Jag känner igen mig hemskt mycket i det du skriver. Det är många som är på mig om att umgås osv. Men jag är faktiskt hellre ensam. Okej, jag uppskattar sällskapet av min pojkvän, men that's it. Det är nog enbart för att han är lika knäpp som mig, och att jag kan vara mig själv med honom.

Det har alltid varit såhär för mig. Även om jag umgåtts rätt mycket en viss tid, så föredrar jag lugn och ro. Jag trivs bäst här hemma med mina älskade djur, så är det bara!

#1 Precis så är det för mig med! 

Jag har haft perioder då jag umgåtts lite mer med folk, men i grund och botten så trivs jag hellre själv. Och som sagt, pojkvännen är undantag. Han och jag lider båda av socialfobi och ADD (jag är fortfarande under utredning men hemskt säker på att jag får diagnos) och så är vi ensamvargar. Så vi passar väldigt bra ihop, haha!  

Hemma mår jag som bäst. Att umgås med någon emot sin vilja är inte så kul. Min vän Lisa brukar tjata om att helgen varit så tråkig, för hon har inte gjort någonting. Själv ser jag det mer som att om jag umgås hela helgen så försvinner den där dyrbara tiden som man kunde använt till att koppla av. Haha.

Jag som tänkte att jag måste vara den enda som känner såhär, men finner lite tröst i att veta att det inte är helt ovanligt.

Jag har dock inte social fobi, jag går ut och festar (sällan numera.. det är vännerna som lyckas övertala mig ibland, haha) Det gör jag dock oftast i min hemstad, som jag åker till under lov och så.

Men jag ser på helger precis som du gör, jag äääälskar att bara kunna slappa och inte ha några måsten. Jag måste inte gå ut och shoppa med nån tjejkompis, jag måste inte festa, jag måste inte hitta på något. Jag behöver bara sitta hemma och njuta av stunden. Finns knappast något bättre! :)

Jag käner igen mig mycket i det TS skriver o jag trivs väldigt bra i min grotta. Undviker egentligen att gå ut, för jag tycker att folk är generellt sett väldigt tråkiga.

Umgås bara med en knappt handfull människor, men det är människor som jag verkligen trivs med.

Jag har alltid gillat att vara ensam. Hade jättemånga kompisar i grundskolan som ofta frågade om vi skulle göra något efter skolan men jag sa alltid nej! Sen jag började gymnasiet har jag dock tappat kontakten med alla förutom en som jag går i samma klass som. Så eftersom jag inte umgås  mycket med kompisar som jag gjorde innan gymnasiet så har jag börjat må skit dåligt av att vara ensam för att jag inte känner mig uppskattad överhuvudtaget. Sen har det mycket att göra med att man "ska" ha mycket folk omkring sig för att inte ses som jag vet inte, konstig enligt vissa? som gör att jag mår dåligt över det. Fast det gäller bara skolbiten, på fritiden önskar jag mer än allt annat att jag skulle kunna få vara ensam men min familj är överallt haha.

Hm, jag har tur som går i en skola där ingen dömer ingen, där kan jag sitta ensam i ett hörn med Lisa och bara vara, utan att känna pressen att ha många runtomkring! 

Kom på en rolig grej från då jag var mindre. Jag hade en del vänner då, men som sagt så ville/orkade jag sällan umgås. Så varje gång respektive vän ringde så brukade jag säga "ah okej, ska bara fråga mamma…" och så ställde jag frågan till mamma medan vännen var i telefonen, och skakade frenetiskt på huvudet för att signalera att jag ville ha ett nej. Hahahahaha, vilka tider.

Jag va med vänner lite ibland i lågstadiet, men bara för att de frågade mig. Annars har jag alltid bara velat gå till skolan, göra mitt och gå hem! Ville helst skippa alla raster och ha alla lektioner på raken för att vinna några timmar, så har det alltid varit.

När jag va 14-15 typ, testade jag på det här med att vara social och va med massa folk och festa och supa… det varade ju inte så länge, har aldrig varit min grej, jag tycker inte ens om människor, se bara vad som har hänt med den här en gång så vackra planeten. Nu är alla djur bara utrotade och när vi nått 15 miljardersträcket kommer inte matresurserna att räcka till.,, nej, jag tycker helt enkelt inte om människor, jag är hellre med djur.

Jag har min partner och han är som mig, älskar djur och tycker inte om människor. Finner min tröst i honom och känner mig bara ensam när jag är utan honom. Annars mår jag bäst när jag är ensam. Mamma har såklart också en stor plats i mitt hjärta.

Det glädjer mig att det finns så många lyckligt ensamma personer här! Har alltid känt mig som en "loner" som inte tycker om att spendera all vaken tid med hittepå. 

Det är skönt att inte behöva andra människor. Visst, mina föräldrar och min pojkvän behöver jag såklart, och jag behöver stöd när jag ska göra något som är en utmaning för min fobi, men utöver det så lever jag ensam och trivs så bra med det. Och det är väl bra att inte vilja gräva ner sig när man är ensam?!

We rock.

Yes, We Rock! 

Jag är precis som du TS och Fjordell! Känner igen mig väldigt mycket i det ni skriver! Har dock inte heller socialfobi, kanske en släng av det, vad vet jag. Har också perioder då jag umgås med vänner och festar men för det mesta är jag själv.

Det som är jobbigt är att jag känner en himla press från min mamma att umgås med vänner… Hon är extremt social av sig och hon förstår helt enkelt inte mig. Hon förstår inte att jag mår bra ensam. Hon tror att jag lider av det. Hon tror att det är nånting fel på mig som inte umgås med mina kompisar. Hon oroar sig hela tiden och tror att jag är deprimerad. Vilket är väldigt jobbigt och även om jag försöker förklara så förstår hon inte. Hon tycker att man ska umgås med andra när man är i min ålder. Och att jag är konstig för att jag inte gör det. Mm… tack för den liksom…

Jag har alltid varit lugn av mig och trivts ensam. TS, det du skriver i #6, precis så gjorde jag också haha. Brukade hitta på ursäkter för att slippa umgås.

Har vänner som festar varje helg och umgås med en massa folk hela tiden, fattar inte hur dom orkar? Jag skulle aldrig kunna leva så, vara översocial, varför försöka vara nånting man inte är?

Jag har alltid gillat djur mer än människor. Jag tycker att djur är det absolut bästa sällskapet. Jag trivs bäst ensam i min lägenhet med min hund. Med honom kan jag vara mig själv och jag kan slappna av och göra det jag vill. Inte känna nån stress eller press från andra.

#10 Fy så jobbigt det måste vara att ha den pressen ifrån din mor! Min mor har alltid accepterat mig för en asocial liten slyngel, och hon tycker nog att det är ganska skönt, för då vet hon att jag inte är ute och hittar på hyss, haha… 
Mamma är också hemskt översocial, men inte så att hon är ute och träffar folk hela tiden utan bara så att hon alltid måste ha någon hos sig, hon kan inte vara helt ensam. Så det kanske inte är samma sak haha.

Men jag tycker att din mor bör förstå att det inte är alla som uppskattar att gå ut hela tiden hmm, men det är väl svårt om ni är såpass olika på den fronten kanske.

Håller med om djur, jag har ju många djur runtom mig varje dag, och dessa är de enda jag orkar vara med hela tiden. Och pojkvän som sagt.

Det värsta jag vet är när man råkar vara lite trevlig och bjuder hem en kompis från skolan, det har hänt några gånger för mig, och jag blir helt trött av pressen på att försöka hitta på något som vännen vill, fråga om vännen vill ha något, blablabala, tycker det är hemskt jobbigt att vara med folk utanför skolan. På stan' är väl okej om man går och fikar en dag eller så, men inget mer tack.

#11 Jo det är ganska jobbigt faktiskt… Jo men hon är ungefär som din mamma, kan inte vara själv och då förstår hon ju inte att jag trivs med att vara själv. Tror aldrig hon kommer förstå sig på mig men jag kommer aldrig förstå mig på henne så jag tycker ju att hon är konstig som är så översocial hehe.

Ja livet vore värdelöst utan djur! Hade jag haft pengarna hade jag haft hela lägenheten fylld med djur haha ;) jag lever verkligen för djur och djur gör livet värt att leva. Tur att djur finns!

Det där känner jag igen. Man får nästan lite ångest, sen tycker man det är skönt när dom går hem.

Skönt att höra att man inte är ensam med att vara ensamvarg iallafall!

Jag har nog också alltid varit av en ensamvarg. I skolan pratade jag inte så mycket och stod och tittade/kollade läget vad de andra gjorde, och vågade aldrig fråga om jag fick vara med, för trodde inte dom ville det.

Men jag har alltid tyckt om att vara själv, det är mest mamma som "tjatat" om jag inte ska ta hem kompisar, eller umgås med någon efter skolan. Men jag har inte velat det.

På senare tid har jag kommit på mig själv att jag sitter och önskar att ha sådana vänner man kan ringa när som helst och bara hitta på något. Tex. sitta och dricka vin och prata skit… gå på bio, baka, resa m.m. MEN när man väl blir bjuden på något…. då vill jag inte?! Varför är det så?

#13 Hahaha, jag är likadan! Ibland, framförallt då jag kollar på serier som t.ex Pretty Little Liars eller när man läser Harry Potter osv, så önskar man att man hade likadana vänner som man gör ALLT med, och delar ALLT med och bara kan slänga ett sms till så ses man "dirr". 

Men jag skulle ALDRIG vilja eller orka med det i praktiken haha. Lustigt det där.

13,14 Haha känner igen mig

Synd att det är era mammor som pressar er :( För mig har det alltid varit tvärtom, jag har en rätt psykad pappa som inte har en enda hjärncell av empati. Till och med mamma har sagt att han har varit helt vidrig mot mig genom min uppväxt och vet inte om han inte förstår eller om det är meningen?

Han har alltid tyckt att jag ska vara NORMAL! Men samtidigt får jag inte ut och festa och sådant, men jag ska ha massor av vänner hela tiden, inga killar dock.. utan på hans vilkor, jag ska ha massa tjejvänner och gå till skolan och va social och va med på alla skolresor som jag alltid skippade…

mamma har alltid accepterat mig som jag är, ibland har hon pushat mig att gå ut osv, och jag förstår hennes anledningar till det! Hon trodde väl under en period att jag nog egentligen ville ha vänner, eller att det va depressionen och att det skulle hjälpa om jag kom ut,…testa lite olika varianter, man vet ju aldrig, eller hur? Men nu vet hon, och hon har alltid vetat, att jag är en ensamvarg, jag bestämmer vilka jag vill umgås med och om jag överhuvudtaget till umgås med någon. Hon vet att jag tycker mer om hästar, och hon var faktiskt hästrädd under hela sitt liv ända tills jag började rida! Sen fick jag en jäkel till unghäst som kastade av mig och sprang runt som sjutton i hagen och va helvild och lekfull! Och gissa om hon började älska honom… Hon tyckte det va skitkul när jag fastnade i longerlinan och han hoppade bakåt och drog ner mig så jag fick hela ansiktet ner i geggan i paddocken… nåväl =) Han till och med gjorde så jag bröt nyckelbenet och ändå tyckte hon jag skulle hålla mig till den lilla skrutten för hon såg bandet mellan honom och mig <3 min mamma är fantastisk… Jag önskar en sådan mamma för alla <3

Jag är oxå friviligt ensam.

Har inte alltid varit såndan.  Men efter jag haft en jobbig period med min dotter. Kan hända att de är en del i en årer hämtning prosses. Men jag trivs väldgt bra bra i mitt sällskap.

Fast jag umgås lite med två kompisar men väldigt sällan.

O min familj. Mina tonåringar o föräldrar.

Jag e ju sjukskriven ganska länge, så har inte några arbets kommisar häller. (Har svår epelepsi)

De börjar bli oroliga för att jag blivigt så osocial. Man behöver mänskligt sällskap annser dem o att de inte är bra att sitta o uggla själv jämt.

Ja har böjat tro att jag e konstig o att de är bara ja som är sådan här.

Så de känns skönt att se att de fins feler som e som mej. Just nu har jag inget behov av umgeänge alls.

Min dotter säger att jag" inte har något liv" Men de tycker jag att jag har.

Jag läser mycket om djur som är mitt största intresse o även andra böcker, som inte är fakta böcker. Jag är ute o tränar med hunden pratar då med andra hund ägare. Sitter jag i vänt rummet om jag är hos doktorn pratar jag med folk tex. Med grannar tex.

Så jag tror i allafall att jag har fått inte har fått någon social fobi. Eller är de kanske så att de är att vara som mig??

Bjuder gammla kompisar hem mig som kan du inte titta in på en kaffe någon dag. Så känner jag att jag måste för jag vill inte vara otrevlig. Men jag har alltid "någon tid att passa så jag inte behövere vara där så läne" O de har jag oftast inte, så de är en vit lögn. Eller?? För de är ju för att inte såra dem.

Jag är det delvis självvalt. har blivit lat och enstöring av att inte umgs så mycket med folk. Så det blir jobbigt i folksamlingar, sen har man blivit skeptisk till utgång så jag stannar hemma för att jag förväntar mig att umgånget me folk blir trist ändå…

Haha, har fått min första riktigt negativa reaktion till mitt val att inte umgås med folk. 

Bråkar lite med en f.d-kompis och hon påstår att jag inte har några vänner för jag är aldrig med någon. Hahahaha. ^_^

#19 Det är ju delvis sant. jag har fått liknande klommentarer att polare försvinner för att jag inte orkar hänga med på allt och är dålig på att ringa. Jag tycker ju ine alltid det är kul att vara hemma ensam, men det är bekvämt.

#18, men precis, man förväntar sig att det blir trist ändå, vilket det oftast är. Jag har haft en bästa kompis, och vi hade det roligt på våra egna vilkor, var som att hon var min syster eftersom att vi gick i varandras kylar och gjorde lite som vi ville hemma hos varandra. Det fanns liksom inga förväntningar om att man ska ut och göra massa hela tiden. Det var skönt, men sedan dess har jag inte orkat vara med någon. Det är bara sådana med liknande intressen, alltså, häst, som jag rider ut med. Annars träffar jag ingen.

#20 Nja, tycker inte att vara utan vänner och att välja att inte vara med dem är riktigt samma sak. ^_^
Visst, jag har förlorat en del vänner (framförallt denna som jag nu pratar om) just pga min asocialitet, men jag är inte helt vänlös och har folk överallt, om än kanske inte sådana som jag är supervän med haha.

#22 Det är klart att det inte är samma sak. Det är aldrig kul att bli dumpad av en kompis, Och kanske är det det din fd kompis är bitter över och bråkar om? Att h*n vill visa på att du inte har någon nu?

Jag har också kompisar och vänner men vissa har försvunnit och hör inte längre av sig, säkert till del av att jag inte heller gör det?

Mina barndomsvänner finns alltid kvar för man har något sortsa band med dem och allt är som vanligt igen när man hörs av och träffas.

jag är ensam jag tycker att det är skönt om jag valt det men ibland önskar jag att någon eller några det skulle räcka med 2-3 st tyckte om mej den/dom ska helst ha asperger eller liknande diagnoser för då är den/dom och jag kanske lika  galna alla aspisar är olika så alla som har det kanske inte går ihop men kan kan ju önska och drömma.  egentligen känner jag vill ingen i världen veta om mej eller se mej även om jag inte sårat någon .jag vet att när jag är riktigt ledsen som idag då tror jag att det räcker med en symaskin och en katt låter jag psykotisk????

#24 Det är klart, alla vill ju ha någon/några som tycker om en. Det är bara naturligt. Sen som talesättet säger "Lika barn leka bäst" så har du aspberger så kanske andra med det är de du funkar bäst med?

Finns det inte Aspebergerförbund där man kommer i kontakt med andra?

Alla är konstiga på sitt sätt, ohur det än är så har man rumpan bak. Med det så menar jag att man faktiskt väljer att leva i det tillståndet. O man kan lika väl välja att inte leva i det genom att bestämma att bryta sina tankegångar o byta ut dem till andra tankar.

#26 Fast vi (eller i alla fall jag) mår ju bra av att leva som vi gör. Skulle inte byta bort min ensamhet emot något annat ens om jag kunde genom en önskning som gjorde att jag skulle bli social. Jag trivs så bra med det.

Kan jag säga att jag på sätt och vis tycker att ensamvargar är smartare? Jag har aldrig varit någon som gett efter för grupptryck, har alltid klätt mig som jag velat och varit den jag velat och inte låtit andra bestämma min roll i ett gäng. Låter det rimligt att det kan vara så bland ensamvargar, att vi skaffar oss egna åsikter lättare och är mer genuina eftersom att vi lärt oss det mesta av oss själva?

#28 Av egna studier att döma, så kan jag inte annat än hålla med. 

ALLA ensamvargar kanske inte är så, och ALLA icke-ensamvargar är inte motsatsen. Men man märker ändå skillnad.

Absolut så märker man skillnad på ensamvargar VS icke ensamvargar. Jag umgås hellre med ensamvargar än icke ensamvargar, just för att man kan vara ensam med en ensamvarg.

Kan relatera till vad många skriver här.

Blir nästan rädd när jag märker att jag börjar "komma nära" någon annan människa som inte tillhör min familj. Främst för att jag vet att så fort man får en ny vän lägs ett ansvar på en; man ska svara på sms, ringa ofta, osv. Jättejobbigt och totalt ointressant. Sedan så vet jag att de flesta inte förstår sig på att man vill vara ensam oftare än man träffas. Min mamma är ett exempel på en sådan person.

De få gånger då jag faktiskt känner mig riktigt ensam är när andra tror att jag lider av att vara det, ex, "känner du dig inte ensam? Du umgås ju aldrig med någon…" Antagligen för att det får mig att känna mig oförstådd och väldigt annorlunda.

#31 Känner igen det där! Har kommit "nära" en del människor som bor i mina områden via facebook, men så fort det kommer till att skriva i chatten, smsa och prata om djupa saker, då orkar jag inte mer och tar avstånd. Vill verkligen inte ha den "bördan" på mig att jag måste prata med någon. 

När jag sitter vid internet så skriver jag i forumtrådar och statusuppdateringar på FB osv, men jag är offline för alla mina kontakter på msn och svarar aldrig i chatt eller något. Det är helt enkelt för socialt, orkar inte, haha.

Jag känner igen mig i sååå mycket i det alla skriver. Har aldrig sett mig som en ensamvarg men jag tror att jag från och med nu skall diagnostisrea mig själv som det.

Är alltid ensam på fritiden. I skolan är jag jättesocial och glad, frammåt och trevlig. Men så fort jag kommer hem, är det ensamtid som gäller med mamma och hunden.

Har alltid velat vara med folk men när det kommer till kritan får jag bara ångest av att tänka på att umgås. Min kompis har listat ut ett knep och det är att hon ringer till mig en tid innan det är "dags" att träffas och om jag låter tveksam så tjatar hon inte utan säger att vi kan ses om ett par timmar eller så. Då hinner jag ställa in mig och ångesten hinner lägga sig. Handlar det om att planera något några dagar i förväg fungerar inte det, då ställer jag ofta in det istället i sista minuten.

Vill också vara som i tv-serier där alla vänner gör exakt allt för varandra och ställer upp. Men när jag känner att jag kommer en människa så nära irl backar jag direkt för att jag inte klarar av att känna det ansvaret.

Hatar att få sms och medeelanden på facebook och svara på dem, vill hellre att folk ringer men vill inte ringa själv eller ofta. Då blir det jobbigt.

Andra kan känna att de har tappat kontakten med mig medan jag själv inte alls känner så t.ex.

Får också ångest efter en helg som andra skulle kalla som lyckad och händelserik för då har jag förlorat en hel helg av ensamhet och "återhämtning" från det sociala man blir så tvingad till i vardagen.

Har ALLTID varit mig själv. Aldrig fallit för grupptryck, låtit andra få makt över mig, ändra mig eller liknande. Har alltid haft på mig det jag vill o.s.v.

Dock är det inte förrän nu som jag har börjat acceptera det här hos mig. I hela mitt 20-åriga liv har jag mått dåligt över alla dessa saker som har skett i mina tankar mot min vilja. Med hjälp av psykolog och medicin börjar jag sakta men säkert kunna vara lycklig i den person som jag är.

Känner igen mycket av det ni skriver, jag var väldigt ensam i skolan, delvis berodde det på blyghet men också att jag var knubbig, jag litade till en början på ett fåtal kompisar, men märkte att de inte var ärliga, de utnyttjade min snällhet, så jag valde till slut ensamheten, det var jobbigt många gånger, men jag hade blivit så sårad, jag hade min mamma som ett fint stöd och djuren hemma på lantgården.

Nu i vuxen ålder är det familjen som jag litar mest på, hade en väninna om man kan kalla henne det, hon ville mest prata om sina egna problem, var jag i behov av att prata hade hon inte tid, hon ville ha hjälp, men gav inget tillbaka, till slut märkte jag att hon pratade skit bakom ryggen, bägaren rann över när hon skällde ut mig två gånger för att jag skulle flytta från orten där hon också bodde, min son brukade umgås med hennes ungar, och hon tyckte jag var en idiot och egoist som flyttade.

Min son är 18 år nu, då var han 16 år, det finns bussar, telefon och internet så han kan hålla kontakten. Men nu har han nya vänner på nya orten. I alla fall har jag ingen kontakt med henne, hon svek mig, man måste kunna flytta var man vill! Men troligast tappade hon någon som kunde sitta barnvakt och ställa upp på samma vis då jag flyttade!

På nya orten har vi inga direkta bekanta att umgås med, man pratar lite med någon granne då vi möts eller pratar med någon på affären emellanåt. Man får se hur det blir framöver.

Skönt att prata av sig lite

Jag har alltid varit en ensamvarg. Älskar att kunna göra vad jag vill när jag vill. Som liten tyckte jag det var roligare att leka själv eftersom när andra var med så skulle de ju vara med och bestämma vad som hände i leken. Inte alls roligt…

Jag har ett par nära vänner som jag umgås med, oftast blir det en helg då och då eftersom vi bor långt ifrån varandra. Det passar mig jättebra. Då kan jag vara "sociala Lina" i tre dagar och sedan har jag fått mitt sociala behov tillfredställt för ett tag.

jag har dessutom alltid haft extremt sociala arbeten så jag träffar och pratar med människor hela dagarna så det är så skönt att komma hem och det är bara jag och katten.

Min mamma har sedan länge insett att jag inte är någon social varelse, hon skyller på att jag har växt upp som ensambarn och därför blev van att bestämma och sysselsätta mig själv. Hon har nog lite rätt. Det värsta jag viste när jag var mindre var när man skulle sova över hos någon kompis som hade syskon. De bråkade och det var alltid folk överallt och alltid var det någon som undrade vad man gjorde och alltid någon som pratade. *S*

Har inte läst alla inlägg, bara en notis…

Jag har alltid varit ensam, kanske självvalt, kanske inte, minns inte längre. Fanns helt enkelt ingen som ville vara med mig så det blev så att jag var ensam jämt och vande mig vid det och idag föredrar jag det. Tycker inte om att vara ute bland folk och festa och sånt skit, det bästa som finns är att bara vara med en kompis och göra precis ingenting, spela Sims på samma eller varsin dator, kolla en massa film eller vara ute och leka med hundar. Det är bra.

Men när inte dom alternativen finns så är det bäst att bara sitta hemma och bara vara.

Kan dock inte säga att jag är lycklig, har länge varit extremt deprimerad, utan någon speciell anledning egenltigen, kanske bara pga allt.

Är 21 år och bor fortfarande hemma, har inte ens eget rum så jag tvingas alltid vara mitt i smeten och jag hatar det. Försöker stänga världen ute med musik, men hörlurarna är ju inte alltid de bästa så det kan vara svårt att stänga ute morsans extremt ointressanta surr och tvn.

När jag väl är ute, vilket händer väldigt sällan, så sitter jag bara där, säger ingenting, gör ingenting. Och är det dessutom sprit inblandat så sitter jag bara å grinar, i princip. Depressionen blir bara värre av dricka så det håller jag mig ifrån av den anledningen och av att det smakar skit XD Jag är samma på jobbet och mycket i skolan när jag gick gymnasiet, säger sällan något, bara likgiltig till allt.

Ni har ju en sån satans tur att ni har pojkvän som är lika och förstår. Jag har ingen, och är man aldrig ute så kan man ju heller aldrig träffa någon, en enda ond cirkel :/

Det värsta är att kompisarna nu har vuxit ifrån mig, träffar dom aldrig då dom bor 35 mil bort pluss att dom har egna liv så jag passar inte riktigt in längre. Så det blir att man är ensam dygnet runt. Hade jag haft egen lägenhet hade man iaf sluppit familjen som kan vara så satans dryg (inte för att man ser dom så himla ofta egentligen då alla sköter sitt och håller sig på sitt hörn…)

Kanske svävade jag ifrån ämnet… ville väl bara skriva något…

vad "härligt" att läsa detta, känner igen mig! har ofta tyckt att jag varit konstig för att jag ibland föredrar att vara för mig själv, visst, jag gillar att vara social också, kan tycka att det är jättekul, men jag älskar att ha tid för sig själv, tid att tänka/fundera över saker osv. Jag gillar lugn och ro även fast jag kan tycka om att festa, göra ovanliga saker ibland med, sånt kan gå från dag till dag. Men skönt att inse att man inte är ensam om detta!

#37 Jag kan ju säga att jag känner mig betydligt mer "normal" efter att ha skrivit denna tråd, då jag upptäckt att det är betydligt mer vanligt än jag trott i hela mitt liv. Det känns jätteskönt! 

Har även alltid trott att det har med min sociala fobi att göra, och ja, det kanske bidrar en del, men har även fått veta nu att många är ensamvargar utan denna fobi. Så det är ju hemskt olika det här!

Ni är bra, människor! Ensamma är vi starka.

"Ensamma tillsammans är vi starka"

"Ensamma tillsammans är vi starka"  Ensamma tillsammans är vi ju egentligen inte ensamma längre. Bra att sajten finns, är säkert ett lufthål för många?

Ja, jag är faktiskt en väldigt social person, men det tar oerhört mycket energi av mig för att klara av det. När jag kommer hem är jag alltid utmattad. Med den hjälp jag har fått nu kommer jag på mig själv flera gånger i sociala situationer att det inte är lika ansträngande eller energiuttömmande.

Vad glad jag blir när jag får höra detta av dig kodex  För själv tycker jag inte om alls att vara social, men är så in i norden social. Det kommer av sig själv. I allafall bland människor jag trivs med.

Jag är också en social person men är ofta något reserverad till en början, men litar jag på någon då babblar jag på Annars blir det mest "standardprat" om väder och vind och sådant med dem jag känner ytligt.

Ikväll ska jag på 20-årsfest hos en bekant. Ville inte gå, men min vän har köpt mig alkohol och fixat skjuts och allt bara för att jag inte ska ha någon anledning till att säga nej, så vad gör man?  Social lördagskväll för första gången på 4 månader, kanske dags då. 

Go for it, du kan ju alltid åka hem igen om det är tråkigt.

Precis, du hade säkert roligare på festen än du haft hemma.Beroende på hur mycket du drack

Hej!

Hittade hit av en slump faktiskt… och jag måste säg att jag känner mig så hemma här
Trodde jag var den enda som faktiskt inte har något socialt liv!
Jag känner precis som #7, Jag gillar inte människor heller, Och speciellt det som hon sa om planeten gillade jag! Men asså, jag är VÄLDIGT social egentligen, när jag är med folk jag tycker om, t.ex. i skolan. där har jag ett par vänner som jag umgås och har roligt med. Men sen när skolan är slut för dagen så vill jag bara vara själv. Men att vara själv betyder inte att jag aldrig vill gå ut. Jag gillar och vara ute i stan t.ex. kolla i affärerna gå till bilblan osv, med det gör jag alltid själv. Fast det blir endå oftast så att jag sitter hemma. Fast när det är lov t.ex så brukar det komma nått tillfälle då jag vill vara social och längtar efter skolan men så fort första skoldagen är över så vill jag ha lov igen.. haha - knas xD
När jag träffar nya personer så har jag väldigt svårt att ''banda'' och lita på dom, så det blir mest bara kallprat. Annars krävs det mycket av den andra personen att jag ska angagera mig i samtalet, Fast ibland räcker det med att jag får positiva vibbar från en person så börjar jag babbla på :] fast det händer sällan.
Egentligen var jag inte alltid såhär. Allteftersom jag råkade ut för 'dåliga' människor och det visade sig att man inte ens kan lite på sin egna familj så började jag stötta bort folk mer och mer. För om man inte kan lite på sin egna familj av kött och blod vem f'n kan man lita på? Bara sig själv och då kan man lika gärna vara själv och slippa bli besviken.

Cheers!