Har läst nu ikväll, men hade tänkt gå och sova. Så jag svarar på det imorgon, så känn dig inte bortglömd! 

Kram.

Dina funderingar berör mig. Känner igen det där att både trivas och otrivas med ensamheten. Jag har varit en sorts "eremit-periodare". Då hade jag långa perioder av tämligen trivsam ensamhet. Jag läser mycket och det är ju sällan man gör det i sällskap. Hade en katt på den tiden och det räckte med hennes sällskap, när jag satt i min eremitgrotta av självvald isolering. Jag gick långa promenader i naturen och njöt av tystnad och naturljud. Det var den positiva sidan av det.

För det fanns naturligtvis en negativ sida också. Ibland kände jag med att det hade varit kul med sällskap till bion eller på en restaurang. Och när jag varit i min grotta rätt länge var det svårt att bryta vanan och ta mig ur isoleringen. Kompisar hade svårt att förstå varför jag inte hörde av mig på så länge och blev nog sårade när jag gav så dålig respons på deras kontaktförsök. Det kunde ta emot när jag skulle ringa någon, fastän jag längtade efter att få prata med dem. Ibland var jag ledsen och visste inte vem jag skulle höra av mig till, för jag hade ju varit så "tråkig" så länge. Det var nog inte lätt att förstå sig på mig på den tiden.

Numera har jag familj och kan längta mycket starkt efter en möjlighet att få krypa in i grottan och njuta av ensamheten. Det kan dröja väldigt länge innan tillfället uppstår.

#2 Alla är vi olika, som sagt.. tror en del av oss gillar ensamheten medan andra behöver liv omkring sig :). Egentligen är det inget dåligt med det, men det har bara blivit så att det klassas som dåligt att gilla ensamheten liksom .. det är synd.

Jag undrar vilka som klassar oss egentligen, måste vi ensamma

acceptera klassifieringen.

Tänker på  också hur märks det att vi är 'sämre sort'; kanske att man inte blir bjuden till parmiddagar m.m. i såna fall lider jag inte.

Intressant läsa här andras funderingar kring en viktig mapp i livet.

Jag är för det mesta nöjd med esamheten, men ibland saknar jag dom som inte finns för mig längre och då kan jag känna djup depressio som tycker mig i sängen och vill inte höra musik eller radio, vill inte skriva eller göra nogot.

Att få tag på nya nära vänner verkar vara omöjligt.

#4 Det känns bra att jag inte är ensam, faktiskt.. men ja, nya vänner är omöjligt att få verkar det som.

Kan det bero på att kontaktytorna (som det så tjusigt heter) i samhället har minskat?

Nu vet jag ju inte hur gamla ni är. Men för mig som varit vuxen i många år finns det minnen av ett annat sätt att träffa nya människor. Förr var inte allt så schemalagt. Fritiden var inte inbokad på samma sätt som nu. Det där blev jag varse när min son och vi föräldrar skulle åka på något kul, t ex leksaksmuséum eller Tom Tits i Södertälje, någon helg. Vi ringde då runt efter en kompis som kunde följa med (här finns inga jämnåriga syskon). Men det var väldigt svårt att hitta ett barn som inte hade hela helgen inbokad sedan länge. Så där verkar det vara för allt för många vuxna också. Hur ska man då kunna knyta nya kontakter spontant?

Har man små barn finns ju sandlådan och öppna förskolan, där föräldrar träffar andra föräldrar. Men hur ska tonåringar och vuxna singlar utan barn göra?

Om man är ensam och har fastnat lite i det liv där man sköter sig själv är det inte fullt så lätt att bara trava iväg och anmäla sig till någon sorts studiecirkel eller kurs. En gång gjorde jag det. Men det kostade på och var inte helt lätt. Jag älskar att dansa och ville gärna lära mig foxtrot och bugg. Då satt jag länge hemma och fantiserade om hur pinsamt det skulle vara om "alla andra" kom i par. Tur att jag vågade! För jag hade helt fel. På den danskursverksamheten lät lärarna alla dansa med alla. Men nya kompisar……. Då hade det behövts en hyfsat lång paus, en kaffeautomat och några bord att mötas vid. För det går inte att prata så värst mycket medan man lär sig dansa :)

Det skulle vara intressant att höra vad ni andra har för erfarenheter av att söka er till idrottsföreningar, studieförbund eller intresseföreningar. Har ni blivit bekanta med nya människor där?

# Bra fråga du ställer; "Måste vi ensamma acceptera klassifieringen?"

Alla är vi ensamma i någon mån. Även om man har såväl nära vänner som mer ytligt bekanta, så har man ändå någonstans längst inuti vad jag brukar kalla kärnan eller mitt innersta rum. Därinne är man ensam med sig själv. Jag tror att det måste vara så och det är det inget ont med.

Men jag undrar, som ni andra i tråden, varför det är status på att ha många människor man kan kalla kompisar och vänner? Det är väl ingen tävling???

Hur definierar man, för övrigt, en vän? För mig är det en person som står mig mycket nära, som jag litar obetingat på och som finns där för mig när jag behöver någon som lyssnar. Och jag finns där på samma sätt för mina vänner. En vän är någon som jag kan träffa och prata med, efter långa uppehåll i kontakten, och ändå kan det kännas som om vi sågs för en vecka sen. För mig tar det nu för tiden flera år innan jag släpper en ny människa så nära inpå att jag kallar den min vän.

Kompisar är inte riktigt samma sak för mig. De kan vara blivande vänner. Men mina kompisrelationer kan även stanna på den nivå de är. En kompis är någon jag delar ett intresse med eller har barn i samma ålder som. En kompis pratar jag privata saker med, men inte så känsliga.

Bekanta har jag gott om. Men de vet inte särskilt mycket om mig. Det är också en kategori som jag har "sociala masken" på ihop med.

#6 Jag gör inte sådant.. jag vet inte varför, det lockar bara inte. Jag tycker människor i min ålder, jag är 22 år, är ytliga och kräver mycket av sina vänner och jag är inte sådan själv så jag avstår väl sådant helt enkelt pga mina fördommar liksom. Om ni förstår hur jag menar?

Jag trivs i min ensamhet, jag slipper höra på skitsnack som också finns bland människor i min ålder och jag kan ta vara på mig själv när jag behöver utan att höra från någon hur egoistisk jag är som inte vill gå ut med dom en dag liksom.. som sagt, människor i min ålder är rätt ytliga och krävande (inte alla, men de jag träffat). Det djupa, sanna och personliga finns inte känns det som, bara en massa krav och förväntningar på en. Sådant klarar jag inte av… för jag gillar att vara själv som sagt, men många har inte accepterat det. MEN jag längtar tills jag träffar någon som kan acceptera mig och inte gå runt och sura på mig för att jag är s.k tråkig..