Alltid ensam
Jag kan inte hjälpa det, eller?
Jag vill inte se ut som jag gör, utan smink har jag en killes ansikte.
Jag är kort, tjock och ful.
Jag har ingen ljus, mjuk röst, min är dov och krasslig.
Mitt hår är varken långt eller mjukt.
Jag klär mig inte efter mode.
Har aldrig varit tillsammans med någon och killen jag tycker om är tillsammans med min bästa vän, kände honom innan de ens träffades.
Hur ska man kunna leva utan att då känna sig omtyckt eller behövd?
Är det på grund av hur jag ser ut?
Är det på grund av hur jag beter mig?
Är det på grund av hur jag klär mig?
Är det på grund av sättet jag pratar?
Mår bara så sjukt dåligt av att behöva se dom tillsammans i skolan, medan jag alltid får sitta ensam.
Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Vad har jag gort för att bli dömt till att aldrig få bli älskad?
… Behövde få det ur mig, vill inte ha någons medlidande.
Hej tjejen! Är de du på avtaren? I så fall ser jag med egna ögon att du inte är ful utan jätte fin.
Vet inte hur gammal du är men men gissar att du är i toåren o då känner nog de flästa som du mer eller mindre.
Är helt säker på att de inte är något "fel"på dig. Du förtjänar inte att känna som du gör.
Mitt tipps till dig är att tänk att du är att du tängker att du är jätte snygg o jätte bra på alla sätt även om de inte käns så nu. Då speglas de utåt.
Styrke kramar till dig..
Jag äter inte mina vänner. Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.
Ja, det e jag. Kan inte hjälpa det bara :(
E 18 år och har aldrig haft någon som brytt sig om mig, blir rätt ensamt. Hatar bara att vara ensam varje helg och varje kväll.
Har alltid blivit mobbad p.g.a. tidigare övervikt och senare för anorexia, blir bara deppig av att vara inne på sociala medier, typ facebook, och se hur kul alla andra har det medans man själv sitter ensam hemma en lördagskväll.
Menar inte att låta som någon fjortis som fiskar kommentarer, men vet att det lätt blir så när jag över reagerar.
Tycker inte att du över reagerar eller låter som en fjortis.
Förstår att de känns jätte jobbigt att vara i din situation.
Antar att mobbningen har satt sina spår o att de bidrar till dålig själv känsla o självförtroende.
Har du någon hobby du gillar så kan du bygga på de o träffa vänner som har samma intresse. Då har man något att prata om sen kanske man kan göra andra saker tillsammans oxå.
Jag äter inte mina vänner. Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.
Jag vet att det kan vara väldigt jobbigt och svårt att känna sig helt ensam, att inte ha någon att vara med och ha kul med. Men som det skrivits tidigare i tråden, kanske har du något intresse? Det finns många föreningar man kan gå med i och få vänner genom. Oftast blir det enklare om man delar något intresse. Då blir det ju det som är fokus.
En annan sak du kan försöka tänka på är att om någon säger något taskigt till dig, tänk att denne inte vet vem du är egentligen. Förmodligen är personen ganska osäker själv, och beter sig illa av den anledningen.
#3 & #4 Jag red förut, men fick sluta p.g.a. av att jag började gymnasiet och hade inte längre tid för hästar.
Känner igen mig lite själv i det du skriver här(när jag var ung). Men jag ändrade stil,blev tuff(utåt),bytte vänner(skaffade dom genom min syrra) som var äldre än mig själv.De tyckte om mig som jag var.
Men försök att förstå att du är värdefull och det finns bara EN som du.Var glad att du är du och inte som alla andra(som hjämt /oftast jagar efter att följa modet m.m. Du duger bra som du är. Titta dig omkring i skolan t.ex. det finns säkert någon där som är/känner sig lika ensam du.Du kanske kan bli vän med den personen?
Våga för att vinn,stå på dig vännen.Kram.
Åter igen, ensam… Killen jag e kär i gjorde slut med min kompis förra veckan och erkände nu vad jag tycker om honom.
Det dåliga, han e fortfarande kär i min "kompis" som gjorde slut med honom för att hon ville kunna vara med vem hon ville när hon ville, utan att han skulle bry sig om hon kysste en annan.
Oavsett… Hur går man vidare…?
Att bli nobbad rakt av: Du vet att jag inte tycker om dig, utan bara henne.
Varför? Vad har jag som inte hon har…?
Jag vet att hon e smalare än mig, ser bättre ut och har ett fint leende… men har hon inte bevisat vad hon vill…? Vet att han e sårad, men orkar inte gå o bära på det mer…
Vågade du verkligen fråga killen? Jisses så modig du är!
Jag befann mig själv i en liknande situation när jag var 16. Killen jag spanade blygt på tre veckor in på höstterminen, föll för den söta tjejen som dök upp i klassen då. Hon och han blev ihop. Det var en jättetrevlig tjej som jag blev kompis med.
Hela höstterminen fick jag gå och hålla masken. Det sved i hjärtat varje gång jag såg dem ihop. Under tiden lärde jag och tjejen känna varandra bättre. Hon visste ingenting om hur jag kände för hennes pojkvän. Bl a fick jag sitta mitt emot dem på tåget (resan till skolan var lång) vårterminens första dag. De satt och mös och såg varandra djupt i ögonen mitt framför mig. Så där som bara nyförälskade kan.
Det hela slutade så småningom med att min kompis gjorde slut med killen (var smärtsamt och skrämmande för henne). Hon och jag var vänner då och jag var den hon berättade hela den bedrövliga historien för.
Vi är fortfarande vänner, många år senare.
Du verkar så stark i dig själv. Stå på dig! Någon kille kommer att bli mycket lycklig med dig en dag. Det är attraktivt att våga vara sig själv. Det kommer du att märka när rätt kille närmar sig dig.
Medarbetare på Marsvin i Fokus
”Be true to yourself and you will be false to nobody.” Shakespeare