Det jag skulle vilja säga till dig är att du får utmana dig själv. Det är då man får det man vill ha.

Jag förstår dig. Är i samma ålder som du och i ungefär samma situation. Det är svårt att utmana sig själv om man är rätt så långt nere i skiten. Jag tycker att du skall söka hjälp hos psyk och prata med en psykolog som kan hjälpa dig. Jag och min psykolog träffas en gång i veckan och att prata med henne är som att prata med sin bästa kompis fast bättre. Man kan gråta hur mycket man vill, bara prata om sig själv hela tiden utan att få dåligt samvete och lyssna på den andres problem. Problem som jag haft i hela mitt liv underlättades drastiskt under förloppet av knappt ett år. Nu skulle jag kunna ta emot uppmuntringar som "utmana dig själv" men det kan jag säga att det hade jag aldrig kunnat för ett år sedan. Fick bara ångest när folk sa till mig vad jag skulle göra, eller det värsta.."bara gör det"…..

Klart att det är skitsvårt att utmana sig själv om man är långt nere i skiten. Men samtidigt så är det ju så att är man kvar i skiten så väljer man ju det hellre än att ta sig ur.

Absolut. Det beror ju på hur man definierar att utmana sig själv. Att utmana sig själv att uppsöka hjälp är ju en slags utmaning medan att gå ut på stan och se till att ha en 10 minuter lång konversation med minst 5 olika personer är en annan.

Men det är en utmaning oavsett 

Det låter jobbigt och slitsamt för dig och vad ledsamt med din älskade häst. Jag tror att det kan ändra sig med tiden ändå då du bara är 20 år….kram till dig

#3 Så du anser att hur man nu är har det så är det enns eget fel och man får skylla sig själv om man inte gör något åt det?

Hoppas jag missförstår dig samt hoppas ännu mer att du, om så inte är fallet är politiker.

TS: Det blir verkligen extra tungt när någon uttrycker att de är så ensamma trots att de har någon eller några vänner i sitt liv.

Jag brukar försöka tänka ibland när det inte finns någon alls i mitt liv, att den dagen det gör det så innebär det en skillnad med 100%.

Hoppas du snart finner någon som lika mycket finner dig!

Mår du rent allmänt så dåligt att du bara vill ge upp - tveka inte att söka hjälp om än bara för rådgivningsssamtal per telefon.Nationella hjälplinjen finns också.Där kan du vara anonym.

KRAM!

De är tungt när man inte har någon jag vet hur de känns. O kan hända att de är annu värre i din ålder då man" skall vara ung o lycklig ha 100 vänner vara bjuden på fest varje helg få 1000 sms om dan från beundrare" osv. Kommer ihåg att jag kände så i din ålder.

Sen blir de ju inte bättre av att man får ta bort en vän. Jag känner med dig o beklagar. Fast du får tänka att han har de bra i häst himelen nu.

Skickar dig 10000 styrke kramar..

#7 Man kan inte hjälpa andra om man själv inte börjar att göra någonting åt sitt problem. O det jag menar är att alla har ett val, att antingen väljer man att stanna kvar i sina problem eller så väljer man att vilja göra någonting åt det. Även om det kan betyda att man söker hjälpa av någon.

Annaruss: Duktig du är som orkar kämpa på. Livet är inte lätt. Speciellt inte när man känner sig ensam och oälskad. Grattis i förskott. Oj fruktansvärt din kära hästvän dött. Måste vara asjobbigt.

När du mår så här dåligt, kanske det kan vara bra att prata med nån. Har du nån kurator eller så, som du kan ventilera dina tankar med? Jag har en kurator, hon är bra att prata med.

Keep on fighting. Kram från Lisa :)

TS! Bra att du berättar här hur du känner. Mitt råd till dig är att se dig om efter andra sammanhang i livet. Kanske finns det någon ridklubb/hästklubb i din närhet där du kan hitta likasinnade, samtidigt som du utövar ett intresse? Är du politiskt intresserad? Hur är din arbetssituation, jobbar du ensam eller är ni ett "team"? Gillar du i så fall dina arbetskamrater? Hur är din kontakt till släkt och familj?

Känner mig också väldigt ensam (men ja, jag är en sådan som har sambo - det är dock min enda riktiga vän) och förstår din frustration. Det är livsviktigt (!) att få ventilera sig och känna att man har ett sammanhang. Du har ett jobb i alla fall - grattis till det :). Och råd med hästar. Just ja, mina djur har betytt otroligt mycket för mig så våga sörja din förlust, och gläds sedan åt de hästar du har kvar. Djur är också våra vänner, om än inte på samma sätt som människor givetvis.

#10. Jag förstår ditt tankesätt, men oftast när människor mår riktigt dåligt så är det för att de känner att de inte har något val, dvs de känner sig maktlösa i sin situtation. Det är skillnad på reella val och tänkbara val.

Det här innebär givetvis inte att situationen är hopplös, men att säga att det vore så enkelt som att ta tag i sig själv eller nästan bara att "rycka upp sig" (vilket det ibland låter som på dig), och "helt enkelt göra något åt saken" är rätt känslokallt. Det krävs stöd och kraft, men också MÖJLIGHETER. Andras jobb är att ledsaga den ledsna personen till dessa möjligheter :). För mår man dåligt så ser man ibland inte skogen för alla träd. Är i den sitsen själv.

Men ändå så gör man o har man val att göra. Antingen mår man dåligt eller så bestämmer man sig för att inte må dåligt. O sedan utgår man från det. För det finns hur mycket hjälp som helst att få, bara man frågar.

Det är inte alls känslokallt ett säga att någon ska rycka upp sig, snarare en provokation i positiv bemärkelse. Men många uppfattar orden rycka upp sig som negativa därför att det är så jävla svårt att rycka upp sig. Men frågar man inte om hjälp att rycka upp sig, så lär man inte heller få hjälp. Utan få då klara sig själv genom sitt problem. Ibland funkar det bra ibland dåligt.

Hur du uppfattar saker är ju upp till dig, men man ska väl inte ta saker allt för givna heller. För inte en enda människa vet hur jag tänker förrän jag säger så eller blir tillfrågad hur jag tänker.

Till ts, ge inte upp, ge inte upp, ge inte upp

Bra Lumos1

Håller med. Ge inte upp.

Jag kämpar på, det går upp och ner.

Började inleda en relation med en jobbarkompis, idiotiskt kan tyckas men sånt som händer. Han insåg att det det inte bara var pang på, utan jag behövde någon jag verkligen kunde lita på innan jag öppnade mig helt och hållet. Det gick ett par månader och han började bete sig lite småskumt.

Men så en kväll, när vi var på fest kommer en full barndomskompis till honom fram till mig och utbrister "Tjena, är det du som ligger med *****?, eller är det inte du som är mia som han är ihop med?" (hon heter något annat egentligen) Jag blir helt stumm då mia är min andra kollega.

Han ser på mig att det var visst fel och ursäktar sig. Och jag vänder på klacken och går.

Är det konstigt att man bygger en ännu högre och starkare mur runt sig själv när man gång på gång blir sårad av andra. Har ingen större lust att gå tillbaka till jobbet efter semestern om man säger så.

Det är hemsk jobbigt när det händer något sådant och det tar tid att komma över det. Den härliga känslan av förälskelse gör att det är helt klart värt att ta chansen och även risken att bli sårad igen.

Hej kan ej ge dig råd för att mår precis lika dåligt känns som att man är osynlig hatar mitt liv

samma här som #18, jag kanske bara är 15 år men lider av en rad psykiska sjukdomar, har inte EN ENDA VÄN, aldrig haft, någonsin. Försökt ta livet av mig sen jag var 12 år jag mår så sjukt dåligt men lev, börja tävla med dina hästar eller nåt, du kanske finner en gnista

,Hur går allt för dig?kämpa på och ge för fan inte upp. du är alldelles för värdefulll för det vet du!

Hej jag är 16 år och har valt samma program som du valde!

Känner precis som dig! Har inga vänner alls, min bästa vän är min hund..

Är som sagt helt ensam och undrar som dig, är mitt liv ens värt att leva? Jag har ingen att prata med eller skratta med eller någonting, helt tragiskt!

Hatar mig själv, har lust att slå ner mig själv för att jag är så himla ful/äcklig och allting….

Hoppas dock att du får det bättre! Alla borde få vara glada och ha vänner osv!

Ville bara skriva att det finns fler i samma sits som dig! :/

#21 Du får gärna skriva ett PM till mig om du vill prata.

Ni andra också!

Vet hur det är att förlora djur, även hästar.. förlorade min Gibson som i princip var mitt liv. Har aldrig gråtit så mycket. 
Vad har du för pollar:)? Hästtjej här i samma ålder… Som gärna pratar om allt möjligt!
Kämpa på <3 x