Distanserar mig från dem som kommer för nära
Hej!
Jag är så trött på min ensamhet. Men det känns som att jag aldrig kommer kunna komma ifrån den. Jag har varit ensam så länge jag kan minnas. Jag är ensam när jag är själv, och när jag umgås med vänner, som jag knappt har. Jag har just nu bara en vän som jag träffar på fritiden, men som jag stöter bort. Problemet är att när jag känner att någon börjar komma för nära mig så drar jag mig undan och kopplar bort mina känslor. Och då slutar det ju med att jag blir ensam igen, och jag blir arg på mig själv för att jag drar mig undan. Jag distanserar mig till och med från min mamma, som jag nästan aldrig ringer. Jag känner mig bara kvävd när någon intresserar sig mycket för mig och skall veta allting om mitt liv. Jag har bara ett stort skal som jag gömmer mig i, och som jag vill komma ur, men kan inte.
Jag blev mobbad under större delen av grundskolan (öknamn, sexuella trakasserier) av ingen särskild anledning (finns aldrig någon anledning till mobbning iofs), förutom att jag var ful. Antar dock att jag var "lätt att mobba", då jag var extremt blyg och tystlåten.
På grund av mobbningen, tror jag, har jag svårt att lita på människors intentioner. Jag undrar ofta vad andra tycker och tänker om mig. Jag är rädd för att andra ska tycka att jag är osmart, barnslig, m.m., och jag är rädd för att man skall ha någon dålig bakomliggande tanke med att vara vän med mig, eller att man skall vara vän med mig bara för att vara artig/snäll. Jag har lite svårt att tro på att någon faktiskt vill vara vän med mig, och vet inte varför man skulle vilja vara det.
Någon som känner igen sig i mitt problem med distansering? Hur kan jag göra för att komma ur mitt skal och låta andra komma mig nära?
Låt din vän och mamma veta hur du känner när dom kommer för nära.
Dom är ju dina vänner/familj så jag tror att dom kommer förstå, din vän och du kan väl kanske öva?
Vill du verkligen detta får man nästan tvinga sin själv! Som sagt öva, övning ger färdighet och inom tid kanske det har släppt? 
- Once you see it, you can never forget. Once it sees you, you can never escape.
Tack för svaret!
Jag har berättat för min mamma, och lite smått för min vän. Men jag har så attans svårt för att ens prata om hur jag känner mig. Så fort jag ska prata om mina känslor så tar det nästan stopp. När jag pratade med mamma så fick jag helt enkelt tvinga mig ur orden.
Men ja, du har nog rätt. Det är övning som gäller. Det är det som är det svåra.
#2
Känns väldigt konstigt att föreslå att man ska tvinga dig, men det skulle nog varit min ända utväg.
Lycka till
- Once you see it, you can never forget. Once it sees you, you can never escape.
![[T-Johan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Blanksteg, vad får Dig att känna Dig väl timods? Vad tycker Du är trevligt, som Du varit med om och gärna vill göra om? Berätta!
Trasselpiggelin: Det är nog min enda utväg också, skulle jag tro. Tack =)
T-Johan: Jag vet inte riktigt. Film är väl mitt största intresse för tillfället. Filmkvällar tycker jag om, men inte ens det får mig att känna mig helt avslappnad.
Förslag: Be Din mamma eller/och vän att välja ut två videos i videobutiken. Kanske lite vin frukt ost och helkväll eller "videovaka". Jo vist det kan bli riktigt trevligt.
känner igen det, vågar inte slkäppa folk för nära även om jag tycker om personen mycket. omöjligt vågar inte inse att personer kanse tyvcker om mig
Obiter dictum .**_ Ut pictura poesis,
**_
Jag känner igen mig i mycket du skriver, när någon kommer för nära är det som att ten spärr inom mig försöker putta bort.
Jag känner igen mycket, jag tror att man skyddar sej från ångest inför att möta sej själv i grunden, det är inte relationen till andra det är fel på utan snarare relationen man har till sej själv och livet.
romperstomper: Jag tror du har rätt :)
Det tog ett år innan jag kom på vad som var felet. Blev dumpad av mitt ex efter bara en månad pga. detta problem, och jag bara förminskade det och trodde att det bara var ett litet problem som ett bra förhållande skulle kunna fixa tids nog.
Jag behöver verkligen bygga upp relationen till mig själv, så att jag kan våga släppa in andra. Jag vet inte bara hur… Jag verkar koppla mitt självförtroende till mina prestationskrav hela tiden, kanske lite för mycket. "Bra" är aldrig tillräckligt för mig, utan måste vara "väldigt bra". Och har även svårt att acceptera min reserverade och tystlåtna personlighet.
Men hoppas jag får ordning på det så småningom.
Vill du gräva djupare i det så kan samtalsterapi vara ett sätt, kan vara svårt att hitta svar helt själv, snårig skog.
Ja, funderar på det :) Men är rädd att det inte skall funka. Jag tenderar att bara fastna. Jag får liksom inte fram det jag vill säga, och mitt huvud blir helt tomt på ord. Gick till en kurator förrförra året en gång, men gick inte tillbaka. Gick hos BUP under gymnasietiden, men samma sak där. Helt meningslöst. Sade knappt någonting, och varje ord jag väl yttrade var som en ansträngning. Jag har hela och välformulerade meningar i mitt huvud, men när de väl skall komma ut så blir det bara en enda röra. Och jag tappar bort dem.
Du har inte funderat på att skriva? Skriv ner allt du känner, några A4sidor eller så, och så ger du det till terapeuten/psykologen/kuratorn. Så får h*n läsa igenom det, och sen ställa frågor och gå den vägen istället. Låter inte det som en bättre idé?
Jag vet själv hur det är, jag har också en tendens att tappa bort allt jag vill säga när jag sitter där.
Kram.
Starta ny diskussion