Jag är väl mycket yngre än du är nu och jag är i ett stadie då jag verkligen funderar på om ensamheten är något som jag verkligen vill ha. Jag har haft en väldigt mentalt mobbande uppväxt, speciellt inom min familj i form av skyhög betyg men ingen feedback, bara snäs på näsan och ett "jaha". Har alltid haft väldiga talanger för mycket av det jag gjort, speciellt på den kreativa sidan och i min uppväxt så har jag varit väldigt kaxig och inte brytt mig speciellt mycket om vad andra sagt, det placerade mig som en outsider och medan andra hittade en vän så gick jag mellan alla hela tiden, jag var aldrig ensam, många ville "leka" med mig men jag kände alltid att jag lekte bäst själv och nobbade många. Under vissa perioder har jag känt att umgänget blivit ett krav eftersom att mina föräldrar inte ville lämna mig ifred, min pappa tjatade jämt på mig att vara med någon, sen när jag väl va med någon så va det helt fel personer, jämt. Min pappa saknar förövrigt helt empati och kommunikationsförmåga och det är som att han fått alzheimers i förtid, lite sociopat skulle jag tänka mig, han förstår helt enkelt inte ironi eller andra "skämt", han verkligen förstår inte överhuvudtaget och då menar jag överhuvudtaget. I hans familj finns inga psykiska sjukdomar eller fysiska sjukdomar enligt han själv, vi är de bästa och friskaste generna någonsin (jaaaah och därför lider en av mina bröder av en autoimmun blodsjukdom, några av dem har ätstörningar, panikångest och mellanbarnet har legat på psyk ett antal gånger, och så har vi mig… säg vad som inte är fel på mig.) Han är borta ur mitt liv nu förövrigt… Jag känner ingen ork att ta kontakt med någon, bara för att ringa ett telefonsamtal känns det just nu som att jag behöver minst två dagars vila från allt och alla. Jag har kommit fram till att ensamheten gör en starkare, men det är skönt att ha några få där för en ibland, några som är lika en själv. Jag har en, ibland räcker hon och ibland inte… De nära vännerna jag hade förut var tonårstjaffs. Becca som är mitt stöd och som liknar mig har jag pratat med endast över internet, men hon är ändå den närmaste jag kommit och hållt ihop med i säkert 7 år nu.

Men det är många många som delar Er syn/inställning till ensamhet. I grunden är vi människor sociala och det är därför vi bildar föreningar, körer, suporter grupper och sy-juntor. Men vist de, vi är alla olika och bra är de. Psykologin vi läser i dagens skola bygger på att det är bra för oss själar att vara utåtriktade, att vara i "grupp". Arbetslivet lägger också mycket tygnd på att vi ska fungera i grupp. Det här är viktigt att förstå. Men men och det är också viktigt att förstå, man kan fungera utmärkt i en "grupp" och ändå leva ensam och uppskatta ensamhet. För många "ensamma" är arbetet den enda sociala grupp man tillhör. Och dom kan känna sig nöjda me de. Andra har ingen social grupp att var i. Det är en skapligt stor grupp och många far illa av det. Man kanske haft en grupp typ familj eller arbete och seda blivit av med den tillhörigheten. Nu drar vi mot jul och då om inte känner vi oss extra ensamma. Förmodligen därför att vi vet att "alla andra" är i sin "släkt/vän grupp" och inte vi.

ensamhet kan ju vara nåt att sträva efter om man har möjlighet att själv välja, att veta att någon kommer hem snart eller att någon väntar osv. men om man inte har nåt av allt det kan ensamheten bli ett helvete.

lite då o då kommer rapporter om hur viktigt det är med vänner och ett socialt nätverk - ensamma "tenderar att inte leva lika länge" som den som har en "flock" och känner sig delaktig i ett sammanhang…

fast å andra sidan… man kan känna sig ensam i en flock också eller i en parrelation.. ensamhet är troligen väldigt subjektivt…

#3 Sant Carib. Jag känner mycket för min morfar som är så gammal, 95 år och har förlorat de flesta i sin krets och sin partner och är nu påväg nedåtbacke… Tänk att inte ha någon kvar, dem du tytt dig till hela livet och de är bara borta. Barn och barnbarn som är yngre, har barn osv kan inte hälsa på så ofta. Den slags ensamhet är inte nyttig…

#4 gulligt att du tänker så om din morfar! har du pratat med honom om det?

känns inte kul att bli gammal…

#4 Jadå, han ska in på hem nu och han längtar så. På tisdag ska jag och mamma städa lite åt honom i hans hus och märka hans kläder. Han kommer få det jätte bra. Har varit på stället han ska till, helt nybyggt och massor av människor kommer han få träffa hela dagarna :) Dagarna kommer inte gå lika långsamt för honom ,det är jag säker på!

"….jag var med på en chatt från 20006 fram till 2009 men tyckte det var svårt att få "lagom" kontakt med andra människor,inte för mycket och inte för lite….."

Frivargen, du är allt välkommen på Ensamhet. Och då på

Dina vilkor.