Vad menar du med att din brorsa får allt, och du inget? Brukar det alltid vara så?

Och om ni inte har råd att shoppa, så kanske det finns något annat som du skulle vilja göra? Som inte kostar så mycket pengar, t.ex åka iväg och bada eller så, om det är varmt ute. 

Och om du behöver någon att prata med så finns ju alltid jag, och så har du ju alla andra på Ensamhet. Här inne är alla vänliga. Men om du vill att din pojkvän ska veta hur du mår, så berätta. Det kanske inte är så lätt för honom heller, och han kanske inte orkar fråga jämt när du aldrig berättar om varför du mår som du gör. Han kanske är rädd att tjata?

Inte är du kinkig, jag känner mig också ensam väldigt ofta.

#1: Jo, jag tror det är så att han vet inte hur han ska göra mot mig när det skiljer 100 mil emellan oss. Han finns om jag vill prata, det har han sagt, men jag har så dåligt förtroende för alla. Egentligen inte för min pojkvän, men jag är så rädd att jag ska vara för jobbig. Har hört från mina s.k 'kompisar' att jag bär med mig ett evigt tjat om hur jag mår osv. Så nu är jag tyst om det istället.

Min bror fick en båt för 3000 kr. Mina föräldrar betalade den. Men de har inte råd att betala kläder till mig som jag behöver. Jag menar, jag kräver inte mycket. En billig tröja på H&M kan räcka. Vi får numera inte barnbidraget längre. Varför vet jag inte, men försäkringskassan sa det till mamma o pappa. Jag får jämnt gå runt med håliga tröjor och är så trött på det. Kan aldrig jag få känna mig fin och hel (i klädsel!) någon gång?  Nämner jag detta får jag bara sura miner tillbaka.

Tack för att ni finns! <3

Älskamig! jag har sett flera av dina inlägg och tycker du verkar vara en trevlig gullig tjej och har full förståelse för att du känner dig ensam men som Felicia skrev så finns vi här om du behöver skriva av dig.Vi är ju inte inloggade hela tiden men går ofta in och kollar läget och svarar så fort vi hinner.

Oj 100 mil till pojkvännen det var ingen kort sträcka precis men du kan ju alltid ringa honom och har ni skype kan ni prata via datorn och se varandra.

Jag skulle vilja säga så här att har någon jobbigt och kompisar säger man blir för tjatig så är det inte riktiga vänner,för riktiga vänner dom finns i alla lägen och tröttnar aldrig utan stöttar och ställer upp när det behövs.

Vet inte hur gammal du är men om du går i skolan kanske du kan prata med en kurator,nån som kan ge kloka råd så du får må bättre igen och berätta hur du känner  vad gäller din bror som får allt osv.Bara att ha nån att ösa ur sig sitt illamående på kan göra mycket.

Det är viktigt oavsett vilken ålder vi är att lätta hjärtat och ju mer vi får släppa ut det som gör ont ju bättre mår vi.Så jag hoppas det finns någon som du kan vända dig till och här är du alltid välkommen med alla tankar,känslor och funderingar.

Varmaste kramen till dig 

#2 Ja, jag tror nog det. Alla är osäkra på hur dom ska göra eller bete sig gentemot andra ibland, även jag. Och jag känner igen det där med att man är rädd att vara för jobbig, så har också lite svårt att berätta saker för andra ibland. Men ibland måste man chansa. Och blir personen less, så får den säga det. No big deal, enligt mig. Jag tycker inte att du ska ta så illa upp, och om dina vänner blir less på att höra på dig när du mår dåligt så tycker jag inte att dom är riktiga vänner. Det vet nog du också, men kan vara lite jobbigt att inse det ibland.

Har du frågat varför ni inte får barnbidraget? Trodde alla familjer fick det. Kan försäkringskassan göra så utan vidare?

Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du borde samla hela din familj (eller bara dina föräldrar om det känns bättre), sätta er ner vid bordet och så berättar du att du har något att säga, och att du vill att dom ska lyssna och ta åt sig av det du har att säga. Och så berättar du precis vad du känner.

Kram! 

Det du skriver låter lite som min karaktär jag håller på och skriver om. En pojke vars högsta önskan är att bli en National Geografic-fotograf och har önskat sig en systemkamera till sin 15-års dag men får en kompaktkamera. Hans föräldrar är snåla och allt som de tycker är onödigt köper dom inte.

Förlåt att jag jämförde dig med min karaktär men det var dessa tankar jag fick upp när jag läste dina inlägg TS.

Är det inte 100 km till din pojkvän? 100 mil är typ på andra sidan jordklotet.

Jag var också den i familjen som inte fick så värst mycket. Min lillebror tjatade jämt och han fick för att hålla tyst. Jag vågade inte be om något. Alla (nästan iaf) i simklubb fick nya baddräkter lite titt som tätt medan min var utsliten och nästan genomskinlig.

Pelle: Från Stockholm till Kiruna är det 130 mil, så man hamnar inte på andra sidan jordklotet.  10 km = 1 mil. 100 km = 1 mil.

Jo det vet jag men jag trodde inte Sverige var så stort. Haha snacka om missvisande min hjärna är.

#5: Jag bor i Norge, han bor i Sverige :} LIte över 100 mil ..