Hej på er. Det verkar vara en intressant och läsvärd sajt det här

Är nybliven medlem  och jag tänkte bara säga att det här med ensamhet berör oss alla på ett eller annat sätt. De flesta har nog någon gång känt sig övergiven eller blivit lämnad ensam på något sätt. Ensamhet kan ju vara självvald, men också ofrivillig.

Själv är jag egentligen en enstöring som inte alls lider av att vara själv, fast jag minns en tid i min ungdom, när jag kände mig extremt ensam. Jag hade separerat från min dåvarnade kille, efter ett hackigt förhållande som varat i flera år. Särskilt på  storhelgerna kände jag mig totalt övergiven, eftersom alla kompisarna hade förhållanden och var upptagna med sitt. Mina föräldrar fanns heller inte kvar i livet och inga släktingar hade jag heller att umgås med. Usch vad ledsen jag kände mig då!

Nuförtiden lever jag däremot ett helt annat liv som tar mycket tid av en, så idag har jag istället fullt sjå med att få till min egen ensamtid. Tänk vad livet kan skifta egentligen. Idag uppskattar jag varje minut som jag får tillbringa i lugn och ro för mig själv. Fast detta är ju förstås självvald ensamhet. Den ensamheten styr man ju bäst över. Blir man övergiven och tvingad till ensamhet så kan man bli oerhört rastlös istället. Det blir då jag i a f.

Jag har dessvärre bränt ut mig på vänner och bekanta så att jag är idag väldigt försiktig med nya bekantskaper. Väljer nästan hellre ensamheten än  slänger mig in i nya vänskaper. Deppar lite på mig själv ibland att det måste kännas så, för innerst inne så är jag en social människa som tycker det är roligt att vara bland folk. Har ett par riktigt nära vänner, och det räcker bra för mig = )

Jag har också väldigt lätt att känna med folk som känner sig ensamna eftersom jag vet hur det är att vara där. Men som jag fungerar idag, så väljer jag hellre att åka ut ensam i skogen och vara, än att åka till storstan eller befinna mig bland en massa folk i olika trånga tillställningar. Gör jag det sistnämnda, så kan jag även då känna mig extremt ensam. Men ensam känner jag mig definitivt inte om jag åker ut i skogen, fast logiken säger egentligen att man borde känna så.

Konstigt va!