Du och jag ha det exakt likadant! Det kändes som jag läste en text jag skrivit utifrån mitt perspektiv. Jag har en bästavän som jag endast träffat 3 gånger och jag älskar att vara med henne. Jag vet inte vad det är som gör så det känns så för oss. 

Jag är lika, bortsett från att jag inte har någon bästa vän, på skolan kunde jag umgås även om jag gärna var tyst och ifred men att följa med hem eller ta med någon hem - att hitta på något överhuvudtaget efter skolan avskydde jag (tog studenten i våras).
Jag har även nu världens problem med att åka in till stan och göra något med den egentligen enda jag har som vän, men precis som dig så längtar jag bara tills de åker hem eller tills att jag åker hem.

Har aldrig varit social, hatar att umgås men yrkesmässigt tycker jag det är jätte roligt. De få gånger jag får komma ut och göra något, att hjälpa till älskar jag men att umgås bara för att umgås - aldrig. På det vis avskyr jag människor, men som sagt, yrkesmässigt fungerar det för då intar jag en helt annan roll.

Jag trivs bäst ensam eller med en go pojkvän, men det ska vara (ursäkta ordvalet) jävla rätt människa för att jag ska kunna umgås mer än en, två timmar. Min första pojkvän bodde jag tillsammans med i 1½ år, vi var tillsammans i ungefär 3år och umgick i stort sett varje dag och hela dagarna, honom kunde jag vara med hela tiden och ville det. 
Men han är den enda någonsin jag kunnat umgås med utan problem i mer än 2 timmar. Ingen annan, efter 1 timme är det otroligt jobbigt.

För att svara på din fråga, alla är olika och man tyr sig till olika människor. Du har tytt dig till din barndomsvän och ingen annan har riktigt "fallit dig i smaken" om man säger så, andra kan umgås med allt och alla medan andra (som vi) verkligen måste ha rätt människa för att tåla mer än någon timme. Individuellt =)
Mina syskon och släkten totalt är jätte sociala, jag är totala motsatsen.

Sådär var det för mig också när jag gick i skolan. Det fanns ett par enstaka vänner som jag kunde vara med hur mycket som helst efter skolan utan att det kändes jobbigt på något sätt. Men däremot blev det ofta jobbigt tillsammans med andra och jag undvek ofta att följa med andra kompisar hem och ännu hellre att bjuda hem dem till mig. För mig var det någon slags blyghet det handlade om, jag vågade inte vara mig själv tillsammans med andra, bara med vissa personer. Var rädd för att andra skulle tycka att jag var konstig på något sätt. Sorgligt att man kan ha sådana känslor redan i lågstadieåldern, men så var det. Nu vet jag iofs inte om det är så för er också, men det var min upplevelse.

#2 Jag är inte heller speciellt social, men samma för mig, när jag jobbar så blir jag också som en annan människa, då kan jag prata och vara social, men inte mot de i skolan.

Ja, jag tror nog också att det måste vara rätt människa, för mig är det faktiskt också så - alla i min familj är jätte sociala utom jag. Och min bror har huur många kompisar som helst, medans jag har min barndomsvän som jag bara vill umgås med på fritiden.

#3 Jag tycker också att det är jobbigt att umgås med andra när jag inte känner dom så bra, men om jag känner de jag umgås med blir jag mycket socialare, kanske är drf jag har svårt att skaffa vänner, men för mig gör det inget. När jag var mindre trodde jag faktiskt att det var fel på mig, men nu bryr jag mig inte om jag bara har en kompis, för jag trivs ju med det.

Känner igen mig i din text så mycket, jag är ungefär samma, jag vågade inte 'vara mig själv' för att jag var rädd att någon skulle tycka att jag är konstig. Jaa, herregud, det är lite konstigt, men min mormor säger att jag alltid har varit en ensamvarg, hehe…

#4 Precis så är det med min, hela min släkt och familj har jätte många vänner och jag har egentligen inte en enda. Det är en som jag kan umgås med men jag drar mig gärna in i det sista.
Sedan är jag totalt annorlunda till resten av min släkt, varför vet jag inte men jag skiljer mig ganska tydligt emot resten.

#4 Jag var väl egentligen inte heller så värst bekymrad över det tidigare. Tror jag trivdes ganska bra med att ofta vara ensam på fritiden. Jag hade liksom en fantasivärld som jag levde i och kunde roa mig med. Och så tyckte jag att jag faktiskt hade socialt umgänge så att det räckte till. Men det här har följt med mig upp i vuxen ålder och nu är det länge sedan jag tappade kontakten med de där speciella vännerna. Så nu är jag helt ensam. Det är inte så att jag deppar ihop totalt av ensamhet, jag kan fortfarande roa mig på egen hand, men visst är det tråkigt ibland. Fördelen med att kunna roa sig själv när man är ensam är väl att man inte blir alldeles skogstokig av ensamhet, men samtidigt tror jag inte det gör det lättare att bryta den där ensamheten. Till slut känner man sig lite väl trygg i sin egen lilla värld och det blir bara allt jobbigare att bryta sig ut.