![[SallysPigge]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Har en familj men är ensam ...
Jag har sneglat på denna sajten under ett par timmar nu och nu kör jag.
Jag är 40 år med 3 barn och en sambo och fem marsvin, men jag är ensam. Låter kanske konstigt men jag är det, då jag har problem med både ångest, depressioner och social fobi så är jag mycket ensam.
Har ingen kontakt med mina föräldrar, lite kontakt med min bror och inga vänner.
Jag har möjlighten att träffa andra i ett aktivitetshus på dagarna då jag inte jobbar, men jag drar mig för att gå dit, då jag känner mig trygg hemma.
Jag har haft vänner, men dom få jag hade försvann när jag blev sjuk.
Min sambo är så klart min bästa vän men han jobbar natt och sover på dagarna så vi träffas knappt. På helgerna så kryper det i kroppen på honom och sonen och dom åker iväg på något kul. Jag väljer varje gång att stanna hemma, allt känns bra dom första timmarna sedan kan jag gråta över att jag är ensam. Men jag vill inte hindra min familj till leva sina liv bara för att jag inte kan göra det själv.
Jag har haft lite kontakt med en gammal kompis från grundskolan men det var över ett år sedan som vi pratade nu, så jag ringer henne men hon verkade ha mer att göra med sina barn än att koncentrera sig på telefonen. Det slutade med att hon ändå ville bjuda oss på middag, men jag sa nej, nästa gång. Då sist jag ringde för ett år sedan så bjöd hon på middag, och jag ville inte att hon skulle tro att jag ringer för nu vill jag ha mat. Nu känns det som att det kommer att dröja med att vi pratar igen.
Idag känner jag mig extra känslig då jag råkade ut för något som har med min sociala fobi att göra så jag skrev på deras sajt, men ingen svarar så nu skriver jag här då jag har social fobi och är utan vänner…..
Hej!
Jag är 16 år men lider också utav ångest samt social fobi! Så ja förstår hur du känner angående dom sakerna och ensamheten. Har också bara kontakt med min familj annars har jag inga vänner alls.. Har dock fått några förslag från gammla klasskompiskillar om att träffas men jag känner som dig, jag vill helst bara vara hemma i tryggheten. Även fast jag vet att jag skulle må bra utav att träffa vänner och vara social, men jag får ju sådan himla ångest m.m.
Jag har också haft vänner men dom har också försvunnit, och har inte haft kontakt med dom på flera år nu.
Men ett tips är att försöka ta kontakt med din gammla kompis igen! :) Det är en bra början!
Ha det bra! :) / RosaPower
Hej, och välkommen hit! 
(Du är medlem nr 400, så grattis till det!)
Jag förstår hur du menar med att du är ensam, trots att du har människor i din omgivning (barn, sambo, djur etc). Jag vet hur otroligt jobbigt det är. Många gånger känner jag mig ensam med min ångest och mina tankar, även om jag berättar om det för andra. Men det är ju fortfarande jag som måste hantera det liksom. Så känner jag. Det finns bara en jag, och det är ju jag.
Du har inte funderat på att träna bort din sociala fobi? Söka hjälp hos någon erfaren som är kunnig inom ämnet?
Kram.
Du har hjälpt mig mycket på thesimsiFokus och önska att jag kunde hjälpa dig här.
Men jag låter någon annan som är duktigare med din situation, hoppas det fixar sig!
- Once you see it, you can never forget. Once it sees you, you can never escape.
#1 Jo men det kändes inte bra när vi pratade, men det kan ju var jag som får för mig det. Sedan vill jag inte att hon alltid ska känna att hon måste bjude på middag. Själv fixar jag inte att bjuda dom då innebär väldigt mycket stress för mig, och stress fixar jag inte.
#2 Åh medlem 400 trevligt :-)
Jag går redan på terapi men dessvärre verkar dom vilja skriva ut mig nu efter 9 år :-(
#3 Åh vad gullig du är :-) Hade glömt att du blivit Medarbetare här. :-)
#4 Vadå, tycker dom inte att du ska få fortsatt terapi?
#1 Du skrev att dina vänner försvann när du blev sjuk. Det är ordningen för dagen. Lek lite med tanken, "det var bra, för nu vet jag att det inte var riktiga vänner". Även denna medaljen har två sidor, en negativ och en positiv. Om du känner att du kan göra ett val, välj den positiva sidan. Det hjälper dig att komma en bit framåt. Sen ska du veta att du har kommit mycket långt, för du beskriver din situation mycket "analytiskt". Det du behöver är någon, kurator eller psykolog som kan vägleda dig. Typ hur ska jag göra för att inte känna mig så otrygg utanför hemmet.
Sallyspigge: Låter kämpigt. Ja social fobi och ångest är inte att leka med. Det är väldigt jobbigt. Jag har det nämligen själv med. Det är så svårt att träffa nya människor när man är rädd ju.
Men jag har vågat träffa en ny kompis. Vi började prata på msn, vi pratade i över 1 år där. Sedan träffades vi, då var jag rädd, sen träffades vi en gång till, då var jag med rädd. Sen vågade jag inte träffa henne på aslänge. Men sen tyckte jag om henne så mycket, så då träffades vi igen och ju längre tiden gick, dessto mindre rädd blev jag.
Sen tyckte Maria att jag skulle köpa en webbkamera, så vi kunde prata via den och jag bara: nääee jag tror inte det. Vart livrädd för tanken. men sen gjorde jag det i allafall. Och nu kan jag inte sluta att prata med henne på webbkameran. Hon är det bästa som hänt mig på senare delen av mitt liv. Hon är så snäll och vi pratar och djupa saker och vi ser varann. Hon är underbar. En fantastisk vän.
Så kanske kan du göra nåt liknande? Försöka hitta nån på iFokus tex som du kan börja prata med via skrift på msn. Så får du se om ni hittar varann med.
Bara en tanke.
Mvh från Lisa :)
6# Jo jag vet att jag skulle behöva hjälp med att inte känna mig otrygg utanför hemmet. Har tidigare gått hos BUP , men det hjälpte inte överhuvudtaget. Ska dock försöka att gå till något annat ställe där dom kan hjälpa mig. Men det får bli när jag känner att jag verkligen vill bli "frisk" för annars kommer det inte att gå.
Helst vill jag dock klara av detta själv. Har kommit en bit påvägen iaf, men jag får se hur det blir sedan :)
Starta ny diskussion