Först var jag bara arg. Sen blev jag ledsen. Nu är jag besviken. Besviken på hur människor beter sig. Besviken på hur världen ser ut och besviken på alla egoistiska självupptagna samvetslösa, både vuxna och tonåringar. Nu måste jag bara skriva av mig.

Vi kan börja med mig, jag är en ung tonåring som haft en ostabil familj. När allt började lösa sig för mig insåg jag att jag mådde dåligt och börjde gå på bup + antidepressiva. Nu har jag 'skolfobi' djup depression osv. osv. osv. Jag mår ganska crappy, fast det syns inte, för jag skriver med väldigt många ":)" :).

Sen kan vi ta, hm, vi kan kalla henne Anna. Jag träffade 'Anna' en dag i skolan och vi började prata. Jag märke genast hur ärlig och uppebar hon var. En av de första gångerna vi pratade avslöjade hon sina djupaste hemligheter, en lång lista av hemska saker hon varit med om. Bara någora få av dem är abort (i plural), socialen, relationer med lärare, hot mot lärare, hon har sett en kille blivit knivhuggen and so the list goes on. Varje gång vi pratar kommer något nytt upp. Droger, alkohol, cigarretter.

Det här låter som en hemskt dålig förebild för en ung tonåring? Javisst. Eller? Anna är den trevligaste, ärligaste mest intressant person jag träffat i mitt liv. Jag har aldrig varit med om något eller någon liknande. Att prata med henne får en att känna sig levande, som att läsa en extremt spännande bok. Man vet aldrig när bomben ska släppas! Eller när det kommer en ny. Jag stöttar henne i allt hon gör, för allt hon gör är att jobba på en väg tillbaka. Hon vill inte dra ner någon i skiten, hon vill inte ha sällskap där.

Jag har nu varit i flera samtal med lärare, rektorer, föräldrar som tycker att Anna absolut inte är någon jag bör umgås med. Det gör mig så jävla arg. Anna mår dåligt, Anna har haft ett helvete till liv. NÄR? NÄR ska Anna då ha vänner?! När hon är frisk?? Så vadå, folk med dålig bakgrund, de förtjänar inte vänner?

Nu är jag förbjuden att träffa henne annat än i skolan. Förbjuden av folk som aldrig träffat henne. Anna är ensam. Anna behöver vänner. Anna behöver hjälp, och folk bryr sig om mig? Den söta lilla tjejen som gör sina läxor och är trevlig mot alla, hon är värd mer? Jag har haft min gulliga lilla uppväxt och har gjort mina gulliga små läxor, så tänk nu på Anna.

Sedan är det del 2, mina klasskamrater.
Listan på rykten om Anna är lång. Våldtäkter, knivhugg, droger, barn and so on. De flesta anser bara att hon är 'konstig', så om man inte är otrevlig mot henne så är man inte cool och får inte vara med i, hm, 'Olivias' gäng. Olivia, med sin lilla gärna och perfekta liv, kan ta sitt ego och gå någon annanstans för det är dags att vi vaknar upp. Kallas jag 'Annalover' för att jag är trevlig mot någon som mår dåligt? För att jag inte stampar på de som ligger?? Anna är jävligt mycket trevligare än nåon jag träffat. Så många skratt och tårar vi kommer att dela, och jag vet att hon är en vän för livet.

Ändå måste jag ljuga för henne. Hitta på ursäkter om varför vi inte kan ses på fritiden. Sanningen skulle såra henne, men det skulle hon inte visa. För hon är en ":)" glad smiley. Den säger dig ingenting, mer än falsk glädje. Vad skulle jag säga? "Mina föräldrar vill inte att jag umgås med dig, för de tycker att du har dåligt inflytande på mig". Nej, hon vet redan om det. Hon vet så väl att allt hon gör är fel, och kämpar  så hårt. Jag tänker kämpa för Anna. Jag tänker kämpa för att hon ska få fira jul med oss, att hon för en gång skull får en helg, en jul, en vecka utan droger, festande och otrygg familjemiljö. Hon förtjänar det, för hon har fått mig att må så bra. Hon förstår mig, och det är mer än vad någon annan kan erbjuda mig. Jag vill hjälpa Anna, mer än något annat, och det är därför jag gråter nu. Tror jag. Fan. De jävla antidepressiva pillren. Jag känner ingenting. Jag gråter men känner ingenting. Inget alls. Tomt & grått. Precis så som Anna beskriver sitt liv.