Det var ju meningen att jag skulle försöka jobba med mig själv, lära mig att acceptera den jag är och mina reaktioner på saker och ting. Lämna personer som skadar mig bakom mig, och bara ägna mig åt att hitta mig själv igen. Men från ingenting drar ångesten över mig, och dessa stunder känns det inte som att jag är jag utan mer som att jag betraktar mig själv utifrån. När hundarna försvann stannade världen upp en aning, och jag tappade bort mig själv, ännu en gång. Hur är det möjligt?

Jag tror jag är i chock just nu, över att hundarna är borta, jag känner ingenting och känner mig inte brydd alls – tills ångesten kommer. Då vet jag inte riktigt vad jag ska göra av allt, hur jag ska hantera det. Känns som att jag tappar kontrollen över mig själv bara för att det är så mycket. Jag saknar mina änglar så mycket, men hela jag är tom och det känns bäst så, att försöka tränga undan alla jobbiga tankar och vänta tills senare. Än är jag inte säker på om jag klarar att bearbeta allt som hänt.

Det här var andra gången på bara några dagar som jag bröt ihop, bara sådär helt utan vidare svartnade hela min värld och tårarna rann. Det enda ordet som cirkulerar i mitt huvud just nu är varför. Varför varför varför gör allt så ont? Det gör så ont, och är så ensamt att behöva känna alltid själv. Jag är instängd i min egen kropp.