I går träffade jag min bror igen, eller ja min halvbror. Han är 16 år äldre än mig och eftersom vår gemensa pappa dog när jag var 2 år så har vi inte haft så mycket kontakt. Vi träffades på min farmors begravning när jag var 12, men jag minns inte så mycket av det. Jag var mest lessen över farmor just då.

Efter det försökte han hålla kontakten, han kom hem till mig och mamma mins jag och vi satt och pratade. Han lovade att ta med mig till Lisseberg någon gång med hans dotter. Men det blev inget med det.

Nästa gång vi träffades så var jag 20 år. Jag hade en rumskompis på den tiden som läste svenska med honom på komvux. Ingen av oss viste om det för än han ringde hem till oss för att prata med min rumskompis och jag råkade svara. Jag tyckte det var lite konstigt att det blev döds tyst i andra änden när jag som vanligt med för och efternamn. Men när han sedan frågade om min rumskompis fanns där så trodde jag att han bara blev förvånad att någon annan svarade. Inte för än jag hörde min kompis svara på en hel hög med frågor om mig så började jag verkligen undra.

Den gångne gick jag med på att träffa honom, mest för att min kompis pressade mig. Det gick inte så bra, jag gillade honom inte. Vilket ledde till en dos av skuldkänslor, klart att man måste gilla sin bror. Man borde i alla fall känna samhörighet med honom. Jag kände bara att han var en helt främmande människa som jag verkligen inte gillade. Jag försökte umgås med honom om inte annat så för att han hade två döttrar som jag gärna ville lära känna. Men det gick inte…

Så för ett tag sedan började jag släktforska. Jag sökte efter svar, på vad vet jag inte riktigt. Men det väckte en längtan av att knyta an. Så jag gjorde som alla mordärna människor, jag letade upp honom på facebook. Vi pratade lite, det visade sig att vi bor i samma stad. Vi beslutade oss för att träffas.

Så i går när jag satt där och drack kaffe med min bror så insåg jag att jag verkligen, verkligen inte gillar honom. Hade han varit en okänd människa som jag träffat av en slump hade jag rest mig upp och gått så fort som möjligt och aldrig tänkt tillbaka mer. Men han är ju min bror…

Han började samtalet lite trevligt med att berätta att jag hade haft tur som inte har några minnen av vår pappa. Min bror hade minsan sett hur han (våran pappa) var när han drack och det var inte roligt.

Det är förmodligen sant, barn till alkolister och periodare (som min pappa var) har det jobbigt. Men jag vet inte om jag ändå inte hellre hade velat få chansen att lära känna pappa.

Jag försökte byta ämne och började prata om farmor. Han skrattar lite och säger "Du vet att hon inte är vår riktigt farmor va?". Jag vet att pappa var adopterad, farmor var egentligen hans moster. Men hon och farfar tog hand om pappa när han  var två år och hans riktigt föräldrar inte ville ha kvar honom. Vad betyder det att farmor inte födde fram honom? Hon älskade honom och var den enda mamma han kom ihåg.

Men enligt min bror så "räknades" det inte. Därför hade han brutit kontakten med henne när han hade fått reda på det.

Då kom ett minne tillbaka till mig, av hur farmor gråter vid köksbordet och berättar för mamma att hon är så glad att mamma alltid såg till att jag träffade farmor så ofta det gick för nu var jag det enda barnbarnet hon hade. Jag hade aldrig kopplat ihop det förut.

Jag blev så arg. Hur kan man såra en gammal kvinna, sin egen farmor på det sättet, för en sådan strunt sak.

Så jag berättade för honom att jag tyckte att han var självisk och att han skyllde alla sina problem på andra människor som redan var döda och inte kunde försvara sig. Jag berättade att jag tyckte det var fegt och oansvarigt och att pappa inte var ansvarig för att min bror blev tablettmissbrukare när han var 32 år och skadade ryggen.

Sedan gick jag. Så nu sitter jag här, till viss del fylld med skam och till viss del fylld av stolthet. Jag brukar inte stå på mig på det sättet och jag blir väldigt sällan riktigt arg. Jag får helt enkelt förlika mig vid tanken att jag inte gillar min bror och att jag alltid kommer att vara ett ensambarn. Det är lite sorgligt…