Ibland kan det kännas riktigt svårt!

Din pojkvän har säkert inte glömt dig!:) Tänk possitivare kring det :)

En dag kommer allt att falla på plats för dig ska du se.:)

Och undertiden finns vi alltid här för dig :)

Jag känner igen mig, alldeles för ofta känner jag mig precis lika ensam, och ångesten river sönder mitt hjärta då. Jag känner mig alltför ofta bortglömd och inte särskilt viktig för människor omkring mig. Ibland önskar jag bara att någon kunde se mig, utan att jag behöver säga något. Att någon skulle orka ta reda på hur jag innerst inne mår, och tvinga mig berätta saker som vill ut men som inte hittar sin väg.

Vem är det du känner dig mindre viktig för? Din pojkvän, vänner eller din familj? Och har du pratat med någon av dom om det ännu? Och varför tror du att din pojkvän har tröttnat på dig? Har ni pratat något om det?

Andas in, och andas ut. Räkna till tio, och gör samma sak. Sen tänker du ut hur du ska göra, vad du ska ta dig till. Och jag finns med dig på vägen.

Be strong, kram på dig!

#1 hmm mjo jag hoppas ju det

#2 just precis!

jag känner mig mindre viktig för alla människor. Jag är ingens första prioriet längre. och nej jag vill inte ta upp det för jag lyckas alltid bli arg och besviken och skälla ut dem och så blir det värsta bråken och grejer. Jag tror att han har tröttnat på mig eftersom det tar flera timmar mellan smsen och ibland skiter han i att skriva hjärtan. och aah, han har inte varit som han varit förut efter att vi träffats. nej jag har inte tagit upp det heller med honom.

ok tack! kram!

#3 Jag känner verkligen igen mig i att inte vara någons första prioritet längre. Ibland önskar jag att jag var det, att jag var någons allt, någons liv. Men det är jag inte. När jag känner så (vilket är väldigt ofta) brukar jag försöka stänga av. Det är som om mitt undermedvetna tar kontrollen och stänger av, slutar skriva/ringa åt andra människor och slutar anstränga mig - i väntan på att se vem som skriver åt mig, ringer mig eller anstränger sig för mig så som jag anstränger mig för alla andra.

Det kan kännas pinsamt att ta upp och prata om, eftersom man inte har några konkreta bevis på att någon gjort fel. Det är bara en känsla man har, en otroligt stark och gnagande känsla som inte går att sätta ord på. Och vad ska man säga? För problemet är ju att personen/personerna inte gjort något. Det är ju just det, dom bara står där. Hur tänker dom?

Och jag vet inte vad du ska göra åt ditt problem, för jag vet inte själv heller. Men har du någon som du står lite mer nära än någon annan, så prata med den personen iallafall. Det är bättre än ingenting, och kanske kan det lösa saker? För vissa människor förstår en, fast man tror att dom inte kommer göra det. Jag tog itu med problemet med min killkompis, vi kan kalla honom F. Och han såg direkt vad han gjort fel, när jag slutade svara på hans sms. Jag behövde inte ens säga något, när han försökt nå mig flera gånger utan resultat sa han "Förlåt för att jag inte varit en bra vän den senaste tiden".

Men det mellan dig och din pojkvän tycker jag absolut att du ska ta upp. Fråga varför han är förändrad.

Kram och lycka till!

#4 mjo jag tänker inte höra av mig mer till någon alls. Jag ska vänta tills min pojkvän hör av sig. Hur lång tid det än tar. 

Just precis, det känns så fel att ta upp och man känns sig så löjlig för det låter som ingenting alls.

När vi träffas nästa gång, jag och min pojke ska jag ta upp det. vill verkligen inte göra det på sms. Och jag pratar inte i telefon, tycker det är obehagligt lol.

Tack! kram!

#5 Det är bra, är mycket bättre att ta saker öga mot öga. Så man ser varandras reaktioner och inte missuppfattar varandra.

Kram!

#6 precis. Jag vet inte hur mycket fel som blivit på grund av att man diskuterat via sms. Så många onödiga bråk skapas av det. 

Får se hur det blir, förmodligen uppdaterar jag här eller så. Ska se om jag kan försöka få mina föräldrar att umgås med mig eller något så jag slipper känna mig så ensam. Även fast jag hatar dem. Men jag är desperat nu.

#7 Verkligen.

Ja, gör det ifall du vill. Du får gärna berätta hur det går, hur det utvecklar sig. Men det är bara om du vill!

Hatar du dom? 

#8 ja, jag har ingen bra kontakt alls med min mamma och hennes man. VI pratar typ aldrig och när vi väl gör det skriker vi bara på varandra och anklagar varandra för hur fel vi är lol. 

Men kollar man på film så är det iaf tyst. för det mesta.

#9 Ja, så är det med mig och min morsa också. Jag har ingen kontakt alls med henne i nuläget, sen ungefär ett år tillbaks. Vi funkar inte alls tillsammans, iallafall inte så länge vi bor under samma tak. Men jag har ändå ingen lust att ha kontakt med henne efter allt som hänt.

Skönt att det är lugnt och tyst då iallafall!

#10 tråkigt när det blir så men det känns ju nästan som det bästa.

mjo oftast, men är de på dåligt humör kommer det kommentarer om att jag sitter fel i soffan eller liknande. Man får hålla sig undan lite.

#10 Det är det som är bäst för mig iallafall, för stunden. Vad som händer i framtiden vet jag inte, men någon dag hade jag tänkt ta kontakt med henne igen. Om vi pratar om år eller månader vet jag inte ännu.

Sitter fel i soffan..? 

#12 hmm du känner nog vad som är rätt och när det är rätt!

ehm jaa, om jag tar upp för mycket plats eller har fötterna på fel ställe eller liknande. Dem kan hitta vad som hellst att klaga på ibland.

#13 Absolut. 

Men gud vad jobbigt. 

när man saknar någon så mycket och känner sig så jävla ensam, så hemsk känsla.
Efter en natt med mycket tårar, frustration och ilska så bestämde vi att han skulle komma idag, han har ingen aning om hur jag mår och på sms har jag varit som vanligt. vill inte starta något bråk. Men allt sådant har jag tagit ut på andra saker.

men han smsar och säger att han inte orkar och att han kommer imorgon. 

Ännu mer tårar, elaka känslor, frustration, ilska och ångest. Även fast han inte menar något illa så mår jag ju dåligt ändå. Jag har haft stora problem med själv destruktivitet och depression och allt sådant bara slår tillbaka. Suck, hoppas han kommer morgon då så jag kan berätta hur jag känner. jag blir galen av allt det här. Allt jag begär från honom är att svara på mina sms för jag smsar honom bara när jag saknar honom (då saknar jag honom så sjukt mycket att det gör ont) eller när jag mår dåligt. bara ge mig 20 min och smsa sen klarar jag mig minst ett dygn.

gaah, jag berättar mer sen hur det gick. Jag ska iaf sova ensam i huset i natt och det får jag se hur det går. Jag hatar att sova helt ensam i en stor villa. Får bara mig att känna mig ännu mer ensam

#15 Usch, jag vet hur jobbigt det är. Känner så väldigt ofta, känns som att det tar sönder en inuti.

Vad sa du när han sa att han inte orkade då?

Ja, jag förstår det. Ibland förstår inte andra människor (helst killar) hur stor skada de gör, just genom att inte göra någonting alls!

Jag har också haft problem med det, men ju längre man lyckas hålla sig "ren", desto enklare blir det. När mina armar varit sönderskurna från handleden upp till axlarna så har jag inte brytt mig om ifall det blir några fler sår, eftersom det redan är så mycket. Men när allt läkt, och armen varit fin och ärren börjat blekas i solen så vill man (iallafall inte jag) förstöra det, genom att skära mig mer.

Nu vet ju inte jag exakt vad du haft för självdestruktivt beteende, finns ju massor av olika saker. Som att dricka, ta droger, skada sig, sluta äta osv. Men vad det än är - ju längre du är utan det, desto bättre känns det. Så fall för guds skull inte tillbaks. Jag vet att du är tillräckligt stark för att klara det.

Helt ensam är du inte iallafall, blir det jobbigt kan du skriva här på sajten eller direkt åt mig. Jag brukar vara vaken kring 3-4 tiden, men är jag riktigt trött somnar jag tidigast 1. Bara så du vet, ifall du behöver mig liksom. För jag ställer mer än gärna upp, känner igen mig själv i så mycket du skriver.

Kram.

#16 jag skrev; "well well okay"
och sen lite senare skrev jag på facebook: "När kommer du imorgon då?"

Han frågade vilken tid som passade bäst och jag sa så tidigt som möjligt. Så han skulle typ komma innan 12. och så sa han "sorry <3" för att det blev fel. Men jag kan inte göra annat än att vänta lite till. 

Alltå jag är inte helt ren, men inte lika beroende som förut. Nu blir det väl bara någon gång i veckan som jag skär mig. Min pojkvän vet om det och mina kompisar men mina föräldrar tror att jag har slutat bara för att armarna är läkta haha.
Förut slutade jag äta också men det har jag dock tagit mig förbi.

Jag har så dåligt självförtroende så allting blir så mycket värre, särskilt när det är något personligt. Jag hatar det.

Natten var hemsk. Den var jätte hemsk. Jag är så himla mörkrädd och så skulle jag sova i en stor mörk villa. Nej det gick inte alls. Jag sov jätte dåligt. Drömde mardrömmar och vaknade hela tiden, typ varannan timme och ibland oftare.

Pojkvännen min väckte mig klockan 03.00 på natten och sa att han hade festat hela natten och att han skulle vara trött när han kom till mig. Kunde inte svara för jag hade inga pengar på mobilen men jag tänkte "fine bara han kommer så spelar det ingen roll".

Sen väcker ahn mig igen klockan 10.00 med ett sms "Fan däckade hela morgonen, jag kommer senare än tänkt"
Och tårarna bara sprutade. Hur fan tänker han? ska jag sitta och vänta halva livet på honom eller? ååh blir så irriterad och det blir så mycket värre när jag inte sovit ordentligt på 2 veckor. suck. Jag ska åka till centrum, och sitta där och vänta tills han kommer. jag har ändå inget annat för mig.

Kan förstå att natten var hemsk. Och fattar inte heller hur han kan göra så, jag är lika "känslig" för sånt själv, hade blivit jätteledsen. Och rädd för mörker är jag också, så förstår att det var jobbigt att få sömn.

Du får gärna berätta sen hur det gick. Men kom ihåg att vad som än händer - skada dig inte direkt. Ta istället tio djupa andetag, skriv här på sajten eller direkt till mig om du vill, och vänta med att skada dig. För oftast hinner man ändra sig om man inte låter impulsen ta över.

Kram.

till råga på allt så dog en av mina små gerbiler så det gjorde ju allting så himla mycket värre. Jag måste ha gråtit i 1,5 timmar över allt dåligt haha. 

Jag fick ett till sms att hans buss var sen och sen ringde han och bad om ursäkt. 

Så när jag mötte honom hade jag jättes svullna ögon för jag hade gråtit så mycket och så stod jag och kramade honom jätte länge och han sa;: "hur mår du egentligen?"
och jag fick tårar i ögonen och sa sanningen, att Vallmo dog i morse och att det var helt kaos.

Nu återstår att berätta att han gör mig ledsen.

Slänger in en bild på henne, min älskade lilla vän <3

Koppsal.

Om de är till någon tröst så tror jag att som du känner dig nu är de inget ovanligt att känna sig i tonåren. De är den jobbigaste tiden i livet. De är så klart värre för vissa.

Men jag är mamma till två tonåringar varav en är en 16 årig tjej. O jag lovar att de är inte lätt att vara förälder heller.

Så här var de för oss ett tag. Jag såg att något tryckte henne men hon sa inte va de var. Vilket var frutrerande. Men jag lirkade fram de o vi kunde prata om de hon kunde säga vad hon tykte jag gjorde fel. Vilket gjorde att jag kunde ändra på de. Jag kude säga något som gjorde henne jätte ledsen utan att veta de tex.

För var jag en korkad vuxen som inget förstod. Men jag har ju oxå varit tonåring så vi förstår ofta mer än ni tror. Bara man får en chans.

Nu vet jag ju inte hur dina föräldrar är så klart. Men du kanske kan försöka prata eller om de är jobbigt skriva ett brev.

Skickar styrke kramar i massor till dig.

#20 Jag förstår att det är jobbigt just nu. Mina två vovvar dog i juni, båda två. Så blev jättetomt hemma, är ju bara Leo kvar nu. Och djur är så fina vänner, för dom behöver inte säga något för att man ska veta att dom finns där. Vet hur jobbigt det är, men ge inte upp hoppet.

Hur gick det när ni var med varandra då? Och varför berättade du inte då hur du känner?

Vad fin hon var. Verkligen jättesöt.

Kram.

Be strong now because things will get better, it might be stormy now but it can't rain forever.

#21 jag vet inte hur många gånger jag har försökt bete mig som en vuixen och ta upp hur det känns när hon säger vissa saker till mig, emn då börjar hon liksom "Jaa men du gör ju så här, och du gör så där"

Så hon vill inte ens lyssna på vad jag har att säga. Jag har försökt alla möjliga metoder. 

#22 Just precis, jag älskar min djur och nu är lilla Melon kvar. Så vi måste köpa nya djur så hon inte behöver leva ensam. De är ju trots allt flockdjur.

jag är med honom nu, vi har precis kollat på film, Han frågade mig "jag förstår inte hur du tänker när du säger att du saknar mig och vill att jag ska komma till dig för jag är seriöst ett vandrande helvete"
Gud jag fick tårar i ögonen och tänkte "nej snälla du underbara det är du verkligen inte" men innan jag hann svara så börjad ehan skämta bort det och ba: "visserligen är jag snygg, underbar och sexig…."  och så bytte han ämne. 

Men jag ska ta upp det snart, när det är bra timing.

#23 Jag vet, är jättejobbigt det där. Och sen känns det lite konstigt med en ny hund också. Man känner lite "Men vänta nu, vadå? Ingen kan ju ersätta dom!". Tankarna virvlar inte fram och tillbaks här om en ny hund, är ju det som är bäst för Leo.

Jaha, ni är med varann ännu. Jag förstod inte riktigt det först.

Killar säger ibland (ofta) saker som kan såra mer än dom tror, du är inte ensam om att bli ledsen.

Gör det!

Jag läste inte de med din gerbil. Tror vi skrev samtidigt;)

De är så frukansvärt när djuren dör ifrån en. De vet jag hur de känns.

Skickar massor av tröst kramar oxå..

#24 mjo precis, men ändå känns det som ett måste för det är ju bäst för djuret som är kvar. 

Jag skrev ett "brev" på datorn för det blev för svårt och jobbigt att ta upp. Det enda ahn sa var att han inte visste vad han skulle säga och att han förstod mig. Sen var det inget mer med det. Han smekte mig lite över armarna och benen som man gör när man typ tröstar någon för att typ visa mig att han fanns där och att han brydde sig. Så vi låg där i min säng med laptopen mellan oss i tystnad ett tag. Lite besviken blev ajg men jag hade väl för höga förväntningar bara.

#25 ja det var hemskt. Men jag och pojkvännen fixade en fin begravning och han erbjöd sig att koka makaroner som var hennes favoritmat och så grävde han gropen åt henne i skogen. Så gav ahn mig tid att släppa henne och sen gick vi tillsammans hem och jag kände att hon fick en värdig begravning med blommor och favoritmaten med sig.
Även lite strö från buren :'c

#26 Vad skrev du då? Han svarade inte på något speciellt? Och om han förstår dig, varför beter han sig som han gör då? 

#26 De var ju jätte gulligt av honnom.. De ser du att han bryrsig om dig;)

Håller med Indra-bus, jättefint av honom att trösta dig!  Men undrar fortfarande över dom andra sakerna, när du inte fick något direkt svar av honom.

efter en stund så började han fråga typ: "svartsjuka? vad menar du med det? du blir väl inte svartsjuk?" Jag vet varför han frågade, tidigare hade jag sagt att jag inte skulle vara en avundsjuk bitch mot honom. Men jag förklarade att jag blir ju fortfarande jätte avundsjuk på allt och alla. Han satt och tänkte lite och så sa han "jaa du, jag blir också avundsjuk" 
Då var det min tur att bli förvånad, han har aldrig visat att han bryr sig extra mycket om jag umgås med en killkompis eller liknande. Och så sa jag "verkligen?"
Han: "jaa, fast jag kan ignorera det. Skillnaden mellan oss två är att jag kan hantera mina känslor, det kan inte du."

Jag svarade: "Jag kan också ignorera det, eller alltså, jag håller ju inte på och gapar runt och skriker på dig och blir arg, jag tar ju mer ut det på mig själv liksom" 

Så satt vi där, och kände igen varandra i det. Han har kommit så mycket längre än mig när det gäller att kontrollera sig själv och sina känslor, han har lyckats ta sig ur självskadebeteendet och tagit tag i sig själv. Jag är fortfarande kvar där men på god väg. Och det vet han tack och lov.

#30 Skönt att ni pratade lite mer om det. Och bra att han vet om ditt självskadebeteende. Har han också varit där? Då är ju han ett jättebra stöd.

Hoppas det löser sig mellan er.

Kram!