Jag blir så förb… på dessa YNKLIGA män som först misshandlar, fysiskt eller psykiskt, och sedan förföljer kvinnan som en gång älskat dem. Jag har också misshandel i bagaget men kom undan lindrigt när jag äntligen gick. ”Han” skulle aldrig lägga en krona på att åka de tio milen jag flyttat när man hellre kan använda pengarna till alkohol.

Trots att det gått över 30 år har jag ändå alltid ”ett öga över axeln” och det kommer jag nog att få leva med. Konstigt hur någon genom hot och våld kan tro att de blir fortsatt älskade, det är ju tvärt om, för varje slag minskar kärleken.

Jag blir OCKSÅ så förb….. på ”samhället” som inte ”bojar” mannen med övervakning på livstid istf. att ”straffa” kvinnan och ev. barn som inte valt att ”skapa problemet”. Det är ju ett val HAN gör så att begränsa/isolera honom vore mer rättvist och vore ju mer eller mindre självvalt. Kan man inte bete sig vettigt får man ta konsekvenserna s.a.s. Tycker verkligen synd om dig och hoppas att du och dina barn ändå får det bra tids nog, även om det är en klen tröst nu.

Hm tack för ditt inlägg.. Jag kände att jag behövde få ur mig lite.. jag ger inget för samhället i dag usch ! Jag och barnen gör så gott vi kan men det är jobbigt att behöva leva så här . Och förmodligen kommer jag alltid hålla ett öga över axeln sånt går aldrig bota helt ! Och inte för att vara elak men honom kunde dom bosätta mitt ute i skogen nån stans långt bort ! så att vi som har blivit utsatta kan leva ett normalt liv och inte behöva gömma oss !

Så svårt att inte kunna råda dig eller lova hopp om bättring. Så känner nog många eftersom ingen mer svarat, synd lite omtanke i form av några rader med stöd på vägen kan göra under för själen. Jag tror inte man känner sig helt trygg igen någonsin innan man får besked om att personen är död, hemskt men sant. Var försiktig och var rädd om dig och dina barn. Hoppas också du får träffa den yngsta snart också, är han hos pappan? (Du behöver inte svara på det sista, bara en fundering från min sida.)

Det stämmer nog som du säger att man inte kan känna sig trygg nån stanns och det spelar ingen roll hur många dagar lr månader år det går så finns det där otryggheten rädslan m, den yngsta är hos pappan och orsak är att pappan har vänner som känner mitt ex som då gör att jag inte litar på pappan utan kan helt enkelt tala om vart vi bor . Detta äter ju upp mig innefrån att behöva av stå i från min son att barnen inte kan träffas och snart är det jul och mer ledsen blir man men så är det för många när julen kommer och inte bara över julen utan många andra tillfällen också så man måste avstå i från . På grund av en enda liten ynklig mann som på några år förstörde en hel familj och framtid Usch hatar verkligen allt detta .

Förstår jag dig rätt om jag uppfattar det som att du och yngsta barnets pappa är separerade men att det finns ytterligare ett ex. som är ynkryggen som förföljer dig och dessa två har gemensamma vänner. Komplicerat, kom ynkryggen in i bilden före eller efter pappan, inte viktigt men det är lite svårt att förstå hur du hamnat i detta elände. Jag känner spontant, utan att veta hur det fungerar, att här borde väl de sociala myndigheterna ha skyldighet att hjälpa till med kontakten mellan dig och barnet, om inte annat så för barnets skull, kontakt eller ”barnbyte” på ”neutral” plats och pappan stötta detta? De, soc. måste väl på något sätt redan vara inblandade om du lever skyddat?

Det är inte mycket till tröst att många delar din situation med saknaden av sitt barn. Varje barn/förälder relation som havererar är sorglig, är det dessutom p.g.a. tredje part är det än värre än om det varit du eller pappan som var ”anledningen” tycker jag. Julen är nog dessutom den helg på året som är känsligast när man saknar någon ”nära”, är det då någon som är i livet är det säkert ännu svårare – så nära men så (onödigt) långt borta s.a.s.

Mina tankar går till dig och alla ni andra kvinnor som har ett veritabelt helvete i er kamp för er rätt att leva tryggt med era barn.

Jag har ett par vänner som kämpat med vårdnadstvister, hot, advokater och en massa brutna överenskommelser under en längre tid.

För barnens skull kämpar min ena vän vidare med att kunna samarbeta med pappan. Jag försöker säga henne att det inte är någon idé. Mannen vill bara kontrollera henne genom att ständigt ändra tider, utebli från träffar med barnen och sen plötsligt dyka upp och fresta barnen med prylar, nöjen etc.

Hon är dessutom rädd för att mannen är hårdhänt mot barnen. De vågar inte prata högt i telefon med sin mamma, när de är hos pappan. "Pappa får inte höra", viskade den äldsta dottern en gång och sedan lades luren på. Min vän har dock aldrig sett några tecken på våld när barnen kommit hem till henne.

Ibland blir det som om en kvinna/mamma "straffas" för att hon en gång älskade och litade på en man. För de är ju inga monster när förälskelsen är det man lever i. Sen har ju de flesta kvinnor en förmåga att hålla ut länge i svåra situationer. Man får löften som man vill tro på och periodvis är ju allt så bra.

Det de som inte varit med om något liknande inte kan förstå är varför man inte lämnar mannen. Som om många kvinnor inte försökt!

Och de som verkligen fruktar för sitt liv…. Vem öppnar sin dörr för dem när de flytt i panik? Vem vågar en kvinna som lever med alkoholmissbruk, rädsla för att bli slagen och ständiga svek inpå skinnet prata med? "Alla" vet ju hur trevlig, lugn och hjälpsam mannen är. Som om de hade någon aning!

"Och de som verkligen fruktar för sitt liv…. Vem öppnar sin dörr för dem när de flytt i panik? Vem vågar en kvinna som lever med alkoholmissbruk, rädsla för att bli slagen och ständiga svek inpå skinnet prata med?" Du har en poäng där, Marinda. Det handlar om lojala vänner, sådana som visar osjälvisk omtanke! I min ungdom umgicks jag med ett par, alltså båda två. När han börja "strula", bröts kontakten med båda och jag begrep inget. Efter 15 år träffar jag henne och fråga var som hänt. Hon berätta att hon fått skippa alla gemensamma vänner för sin och deras skull. Han trackaserade alla som hon skulle kunna "dra nytta av". Men hon berätta att hon fått mycket hjälp av Jehovas Vittnen som alltid var hennes och dotterns säkra till- flykt. Lojala pålitliga vänner är guld värt.

#4 Har du någon som står dig nära, som du kan prata med om din och dina barns situation? Undrar lite om du kan känna dig trygg med att din yngsta har det bra där hon/han bor.

Jag vågar inte försöka mig på att råda dig kring hur du ska hitta en väg ur din situation, för jag vet alldeles för lite om hur du haft det och hur du lever idag. Men om du har kontakt med någon som kan hjälpa dig till att få träffa det barn du saknar så mycket tycker jag att du ska undersöka hur det kan göras på ett sätt som känns OK för dig.

Kan ni inte träffas just nu, så kan du kanske få hjälp att meddela dig med barnet: foton, filmade meddelanden i mobiltelefon eller kanske brev om barnet är så stort att det kan läsa. Jag kan givetvis inte helt förstå hur det känns, men har själv barn och begriper att saknaden och ovissheten måste vara mycket smärtsam.

#7 Ja, modiga och handlingskraftiga vänner kan en utsatt kvinna behöva. Men kruxet är nog att man ofta umgås parvis. Du anade väl inget, får man anta? Och den kvinna som vill komma loss ur situationen måste känna sig säker på att hon vänder sig till rätt person.

Vi som stått/eller står utanför kan också ha svårt att fatta varför kvinnan i fråga tycks försvara mannen när man uppmanar henne att lämna honom.

Det där med misshandel är en svår sak att förstå. Oftast börjar det inte med våld, utan mer som du T-Johan beskriver att den kvinna du berättar om sade. Först blir kvinnan eventuellt allt mer isolerad från sina gamla vänner. Om mannen missbrukar något finns skam med i bilden - hon skäms för att han missbrukar. Det där blir nog värre om paret har barn - "Tänk om soc får veta? tänk om de vill ta barnen ifrån mig?" etc.

Personligen lyckades jag inse att det var dags att gå när jag levt tillsammans med en man med eskalerande alkoholproblem i några år. Det var ingen fysiskt våldsam man, men det ökande drickandet (gjorde umgänget med andra svårt) och opålitligheten, samt hans allt mer aggressiva beteende räckte för att den kärleken skulle dö. Vi hade inga barn, så på så vis blev den oundvikliga separationen definitiv och jag behövde aldrig mer ha kontakt med mannen ifråga. Kan nog säga att det gav mig en läxa för livet. Den man jag levde med var mycket omtyckt av alla vi kände och känd för sitt lugn och sitt tålamod. Föga anade folk runt oss hur hans sämre sidor såg ut.

Människor har fasader och skyddar sina hemligheter till varje pris, verkar det som. Inte minst barn skyddar sina ibland väldigt destruktiva föräldrar, vilket är så fruktansvärt tragiskt.