Det var en väldigt bra fråga, för det finns ju så många olika former av ensamhet. Att vara ensam för att man har lust med det, att vara ensam för att man inte har någon att umgås / prata med, eller ensamhet när man längtar efter kärlek och närhet.

Så jag tycker det är väldigt svårt att svara på den frågan, eftersom det är så otroligt olika för alla. Inte ens jag kan svara på vad som är ensamhet för mig, för det finns så många olika situationer som kan passa in på vad ensamhet är, för mig.

Jag har nog känt nästan alla sorters ensamhet. Blivit lämnad och känt mig ensammast i världen, och även lämnat - och känt mig nästan lika ensam där med. Varit utanför, men även själv dragit mig undan. Inte haft någon att vara med - och inte velat vara med någon.

En känsla som återkommer ganska ofta är att jag känner mig ensam med allt jag känner inom mig. Även om andra är i liknande situationer och förstår på ett ungefär, så finns det ju ingen som kommer kunna förstå exakt, eftersom alla upplever olika situationer på olika sätt.

Så det var en väldigt svar fråga, som jag bara har väldigt luddiga svar på.. 

Jo det är en svår fråga att besvara.

Kanske är det inte alla gånger som man verkligen känner sig ensam, utan det kanske är frågan om andra känslor som sorg och saknad.

Sen kanske det är så att när man är ung så känner man pressen på sig att hela tiden vara igång och göra något kul. Och att det är denna press som är jobbig, och inte sjävla ensamheten.

Ja du det är en bra fråga det. Det går nog inte att besvara så där rakt av skulle jag tro.

För mig är ensamhet när man inte har några eller väldigt få vänner och inte så mycket med sin släkt heller. Jag träffar min mamma nångång per år då i bor i olika ländet (fast inte så långt borta). Sällan att jag träffar min syster och bror. Bara om dom är hos vår mamma då jag kommer dit.

Här hemma bor jag ensam så det blir lätt så att jag känner mig ensam. Barnen hälsar på varannan helg men annars har jag bara telefonkontakt. Jag är en väninna här på ön och en i Sverige.

Precis som när man diskuterar annat, så handlar det om tolkning. Alla tolkar nog innebörden av "ensamhet" olika. För vissa har det en negativ klang medans det för andra har en positiv klang. Att svara på vad innebörden av ordet är, är som tidigare sagt, väldigt svårt sådär generellt …

Sant - ordet "ensamhet" har en negativ klang.

Jag såg ett program på TV där en känd skådespelerska (har tyvärr glömt hennes namn) Pia xxxxx, berättade om sitt val av att leva "själv" istället för att säga att hon levde ensam.

Och säger man ordet "själv" får det genast en mera positiv betydelse.

"Jag bor själv"

" Ibland trivs jag med att vara själv"

Det är nog det vanligaste, att ordet klingar negativt. För mig är det positivt, det är lugn och ro, stillhet när jag vill det …. För mig är ensamhet en tillvaro i fullständig harmoni med mig själv

Det är lite både ock för mig. Det kan både vara något positivt och negativt.

För mig är ordet positivt eftersom jag mer och mer i livet har upptäckt att jag trivs alldeles utmärkt i mitt eget sällskap.

Man är egentligen aldrig ensam.

Man har alltid sällskap av sin känsla.

Känslan är inte jaget(självet), utan något som följer det vi fokuserar på och förstärker det.

Som en flod av ett lätt välbehag.

När man så önskar kan man fokusera på denna sköna flod. En veritabel guldgruva.

Den finns alltid där…om den inte blockeras av någon smärta.

# 9 - Så fint…………

Vackert och poetiskt. Och väldigt sant!

Andra skulle nog kunna säga att jag är väldigt ensam.

Själv känner jag ändå att jag inte får vara ifred tillräckligt mycket. Helst skulle jag vilja vara ifred så länge att jag hinner tröttna på det och självmant tar kontakt med folk igen.

Jag orkar helt enkelt inte med människor just nu.

# 11 - Ibland behöver man vara ifred med sina tankar och känslor.