Hej varför tror du dig behöva just en hund? Har du haft hund tidigare?

Att allt känns svart och ingen förstår dig är en ganska vanlig känsla fören tonåring. Jag et att jag låter vuxen men ja, det är jag och jag har gått igenom liknande känslor när jag växte upp.

Men som sagt jag är intresserad av vad som du tror kommer ändras av att du skaffar hund? Den är ju en levande individ som du måste ta hand om dressera mata och promenarea varje dag minimum två gånger.

Inte för att vara elak men om du vill begrava anisktet i en päls finns ju dessa att köpa på second hand affärer.

Lyckan är flyktig och i många fall skapar man den själv

Du förstår inte. Du ser det som en fling som går över. Jag vill inte ha ena päls, jag vill ha min hund och jag vill ha den nu och jag offrar vad som krävs. Jag dör om jag inte får honom. Jag saknar min border collie varje sekund. Varje sekund suger. Hela världen suger.

Det hjälper inte. Säg inte vad jag ska tänka eller känna. Säg inte så. Det gör mig arg ledsen och besviken. Och mer säker på att allt faktiskt är vuxna förståndiga logiskt känslokallt. JAG BEHÖVER MIN HUND, END OF DISCUSSION, jag bryr mig inte om något annat. Jag lever bara på att någon dag få en hund, och min lillebror. Det är det enda jag kan och vet och känner.

B

Okej du skrev inte i ditt första inlägg att det fanns en riktig hund du verkar ha blivit av med. Det lät mest som du var sur för att dina föräldrar inte vill ge dig en hund.

Fast jag kanske förstod fel igen? Du kanske vill ha en bortder collie bara?  En border collie behöver väldigt mycket motion och uppmärksamhet för att må bra

Men en hund behöver ju faktiskt få vara en hund. . .

Jah har samma behov som du, framförallt som yngre (20 nu). När jag var 16 fick jag äntligen en egen hund som har hjälp mig med mycket. Dock skulle jag aldrig få för mig att visa min innersta sorg för henne eller låta henne uppleva mina utbrott av ångestattacker. Detta är inget som en hund skall behöva uppleva. Hon hjälper mig inte att snabbare komma upp ur svackor, men hon gör dem lättare och förhindrar dem. Vi är mycket aktiva hon och jag. Promenerar mycket, tävlar och tränar agility och lydnad, tränar freestyle, viltspår m.m. Detta stärker en relation och gör att man mår bra. Att se min hunds uttryck när jag är som svagast är inget roligt och är inget bra för en hund att uppleva. Då går jag till ett annat rum och kommer ut när jag är redo att skratta tillsammans med min hund igen :)

Man skall inte kräva en hund. Man har inte rätt till en hund, hur dåligt man än mår. Man måste se till hundens bästa också. Men är man beredd att offra en del saker som jag har fått göra så kan hundar hjälpa en med mycket och man kan få tillbaka andra saker i gengäld.

Hoppas detta hjälpte lite i dina tankar!

Jag förstår hur du känner för en hund har en stor beydelse i ens liv. Vi har haft pudlar sedan 1977 och bara tikar. Mellan 2001 och 2005 hade vi ingen pudel och min man sa att vi ska kanske inte skaffa någon fler för det är så jobbig då de går bort.

När det gått 4 år så höll jag på att bli tokig och måste bara ha en pudelflicka så vi köpte Molly och jag älskar henne så innerligt och det gör min man med.

Vår äldre son och hans familj har en bordecollie som heter Neela och hon är så kramgo men Molly gillar inte då ho vallar henne *hihi*

Nu vet jag inte hur gammal du är och varför du inte ska kunna få en ny hund. Kramar till dig

Jag förstår att du vill ha hund, ville själv ha det under hela uppväxten. 
Familjen hade hund tills jag blev 9, då var hunden nästan 18år.
Hon avlivades och mitt liv förstördes.  
Sedan dog den 14åriga katten som hela mitt liv sovit jämte mig, varje natt.
Jag är själv väldigt ensam av mig, har alltid tytt mig till djur.
Aldrig behövt en människas närhet. 
Jag fick en kanin och det hjälpte mitt sörjande en hel del.
Vi skaffade katt igen och även hästar. 
Men saknaden av hund var stor.  
Det har gått 11 år nu. Mamma vill inte ha hund.
Hon sörjer den gamla ännu.

Under högstadiet hade jag flera dagmatte hundar, kanske kan vara något för dig med?
Mänga pensionärer vill ha hjälp med långpromenader.

Jag bor nu i lägenhet med en sambo.  
Vi har hund nu. Lyckan är stor.  
Han har hjälpt mig mycket.
Han kom från ett hem där han blev vanvårdad under 6,5års tid.
(skulle fylla 7 ett par månader efter att jag fick hem honom)
Vi har tillsammans rest oss ur askan, kämpat oss fram igenom livet.

Vi har båda svårigheter med den sociala biten.
Men jag vill min hunds bästa, jag vill att han ska få vara hund och leka med andra hundar.
Kämpar med det varje dag, tränar varje dag. 
Han har fått mig att åtminstone uppskatta andra människor lite.
Iallafall hundägare som är villiga att låta min hund bli vän med deras.

Ikaross som min hund heter är alltid med mig.
Vart jag än går, vart jag än åker så är han alltid med.
Han skyddar mig och jag skyddar honom.
Finns ingen jag litar på mer än honom.

Jag förstår att du saknar en hund.
Men är du beredd på att ge den allt den behöver?
Hur dåligt du än mår?
Hunden måste ju få utlopp för sina behov även om du helst av allt vill ligga i sängen och bara dö..

Sluta grina och gör något åt saken! En jag känner, hennes föräldrar vägrade att betala för häst så denna tjej höll upp ett jobb + skola + att ta hand om hästen och har gjort det sedan hon var 14 år gammal! Finns folk som har det mycket värre än du, du är bara barnslig och behöver växa upp!

Ivycorn: O det är så att Itasca har det värre än många andra. Det är svårt att sätta sånt på en skala o jämföra vem som har det jobbigast med vad. För alla har olika tolleransnivåer.

Här inne är vi stöttande mot varandra, inte nedsättande.

Ibland måste man lära sig den hårda vägen.

Jo men hon är tolv. Då är man inte alltid så mogen..

#12 o #14, Jag håller med er. Tror inte alls någon som är ledsen o mår dåligt blir hjälpt av hårda ord.

Klart att de finns dsom har de värre barn som förlorar sina föräldrar i krig som svälter inte har tak över huvudet som misshandlas o blir sålda som sex slavar osv.

Men mår man riktigt dåligt är ens egen smärta mer än nog.

Itasca.

Jag är en sådan vuxen som förstår. O din önskan speciellt had inte jag haft min hund skulle jag inte må så bra som jag gör när jag kunde köpa henne efter 35 års längtan var de Lycka de lovar jag.

O de är ju inte helt utan annledning hunda/djur andvänd i vården o i terapi syfte för bar. de finns tex hundar som stöttar barn vid svåra rättegångar osv.

Men nu är de ju inte alltid rättvist här ivärlden o din familj kanske inte har möjlighet att ha hund nu?? Den kan ju inte vara ensam om dagarna o du går i skolan. Att de är mycket jobb med en hund de vet du ju efter som du haft en border colli som är en mycker krävande ras.

Men jag tänker att du kanske kunde ha ett djur som är mindre krävande??

Sen tjejen så är du i en jobbig period i livet snart tånårig då man kommer in i puberteten o hormonerna gör att man åker berjodalbana.

Kramar om dig..

Jag håller helt och hållet med Kalendula…

Alla mår dåligt i denna värld. Jag har haft liknande situation som Itasca, vad man än säger så hjälper det inte. T.ex. skulle jag tagit indra-bus ord som att jag inte var mogen nog att ha en hund.

Det här är något mellan itascas föräldrar och henne själv.

Men. den verkliga lyckan existerar bara när den är delad.

Man kan ha hur mycket som helst men ändå aldrig vara lycklig.

Det är bättre att arbeta upp sitt eget liv och skita i vad alla andra säger, itascas tid kommer att komma den också.

Precis man måste må bra i sig själv först annars hjälper inte vänner familj eller en hel kennel heller. Visst är det skönt att ha något som älskar en ovillkorligt som man brukar säga om hundar (stämmer inte).

Men har man dålig självkänsla och ett självförakt så spelar det ingen roll egentligen hur många man har omkring sig? Man kommer känna sig ensam ändå.  Det bästa är att arbeta med sig själv och varför man känner som man gör? Vad kan man göra för att må bättre? En hund är ett flockdjur som lever i en strikt hierarki, det är inte bra att ta in en om man mår dåligt. Bättre då att besöka en som tillhör en närstående.