En sak har jag lärt mig genom mitt liv, o det är att man inte får saker o ting serverade på silverfat. Eller att någon kommer o knackar på dörren för att ge mig det jag vill ha.

Utan jag har fått fixa det själv, genom att ta för mig av det jag vill ha.

Så mitt råd till dig är att börja ta dig ut o se dig omkring. För snart nog hittar du någon att prata med, som kanske vill bli din vän.

Precis som Kalendula säger, börja med småsteg övervinna din sociala fobi bara genom att gå ut där det finns folk, le lite kanske säga hej till någon du känner igen. byt några ord med en granne… Kanske slå en signal till någon av dina gamla vänner och träffa dem på en fika. Självklara grejer kanske för en vanlig person? Men svår för dig med social fobi men om du börjar där kan det bli längre konversationer, fler som hälsar tillbaka och snart kanske du har nya vänner och en bättre relation till dina gamla vänner som kan ge spiraleffekt till att du får ny eller återfår kontakt med någon ifrån gymnasiet då någon av dem kanske känner dem? osv..

Dessutom så är det så att ingen vet vad du tänker förrän du säger VAD du tänker. Likadant så vet ingen om vad du önskar förrän du säger din önskan om hur du skulle vilja ha det.

Vi är alla informationsbankar om oss själva o berättar vi inte så får ingen reda på något. För man ska inte heller ta förgivet att andra ska fråga. Därför ingen vet om att man ev. vill ha frågan.

Jag brukar be min bästa vän fråga mig hur jag haft det under dagen, eller om något speciellt har hänt. På det sättet lär du andra i din omgivning att ställa dom frågor som du vill ha.

Anonym: Oj låter som du har det väldigt jobbigt. Duktig du är som orkar kämpa på. Livet är verkligen inte lätt. Pengarbrist låter ju också väldigt väldigt jobbigt att ha. Förstår det måste vara jättesvårt att inte kunna hänga med de vänner du har med ut och så. Jävla skit att det är så. Typiskt när man redan har social fobi. :( Då behöver man ju de vänner man har.

Har du nån kurator eller så att prata med? Fast det kanske är svårt, när du inte vill gå ut och så? Jag har hört det finns kuratorer via webbkamera på internet, vet inte var. Men kanske kan de vara bra att prata med?

Social fobi och känna sig ful är jätte jobbigt. Jag förstår hur det är. Vi är flera här som har social fobi.

Kram från Ambrosia -Lisa

Jag har inte social fobi, men jag är i samma sits angående vänskapen.

Håller helt med #1

ingenting kommer serverat, Mitt tips är att ta kontakt med en terapeut som kan hjälpa dig hantera dina problem. Annars måste du nog försöka övervinna rädslan själv.

Vad är det värsta som kan hända? Vad är det du oroar dig för i möten med människor? Är du rädd för att bli lämnad? sårad?

#2. Tack, du verkar förstå vad social fobi innebär.. Jag har redan kommit långt med min sociala fobi på egen hand - tack och lov - för mitt liv var verkligen ett helvete innan. Precis som du skrev så börjar man med det lilla. Gymnasievännerna är dock ett avslutat kapitel, jag skäms helt enkelt för mycket för det som hände och det tog alldeles för hårt :(. Jag tänker mig social fobi som en trappa jag måste klättra upp för, där varje trappsteg är en ny utmaning som kommer att få mig att må dåligt ett tag/ge mig ångest, men sedan kan jag klättra vidare och när jag är på toppen så är jag som "vanligt" igen. Om ingenting knuffar ner en igen. Babysteps!

I fredes organiserade jag (som sagt: alltid jag ) en träff med mitt vänskapsgäng, och kom hem med ångest som vanligt. Skillnaden mot tidigare är att jag inte längre har lika mycket ångest INNAN jag ska göra något. Vilket underlättar rätt mycket eftersom jag annars tenderar att "dra mig ur" saker. Var även på möte med en rekryterare..

#4. Tack för ditt stöd. Kurator vågar jag inte prata med.. tyvärr! Min pappa dog när jag var liten och inte ens då vågade jag prata med psykolog, vet inte vad det beror på. Vill alltid klara mig igenom livet själv - och det fungerar ju sådär .

#5. Jag är väl rädd att de ska lämna mig så som mina gymnasievänner lämnade mig, antar jag. Det är inte något jag aktivt tänker "åh nej, nu lämnar de mig" (är inte psykotisk) utan det är en malande ångest som smyger sig på. Att jag är tråkig och misslyckad och att det inte finns någon anledning att lyssna på mig. Min mamma var väldigt noga med att uppfostra mig till en "duktig flicka", vilket tillsammans med en dålig självkänsla innebär att jag inte känner att jag "får" ta plats, "får" synas osv. Vet inte riktigt hur jag ska vända på den tankevurpan eftersom tja, let's face it, inte ens mina vänner verkar direkt njuta av mitt sällskap eftersom de aldrig bjuder med mig.. Hur gör du själv för att ta dig ur det hela?

Jag själv hade problem med att jag var rädd för vad andra ska tycka om mig o det jag ev. gör, för att jag har en sjukdom som jag är född med, etc.

Men det mesta har jag kommit över nu. Utom att jag ibland får en flaschback, fast då tar jag mig i kragen o går ut med högt huvud o hejar på folk antingen genom att nicka eller säga hej, eller bara ge ett stort leende.

#6

Jag försöker gå med i olika saker. Ha fritidsintressen där man "tvingas träffa andra". Kör, innebandy. Tänkte prova på teater snart också. Men börja med en grej där du känner dig hyfsat trygg och ta ett litet steg i taget.

Mitt problem är väl egentligen att jag sällan känner någon riktig vänskap även fast jag kan träffa folk. Jag tror jag är ganska olik andra och har väldigt annorlunda syn på saker. Har ett behov av att få uttrycka mig och argumentera, skapa spänning och säga saker som man egentligen inte får säga. Det ger en lättnad för mig, men andra kan ta det hårt. Har väl lite tvångstankar och är hård mot mig själv. Om jag tänker på ett sätt och vet att det inte uppfattas bra känner jag ett behov av att säga det. Jag är nog lite för ärlig, men jag gillar också att vara det. Det är kul att skapa diskussioner av tankar om helt andra synsätt som vänder upp och ner på synsättet som är "vedertaget".

Har du något tips till mig? :D

#8 Det där känner jag igen jagär nog lite specell och jag trivs bäst ihop med "Fritänkare" som släppt alla ambitioner att passa in och bli strebers, sådana man kan vara sig själv med. De finns därute bara att se sig omkring. Det är sällan de sär högpresterande personerna utan de med mer avslappnad stil.

#9 Skönt att det finns andra som känner igen sig!

Ja det handlar nog om att se förbi mängden för där finns alltid nån själ som man har mycket gemensamt med, det är bara det att sådana människor inte syns.

#9 Kan du berätta mer om de fritänkare du träffat? Hur är dom? Va de svåra att finna? Hur träffades ni?

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig men fritänkare lät bra när jag skrev det där.

Men vad jag syftar på är personer som vågar vara sig själva mot alla odds och inte har några ambitioner att passa in i mängden.

Jag har sedan länge släppt tanken på att passa in då jag inte gör det i alla fall, Jag vill inte bli någon medelsvensson med 2,4 barn villa och volvo, Inte heller har jag någon vilja eller ambition att klä mig på ett visst sätt eller agera på ett visst sätt för att nå framgång..

Nu är inte heller det riktigt vad jag menar men åt det hållet hellt enkelt personer me självdistans och som accepterar alla som de är så länge de är ödmjuka.

Det ar ett försök att beskriva vad jag menar med fritänkare

Ok jag förstår, men vill du berätta mer om dina vänner? Vad gillar dom? Vad tycker och tänker dom om saker och ting? Vad brukar ni prata om?

Vi är en salig blandning av det mesta tror jagm bra svar va?

Det enda samlande är nog att vi har lite udda sjuk humor kanske?

Hej lilla vännen,känns tråkigt att läsa det du skriver..Jag vet hur du har det med social fobi har själv haft lite lättare sådant och övervunnit den…Jag tvingade mig bara vara kvar på platser då jag fick panik..det sämsta är att springa därifrån inte så lätt när man väl får panik men stanna kvar..och tänk jag dör inte inget händer slappna av så peppade jag mig hela tiden…Jag kan få lite attacker ibland men sen går den lika fort över…GVD Mvh Marjo

Jag har aldrig haft social fobi så ja vet inget om det men ja har vart deprimerad till å från i väldigt många år, men en kompis tipsade mig om en folkhögskola som har en speciell linje - Livslinjen, så ja började där, ja hade ju inget att förlora då ja redan va arbetslös. Och ja kan säga att det förändrade mitt liv! det var den bästa tiden i mitt liv kan ja helt klart säga å ja har aldrig mått så bra som då. Här e länken till deras sida. Om de e något som du skulle våga satsa på så kan ja våga lova dig att du inte kommer bli missnöjd, för läraren Ywonne e den bästa människan ja har mött i hela mitt liv å hon hjälpte mig att bli en bättre människa, någon som jag vill vara å någon som ja kan älska. :)