Vad duktig du är på att måla!

Jag kan förstå hur du känner, även fast jag är en sådan som snarare trivs bäst ensam. Men min bror mår heller inte bra när han är ensam, han blir rädd - för vad vet jag inte exakt - och känner sig väldigt otrygg.

Hur ofta är du ensam hemma själv? Har du något husdjur? Jag vet inte om ett djur kan få dig att känna dig bättre, men många människor verkar tycka det känns bättre.

Annars hade du kanske en kompis du kan prata med via telefon?

Du skriver att du känner dig ensam och fylld av ångest, men samtidigt att människorna i din omgivning bryr sig om dig. Kan det vara så att dom bryr sig på ett sätt, men att du känner dig osynlig? För det gör jag ibland, trots att jag är omgiven av (mestadels) underbara människor. Ibland känner jag mig osynlig, som om ingen ser mig fastän jag är där fysiskt. Och så tror jag nog att många andra människor också kan känna ibland.

Vill du att din mamma ska förstå dig?
Hur vet du att hon inte förstår om du inte har försökt förklara?

Och jag säger som Annika, du målar väldigt fint. Och att måla/skriva kan vara ett bra sätt att få ut sina känslor på.

Kram.

Tack för fina svar! Och tack för vad ni skriver om det jag målar!

Jag tror inte mamma kan förstå…hon blir så rädd när det kommer till mig, hon kan inte se varför jag skulle må dåligt när jag har så mkt! Jag har förklarat för mamma i många år men det slutar bara med att jag ger henne min ångest och det känns bättre för mig en stund och sämmre för henne och stämmningen blir dålig…

Jag tar nästan allt som negativ kritik som om att ingen vill veta av mig. Min syster mår dåligt nu och mamma hjälper henne, för hon kan förstå att hon mår dåligt i den situationen hon är i men min situation kan man inte ta på, förutom, ångest, sjukt pendlande humör, känner mig kvävd…Men ska på behandlingshem om lite mindre än en måndad, jag hoppas det hjälper…Men mamma är HELT EMOT bahandlingshem vilket gör mig ännu mer ensam i min process…Jag står inte ut när hon gullar med min syster och hennes lilla dotter och typ bara skäller på mig, då känner jag mig mer ensam och inte välkommen, då låser jag in mig på mitt rum som nu…Jag stod inte ut med ensamheten när mamma var bortrest i tre veckor så då slutade det på sjukhus…Nu står jag inte ut med ensamheten när mamma är på jobbet, men jag står inte heller ut nu på helgen när alla är hemma och dessutom mammas man som bara är här i bland (sitter i fängelse…) Jag har flera kompisar, så de stunder jag är med dem känns det bättre men så fort jag är själv blir det hemskt igen…

Ang djur, JAG ÄLSKAR DJUR!! Jag hade tre marsvin som jag älskade över allt annat! man får ha djur på behandlingshemmet så jag funderar på att skaffa hund eller katt. Mår bättre av djur…Men jag vet inte om jag fixar att skaffa hund då mitt humår och mående är så upp och ner, katt är ju lättare…

Jaha, så det är där problemet ligger. Hon kanske känner att hon inte räcker till för att du ska kunna må bra, och därför blir stämningen konstig. Men du har inte funderat på att fråga henne ifall ni, eller bara du kan gå till en terapeut? Jag gör det, ibland själv och ibland med farsan, och det är jätteskönt. Man löser massor av problem som man annars inte vågar/vill ta upp hemma. Jag rekommenderar det starkt. Det finns faktiskt riktigt bra terapeuter. Och då syftar jag inte på soc eller BUP, för deras områden ligger inte riktigt rätt. Dom jag går hos kallas "familjeresursteamet", men man går via soc om man vill ha kontakt.

Jaha, du ska till ett behandlingshem, men då får du ju antagligen all den hjälp du behöver där. Det gäller bara att samla mod, och ta till sig hjälpen man får. Och jag förstår att din situation är jobbig, men jag tycker att behandlingshem låter som ett bra alternativ. Din mamma kanske inte vet tillräckligt mycket om behandlingshem, och därför är emot det? Man vet ju aldrig hur det ligger till, eller vad hon grundar sina åsikter på.

Och kom ihåg att även när du är fysiskt själv, så är du ändå inte HELT själv. Mig kan du skriva till när du vill, så ska jag försöka finnas där så gott jag kan för dig. Håll huvudet högt och sluta aldrig tro på dig själv.

Och kul att du gillar djur, det gör jag med! 

Kram!

Ja jag tror att hon känner sig otillräcklig ja,m hon  vet inte vad hon ska göra mer för mig…Jag vet inte om det är någon ide att att prata med henne, jag flyttar ju snart så jag försöker stå ut. Mamma påstår att hon vet allt om behandlingshem eftersom hon jobbar inom kriminalvården och de skickar klienter ofta på sånt, men jag är säker på att detta inte är samma, det är ju inte heller för missnruk jag ska dit, utan jag ska gå DBT behandling…

Tack för att jag kan skriva till dig! jag hade tänkt att åka till en kompis i morgon men jag orkar nog inte det och jag får för mig att hon tycker det är skönt att jag inte kommer. Samtidigt som jag tror mamma blir besviken att jag inte åker får då är jag hemma mer, det är inget som har sagt det men det känns så…Jag känner mig oälskad och i vägen, någon som alla vill bli av med…Det är nog därför jag känner mig så himla ensam, jag står inte ut med att vara ngt som katten släpat in…Jaag vill bara komma häri från så att de slipper mig…:(