Mer ensam nu än någonsin
Jag har varit väldigt ensam sedan jag gick ut gymnasiet. Ja, egentligen var väl ensam redan under gymnasie tiden, men när man hela tiden är omgiven av folk och är på fester var och varannan helg så tänker man inte på det. Men efter att jag slutat gymnasiet, gjort klart värnplikten, börjat plugga på universitet och flyttat för mig själv så började jag inse att jag spenderade nästan all min fritid ensam. Under många år åkte jag hem till mina föräldrar på helgerna och kunde på så vis hålla den värsta ensamheten borta, men sedan min mor fått ett återfall av en psykos-sjukdom och spenderade långa perioder nermedicinerad och/eller väldigt orolig så blev det mest bara jobbigt att åka hem. Det låter hemskt, men så kändes det. Och när min far sedan fick en stroke och blev lite personlighetsförändrad så blev det ännu jobbigare. Jag gled ännu längre in i min ensamhet. En gammal barndomskamrat som bodde på samma område som mig var ett sporadiskt umgänge under några år, men när han flyttade försvann den sista vännen ur mitt liv. Studier, arbete och arbetsmarknadsåtgärder har gett mig tillfälliga umgängen, men det är aldrig något som har fortsatt på fritiden. Jag har förresten en syster också, men hon har egen familj och eget umgänge och vi har egentligen bara sporadisk kontakt idag.
Men en väldigt konstig grej med allt detta är att inte känt mig så värst ensam under alla dessa år. Jag har vetat att jag har varit ensam och visst har jag även velat ha umgänge, men på något sätt har jag bitit ihop och lyckats intala mig själv att jag inte känt mig ensam. Jag har heller aldrig varit särskilt dyster eller "deppig" av mig utan har alltid haft förmågan att se det positiva i tillvaron.
Allt detta förändrades under 2011. Under senare delen av vintern 2010/2011 kollapsade mitt liv totalt efter en tids isolering och jag kände för första gången att jag var riktigt deprimerad. Jag kom i kontakt med primärvården och fick diagnosen Fobisk personlighetsstörning. Under resterande delen av 2011 hade jag kontakt med en kurator med KBT kompetens och jag började en arbetsmarknadsutbildning där jag kom i kontakt med andra lite utsatta personer. Där träffade jag också en person, en kvinna, som jag vågade öppna mig för och berätta om min diagnos. Till min stora glädje var hon mycket förstående. Hon hade själv haft lite egna psykiska besvär och vi fick väldigt bra kontakt. Jag upplevde att mitt liv höll på att förändras till det bättre. Jag hade fått en diagnos som hjälpte mig att förstå mig själv bättre, jag hade samtalsstöd av en kunnig terapeut, jag började få ett ökat socialt självförtroende, började se möjligheter att få jobb inom "mitt" område, jag umgicks dagligen med ett gäng ganska sköna personer och jag trodde att jag t.o.m. var på väg att få en ny "riktig" vän som jag kunde umgås med privat. Jag började inse hur mycket jag hade missat genom att bara vara för mig själv under så många år.
Men allt detta visade sig vara mycket bräckligt. Efter att jag slutat på arb.marknadsutbildningen kände jag hur jag började glida in i ensamheten igen. Jag försökte hålla kontakten med utbildningsplatsen (några av de jag gått med var fortfarande kvar där), och jag försökte behålla den privata kontakten med kvinnan jag mötte där. Men något annat hade jag inte. När jag sedan fick praktik hade jag svårt att flytta över min nyvunna sociala förmåga på mina nya arbetskamrater. Har haft svårt att finna något gemensamt med dem, känt mig utanför sedan jag började där, dock utan att jag blivit annorlunda behandlad jämfört med de andra. Men jag har ändå bara känt mig mer och mer ensam på praktiken, särskilt när humöret börjat sjunka. Med tiden har jag i princip helt förlorat kontakten med mina forna studiekamrater och den kvinnan jag fick lite speciell kontakt med har dragit sig undan och visar idag minimalt med intresse av att hålla kontakten. Dessutom avslutades min behandling hos kuratorn under våren 2012. Så man kan säga att under 2012 så har jag tappat hela det sociala nätverk jag byggde upp under 2011, samtidigt som jag misslyckats kapitalt med att bygga upp något nytt.
Nu har mitt liv börjat krisa rejält igen. Jag har inte trivts med mitt jobb sedan jag börjat där och nu orkar jag inte med det mer, kommer troligen att sluta. Jag har dessutom börjat få misstanke om att jag kan ha någon ytterligare diagnos som ställer till det. Primärvården har insett att de inte riktigt har resurser att hjälpa mig utan kommer troligen att lämna över till psykiatrin. Är just nu inne i en riktig karusell av sjukskrivning, möten och samtal till höger och vänster om hur jag mår och så vidare. Och självförtroendet, som redan tidigare var på en ganska låg nivå, har fått sig ytterligare en rejäl törn.
Och mitt i allt detta känner jag mig mer ensam än jag någonsin gjort tidgare. När jag sökte till primärvården första gången hade jag varit isolerad ett tag och var dessutom van att hålla alla mina problem för mig själv, så det kändes inte riktigt på samma sätt. Jag kände inte till något annat än att klara mig själv. Men nu har jag provat på hur det är att ha något slags socialt nätverk i ryggen och det har nu funnits personer i mitt liv som jag har haft lite mer långvarit och förtroligt umgänge med. Det var en stor glädje och en trygghet. Tomheten när allt det är borta känns ibland överväldigande. Det jag sörjer mest över är det som jag trodde skulle utvecklas till en privat vänskap men som bara runnit ut i sanden. Jag förstår själv inte riktigt hur det har gått till, kan bara bittert konstatera att hon knappt svarar på mina kontaktförsök längre.
Just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna bygga upp något varaktigt nätverk av vänner. Och jag kan inte se hur jag skall hitta någon annan person som jag upplever en sådan speciell kemi med som den där kvinnan jag nämnt. Jag försöker att inte ge upp hoppet, men det är svårt att se nya möjligheter, särskilt när man inte riktigt kan släppa taget om det som har varit. Det känns faktiskt ibland som att jag hade klarat mig bättre om jag aldrig hade öppnat mig och försökt släppa andra in i min lilla bubbla…
Har läst igenom allting, och jag beundrar ditt mod att öppna dig så mycket, och berätta alltihop! Du ska vara stolt över dig själv. 
Får du någon hjälp över huvud taget i dagsläget, eller går du bara runt och väntar på att dom ska ta tag i det, just nu?
Ofta när man känner sig ensam och utvecklar en social fobi, så blir det som en ond cirkel. Man fortsätter vara i sin bubbla och mår dåligt över det. Och när man mår dåligt stänger man in sig. Och så vidare.. Så det låter ju som om du behöver fortsätta med terapin. Kan ju tillägga att jag själv ska börja med KBT snart för att försöka övervinna min sociala fobi, så jag får hoppas det hjälper..
På Ensamhet finns många ensamma människor, och vårat mål är att finnas där så gott vi kan och få folk att känna sig mindre ensamma. Jag kan ju säga att jag själv känner mig ensam ganska ofta, fast på ett annat sätt. Och Ensamhet hjälper mig på det sättet att jag känner mig mindre ensam när jag kan finnas där för andra, om du förstår hur jag menar.
Mig får du gärna skriva till när du vill, i PM. Och du behöver inte se mig som en låtsaskompis som bara bryr sig för att göra sitt jobb, för så är det inte. Jag säger det, eftersom jag vet att det kan kännas så. Jag bryr mig, och jag vill gärna försöka hjälpa dig så gott jag kan.
Varma styrkekramar till dig, ge inte upp hoppet!
Tack Felicia, de orden värmer! Jag kan väl känna att det nästan blir lite för mycket. Man det är så mycket som jag har samlat på mig, som jag aldrig har berättat för någon, så det är skönt att bara för min egen skull skriva av mig och samla tankar och känslor på det här sättet. Men det är tur att man är anonoym här…
Jo, viss hjälp får jag nu. Jag har tagit upp kontakten med min kurator igen och har haft diskussioner med psykolog på AF om hur vi skall rota vidare i min funktionsförmåga. Men i första hand är det ju hälsan som gäller så det är där jag lär lägga mest krut närmsta tiden. Har börjat ta Citalopram nu för att komma ur mitt låga stämningsläge och vårdcentralen kommer troligen att remmitera mig till psyk så att jag får göra en större utredning och förhoppningsvis få mer hjälp. Så det rör på sig lite iaf. Men sånt här kan ju ta tid som bekant. Jag hoppas att jag kan behålla någon slags kontakt med vården medan jag väntar, för annars blir det ju lätt att man bara drar sig undan, mår dåligt och stänger in sig, precis som du skriver.
Jag tycker att det är kanonbra att det finns en sådan här plats på nätet. Förstår inte att jag inte hittat hit tidigare. Jag tror man lär sig mycket av att bara skriva av sig om sina problem, men givetvis ännu mer om man får diskutera med andra och se hur de har det och hur de löser sina problem. Och så känner man sig ju mindre ensam på köpet.
Jag önskar dig lycka till med din KBT! Det kommer säkert att vara jobbigt att konfrontera sina rädslor, men har du en duktig terapeut och får träna på rätt sätt så tror jag att det är värt det alla gånger. Jag gjorde inte så många exponeringsövningar, men de jag gjorde hjälpte mig en hel del. Jag är numera en fena på att gå och fika på café… 
Tack än en gång och ha det bra!
Ja, fast även om man är anonym så öppnar man ju upp. Man låter andra människor ta del av ens inre, och riskerar att de kommer med åsikter eller synpunkter som kan såra. Eller hur? Och då spelar det ju ingen roll hur anonym man är, så jag tycker att du är otroligt modig som vågar öppna dig så! (Jag hoppas du förstod att jag inte menade att det brukar förekomma påhopp/kränkningar på Ensamhet eller så.)
Skönt att du får hjälp iallafall, även om det inte är så mycket hjälp som du önskar få. Men jag hoppas innerligt att det kommer..
Ja, jag tycker också att det är superbra. Och jag kände mig mer ensam förr, och hade nog haft mycket hjälp av den här sajten under 2010/2011. Tyvärr hittade jag inte hit förrän i våras, men men. Jag är glad att jag hittade hit iallafall, och till många andra iFokus-sajter. Det har hjälpt mig såå mycket! Och du är varmt välkommen hit. 
Och det har du alldeles rätt i, medans man skriver (både om sig själv och andra) så får man massa nya tankar, idéer och inser saker om sig själv man inte visste innan. Man liksom upptäcker delar av sig själv man inte visste om innan, om du förstår hur jag menar..
Tack så mycket! Ja, jobbigt lär det bli men bättre att det är jobbigt att jobba med problemen, än jobbigt när man skiter i dem. Om du förstår hur jag menar..
Tack själv, för att du delar med dig! Kram.
Tänkte starta en ny tråd men kom ihåg denna och såg att den sammanfattar ganska bra hur jag känner just nu. Och nej, det har inte blivit bättre, snarare tvärtom. Dels verkar kontakten med AF och sjukvården ha tvärdött. Har knappt pratat med en människa på flera veckor. Jag har iofs fått göra en screening test för ADHD på vårdcentralen där jag går, men det är också all kontakt jag haft med vården på sistone. AF har inte hört av sig på flera veckor. Jag är sjukskriven till slutet av denna månad, men att bara gå sysslolös och inte träffa något folk så här är katastrofalt för psyket, det blir så mycket svårare att komma tillbaka. Jag har också skrivit i andra trådar om en bekantskap som nyligen sades upp på ett rätt så tråkigt sätt. Den händelsen plågar mig fortfarande emellanåt.
Allt det här gör att jag känner väldigt vilsen just nu. Jag vet helt enkelt inte hur jag skall gå vidare med mitt liv från mitt nuvarande läge. Känner mig låst. Något måste hända men jag vet inte riktigt vad eller hur det skall gå till. Med tanke på hur jag mår och det som hände på mitt förra arbete känns det inte aktuellt att söka jobb ännu på ett tag. Dessutom ligger den bollen egentligen hos AF eftersom jag har stöd av sk SIUS-konsulent. Känns först och främst som att jag måste få mera klarhet i vad som är "fel" på mig. Men hur lång tid det tar har jag ingen aning om. Samtidigt blir jag också mer och mer isolerad, blir bara mer och mer obekväm tillsammans med andra. Man känner sig mer och mer som en väldigt udda och utstött person som bara inte fungerar ihop med andra. Och att en vän dessutom säger upp bekantskapen på ett sätt som signalerar att hen känner sig obekväm med mig späder naturligtvis bara på den känslan.
Givetvis känner man också en stor skam för att det blir så här. För att man är så oförmögen att ta tag i sitt liv och reda upp sin tillvaro. Jag försöker hålla humöret uppe genom att träna lite och ta någon stadspromenad då och då, men det sistnämnda hjälper inte mycket i och med att aldrig träffar någon att prata med. De få glädjeämnen jag har just nu ligger i sysslor jag utför helt själv, som t.ex. träningen eller sitta framför datorn. Har inte längre några sociala aktiviteter som erbjuder något nöje. Det känns inte så bra eftersom jag dels djupt saknar ett socialt umgänge samtidigt som jag också behöver social träning.
Det är bara så tråkigt när man tappar tron på sig själv och inte riktigt kan se en väg ut ur eländet. Man känner sig så otroligt mindervärdig och maktlös.
Glömde att lägga till att jag mest bara vill skriva av mig lite just nu. Jag vet att man inte löser några problem genom att klaga, men ibland är bra att sätta ord på sina känslor. Självklart är det ändå fritt fram att svara för den som ids
![[T-Johan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Något som slog mig när jag läste mega-tråden var att Du verkar ha fin kontakt med människorna på AF mm. Du kan vara lycklig över de! Statistik visar att onödigt många har dåliga relationer med tjänster- män på AF och FK. Kan man få dom (tjänstemänen) att trivas med dig, kommer dom att göra ett kanonfint jobb för din räkning.
#6 Jo, jag har nog haft rätt bra kontakt med AF. Vill man vara lite cynisk kan man kanske säga att det beror på att jag varit foglig och gjort som dom sagt. Det var väl lite på grund av det som jobbsituationen kraschade. Hade jag stått på mig lite mer hade jag kanske inte hade behövt hamna i den sitsen. Det var först efter kraschen de började förstå allvaret i min situation.
Fast egentligen innebär ju ovanstående att kontakten med AF inte varit så bra ändå. Det har iofs aldrig varit några motsättningar men de har tyvärr missförstått mig… Men visst, en relation utan motsättningar är ju en bra början.
FK har jag inte alls haft så mycket att göra med faktiskt så där kan jag inte säga så mycket.
#7 Om vi tala om "förhandlings teknik" så är "foglighet" ingen svaghet, som många tror. Det är en styrka att kunna vara sammarbetsvillig eller foglig och inte "låsa" den andra parten så att han tvingas till att ge ett ultimatum. Ett ultimatum är en misslyckad förhandling.
Starta ny diskussion