligt var tvungna att bryta fullständigt med varandra. Det kom som en blixt från klar himmel.

Jag har skrivit i en annan tråd att jag fått veta att hon nyligen inlett ett förhållande. Jag misstänker ju såklart att det hör ihop med varför hon bröt med mig eftersom det verkar ha hänt inom samma tidsperiod. Men jag förstår inte riktigt ändå, jag tycker nog att hon kunde sagt något i så fall, det hade ju förklarat lite i alla fall. Jag föredrar raka puckar även om det ibland gör mer ont. Men det brukar också leda till att man förstår bättre och kan gå vidare snabbare.

Men även om jag inte förstår hennes val så måste jag ju såklart respektera hennes önskan. Och självklart har jag ju måst börja gå vidare i mitt liv och kommer att fortsätta med det. Det har dock varit lite svårt eftersom jag fortfarande går hemma sysslolös efter min sjukskrivning och har haft hur mycket tid som helst att tänka på allt som hänt (jag försöker dock att begränsa det, jag lovar). För att verkligen ta mig ur detta måste jag hitta någon ny sysselsättning. Jag väntar på hjälp av AF för någon typ av rehab eller liknande, men de tar tid på sig. Jag försöker verkligen hålla mig aktiv själv, men det är svårt i en liten stad.

Så ja, livet går vidare även utan min numera f.d. vän, även om det går lite trögt just nu. Jag får se om jag kanske skickar en julhälsning till henne längre fram, hoppas att det inte är något problem.

Jag tackar för dina synpunkter, de var väldigt intressanta! Det är ju möjligt att du har rätt om hennes motiv, men jag tycker ändå att hon kunde varit lite tydligare om det.

Lite onödigt att skriva om det här på olika ställen ser jag nu. Den andra tråden jag nämnde i senaste inlägget handlade egentligen om en massa olika saker som har hänt under året, tyvärr så halkade jag även in på denna händelse. Lite onödigt som sagt.