det lättaste att skaffa vänner för mig är från skolan. Jag hade ganska sjysta kompisar på gymnasiet. Men när jag gick på lågstadiet så var dom helt misslyckade. Dom var helt enkelt misslyckade och taskiga i alla fall vissa av dom. Men tycker Du det är svårt att skaffa vänner?

tyvärr går jag itne i skolan längre :) längtar dock tillbaka!

Jg har aldrig haft svårt att skaffa vänner förut, men nu verkar jag inte hitta några bra…

Kanske skulle någon form av kurs hjälpa, tyska, bokbinderi eller målning, allt kan duga.

Jag har ungefär samma problem som TS. För egen del har det gått så långt att jagfaktiskt inte gör något. För det där med att gå på kurser o gå med i föreningar är inte till någon hjälp. Man känner sig väldigt främmande bland föreningsmänniskor o i olika konstelationer av grupper.

Jag umgås mest med min killkompis.

Det enda tips jag kan komma med är att börja prata med folk, ställa frågor om dem o deras intressen etc.

#2 ok. Men du umgås väl med någon ibland eller?

Mina föräldrar umgås jag en hel del med också.

Här har du vänner och sedan kan du ta kontakt via folk på affärer kanske och börja prata eller om du har någon hobby. Dumma svar kanske av mig men jag är den som alltid pratar med folk ute överallt!

#7

Jag är också sådan, jag kan prata lite med främmande av och till, speciellt i butiker och så.

Hej Lilla Tistel <3

Jag kände likadant när jag flyttade till Skåne, bort från hemstaden å inga släktingar å nära och kära i närheten…..

Man kan nog bli ensammare i en stor stad än vad man blir på landsbygden…..

Ofta på landet så bryr sig folk om varandra…på gott och ont…..

Men jag tror du behöver ha dina nära och kära på lite närmare håll, du kan inte tänka dig att flytta med älsklingen? Halva vägen kanske till en annan stad fast lite närmare ? <3

Närmare för dej att hälsa på och ta emot besök från dina nära och kära, likadant för din älskling - då har ni ungefär lika långt var :)

Från Sunflower-mamman :) <3

Jag har gått igenom samma sak. Jag flyttade från hela mitt liv, alla mina vänner för två år sedan, men det behöves. Jag har vänner här också, men inte på samma sätt. Jag träffade dem via skolan. Den enda vännen jag haft här som jag verkligen kan vara mig själv med, hon har börjat umgås med mina andra mer ytliga vänner nu och har förändrats helt och hållet. Så jag är antingen alltid ensam, eller med min pojkvän. Men jag har faktiskt fått kontakt med många människor genom att jag skaffat en hund som jag börjat ställa ut, så kom liksom in i en helt ny värld där.

Men som sagt, ett tips är att börja någon kurs eller något annat som för samman människor med lika intresse :)

Jag har inte alls samma problem i dag med min ensamhet. För att jag började prata med folk. Sedan fick jag god hjälp av den sociala biten på nätet, speciellt här på iFokus.

För jag tänkte som så att känslorna är ju samma på nätet som i det riktiga livet.

Jag har kommit i kontakt med så otoligt många underbara människor. + att jag äntligen av en slump tog upp bekantskapen med en kär vän sedan 28 år tillbaka. Vi har inte sets på ca 20 år.

Hej. Tycker inte det borde vara så stort problem om man redan är två. Jag menar du har ju din älskling. Ni två utgör ett par. Bygg upp er relation, hitta er glädje och gå sedan ut tillsammans och hitta andra par som ni kan umgås med. Det är många som inte har någon pojk-/flickvän alls, och som är verkligt ensamma. Kanske att de inte ens har släkten som de kan prata med. Har du tänkt på det? Det låter i mycket som lite välfärdsproblematik det som ni har. Tänk istället på sådana som är verkligt ensamma - för sådana människor finns också. Jag känner par med familj som inte alls har vänner, men de har åtmistone varandra. Från min synvinkel sett är det här fullt tillräckligt. Och med den goda självkänsla som byggs upp i det parförhållandet blir det knappast någon match att få andra vänner.

Vuxna människor har mycket svårare än barn att ta till sig nya vänner och kompisar för man är mer reserverad och vis av erfarenheter. Så man dömer ut nya bekantskaper, man borde vara mer öppen som man var en gång i tidiga barndomen.

Du har rätt i det Beavis. Vi bär ju alla omkring på den där lilla glada killen eller tjejen inom oss. Hur ska man då bära sig åt för att frigöra honom, t.ex. i sin yrkesroll? Det är så väldigt lätt att vi tilldelas olika roller och mönster som vi fastnar i. Det krävs en andlig revolution här. Men vad har man egentligen att förlora?

Jag antar att TS får ta modet till sig och föreslå en fika eller nåt liknande för en eller flera av dem hon gillar bäst bland sina arbetskamrater och kanske få en närmare relation. Jag tror det är enklaste sättet att skaffa nya vänner om man är fat i en relation och inte går ut lika mycket.

Annars är väl komvux eller andra kurser ett sätt att få vänner? Lär dej dreja

Ja, ibland är det bara det att man är så fullständigt fastkörd i sin situation och i sin arbetsroll så att alla de där förslagen, mest upplevs som hurtfriska, sportiga ryggdunkningar från människor som har det så mycket bättre än en själv. Jag menar då man helst vill vira en varm filt runt sig och sätta sig framför öppna spisen och vänta till sommaren. Man tycker att kurser och liknande är uppoffringar utöver det vanliga. De slukar tid och dessutom är det inte alls sagt att vänner hittas via dem. Alla borde väl bara bli så mycket mänskligare och varmare mot varandra i den kalla tid som vi lever i, och det blir man bara genom egna upplevelser, kriser och en god portion människokännedom.

#16 Visst kan man tycka det. Men i väntan på att svenskarna ändrar sin kulturella särart och blir öppnare emot främlingar och vi blir bättre på att som vuxna ta emot nya vänner helt spontant får man ibland tränga sog på lite. Hellre kanske "gå en kurs och ta sig ur sin bekvämlighetszon" Än attsitta hemma under en filt och sura? kurs var bara ett  förslag på aktivitet börja sporta kanske?

Bästa medicinen mot ensamhet är väl tvåsamhet eller gemenskap. Det är väl klart som korvspad att en motsats bara kan botas med sin motsats. Som att hunger botas med mat, och törst med vätska. Lätt som en plätt att säga - men svårt att genomföra. Är man ensam är man ensam och ensamheten kan bero på att motsatsen av någon anledning inte står att finna eller lyckas åstadkommas. Hur lätt skulle det inte vara att bota tungsinne med en vits som får dig att skratta eller sömnbrist med sömn - bara du kan somna och inte ligger vaken och grubblar. Någon känd poet sade visst att man inte ska ge en iskall människa en varm filt - utan kanske ett lite mindre kallt rum först till att börja med, om du förstår min poäng?

känner mig ensam varje dag 

#10 Man måste kanske göa något åt grundorsaken till varför man är ensam? Ibland väljer man att vara ensam även om man inte trivs med det. Andra gånger tvingas man till det pga flytt osv Men man måsta ta sig ut och kontakta människor, är man blyg är det något att överbrygga. med lite stöd

Tack för tipset som alla ger det vill säga också det är inte så lätt att bara gårut och träffa folk ibland kan det vara osäker på att det är rätt personer som man vill prata med eller många folk som man försöker prata med dem svarar på dåligt sätt och då man blir ner knekt med sina känslor  och visa arbets kamerat när man vill komma in med de i bilden då blir det fel tankar av de tyvär så har jag själv har upplevt så

#21 Det var inte illa menat så. men ibland gör man det kanske svårt för sig? jag vet att det är svårt att få nya kompisar som vuxen för de flesta har redan byggt upp sitt sociala skyddsnät och är nöjda där.

Men om man inte går ut och träffar folk där de är så är risken lika mednoll att man får nya vänner Nya vänner kan bli nya kompisar. Friskt vågat hälften vunnet typ.

Svarar folk på ett dåligt sätt får man inte ta åt sig utan fortsätta vara vänlig och försöka igen, jag vet att man kanske blir lite nedstämnd just då men fortsätter man försöka vinner man så småning om och det blir lättare när man försökt någn gång. Det är som när man raggar, jobbigt och pinsamt i början sen flyter det även om man inte får napp så ofta. Man kan få en vän istället tex

Alla människor har något som gör dem intressanta eller unika. Det kan vara en speciell syn på ett problem eller en sak, det kan vara en annan kulturell bakgrund. En viktig sak är att man inte gör sig av med sin självrespekt, dvs att man strävar efter att ha ett rent samvete. Då tycker jag att det inte borde vara några problem. Och så klart så träffar man ingen när man sitter ensam hemma, utom på nätet då förstås. Men undvik att göra sådant som inte passar din personlighet. Det finns alltid någon som vill prata med en ärlig och intressant människa, som jobbar på sig själv. Singelcaféer och singelbarer är något som jag personligen saknar. Tänk att de ska vara så svåra att få till. Med lite ideella krafter så…

Hos mig sker det genom en slump.