Hej på dig, och kul att du hittat hit, även om det är pga tråkiga omständigheter.

Varför tycker du att livet inte är värt någonting? Vad är det som känns overkligt?

Finns inte din riktiga pappa med i ditt liv?

Det är ju bra att du har dom där 4 vännerna iallafall, jag har också ungefär 4 nära vänner. Resten är bara bekanta som jag bara hälsar på. Men varför umgås du knappt med dom? Vill du vara mer med dom?

Jag förstår hur du menar med att du vill ha en pappa som finns där för dig. Jag har ingen kontakt med min mamma, men ibland önskar jag att jag hade henne, fick ligga brevid henne i sängen och kramas, som när man var liten. Men tyvärr går ju inte det..

På vilket sätt förstår du dig inte på skolan? Jag har missat nästan hela högstadiet, för att jag ärligt talat inte brytt mig ett dugg om utbildningen. Det enda som spelat roll för mig är de andra delarna av mitt liv, alla problem med mamma, soc och att hela tiden se till att få vara med mina vänner, oavsett vad andra säger. Men det är inte förrän nu jag insett hur värdefull utbildningen är, om jag ska få göra det jag vill när jag blir vuxen, och det jag vill göra är att hjälpa andra människor, på ett eller annat sätt.

Och jag tänker inte säga att du tänker fel, för man kan inte tycka "fel" om något. Men om jag vore du skulle jag försöka fixa skolan..

Kram på dig. 

Nej du tänker inte fel. Har också tyckt så. Pengar är bara till ondo.

#1 just att allt känns overkligt bara. det händer mig ofta, när jag till exempel står i köket och tittar på när mamma lagar mat, då känns allt meningslöst helt plötsligt, det är den känslan som kommer ibland men bara för en sekund..

min riktiga pappa finns, jag tycker om honom men han är inte så att han kramas och bryr sig på det sättet, dessutom vill jag inte krama mina föräldrar, det är inget fel på dom men jag känner bara att jag inte vill att dom ska bry sig, kanske det är något man känner i tonåren men jag tror nog inte att jag vill krama dom riktigt, men det kanske jag vill ändå senare i livet

istället för att man ska gå i skolan kan föräldrarna lära upp en, ens föräldrar som fått lära sig av sina föräldrar, som fått lära sig av sina osv. i skolan får man träffa andra i ens ålder visst men skolplikten gör en tvungen till saker som ens föräldrar kunnat lära ut

#2 sant

#3 Låter lite grann som att du har en depression, har du funderat på att prata med en kurator i skolan eller så?

Bra att du har honom iallafall, att han finns i ditt liv. Men jag blir lite förvirrad, först önskar du att någon skulle bry sig och sen vill du inte att någon ska bry sig? Förklara för mig hur du menar, för jag blir väldans förvirrad..

Nu funkar det ju tyvärr inte så att föräldrarna lär upp en, och du kommer inte att komma någonvart på det. Du kan få jobb där du lägger asfalt, grillar hamburgare, sitter i kassan på affärer / kiosker, och andra enkla jobb som ger dig en ganska liten lön, och det är upp till dig om du vill leva så resten av ditt liv. Ingen kan tvinga dig till något annat. Men när du blir äldre lär du ångra att du inte gick i skolan.

#4 kan unga ha depressioner? jag har gått till kuratorn för att mamma och min förra lärare tyckte det för att jag aldrig är med någon, är kanske osocial, och hon gjorde en remiss så jag och mina föräldrar fick gå till bup, vi har gått där runt fem gånger nu och det med socialiteten är bättre men detta är något jag inte vill prata om med någon, internet är enda stället jag kan tänka mig

jag vill inte att dom ska bry sig, bara att en person ska det och det är en man, det låter konstigt men det är så..

jag ska inte ha jobb

#5 Absolut, varför skulle inte unga kunna ha depressioner? 

Hur tyckte du det var att gå hos en kurator då? Och på bup?

Du vill att en man ska bry sig? Vem är han då, någon speciell? 

Om du inte ska jobba, hur hade du tänkt klara dig då? 

Kram på dig.

vet inte

gillar inte sånt egentligen

jag har aldrig mött honom men jag hoppas att jag nån dag ska göra, att det finns någon

jag ska ta vara på naturen

Jag måste nog hålla med dig, har inte alls några bra erfarenheter av soc, bup, öppenvården eller kuratorer i skolan. Men nu går jag hos Thomas, världens bästa terapeut! Helt underbar är han. 

Ja, men för det krävs ju pengar. Pengar till att odla potatis, pengar till att gå kurser för att få tillstånd att jaga, osv..

va? man måste väl snart betala för att man existerar på jorden. jag får väl göra vad jag vill, sålänge jag inte skadar någon vilket jag aldrig skulle göra eftersom jag anser att det är onödigt. isåfall till försvar, men inte till något annat

Ja, men om du inte hade tänkt leva på vegetarisk kost så måste du ju få tag i djur. Antingen med pengar i butiken, eller pengar till att jaga. Du får inte gå ut i skogen och skjuta djur som du vill.

hadde samma känsla som du i skolåren., plus att jag var mobbad. vännerna få. livslussten noll o pluggnivån noll. jag lyckades finna vänner på nya marker som gav mig bättre självkänsla och gav mig glädje.  hitta dem e annat. men vågar man lite så finns de. kanske på internett. kanske i grannstaden , jag fann mina via en brevkompis, sådan fiinns kanske inte längre men likt nätvänner nu kan jag tänka,

tack ni som har skrivit, vet inte vad jag ska svara riktigt