Jag har inte en enda vän
Det är inget jag bara säger. Det är så, på riktigt.
Har utbildning, arbete, barn, make. Men inga vänner. Inte en enda. Vi som par har heller inga vänner.
Jag är drygt 30 år men de enda jag träffar är min familj.
Jag längtar efter en vän att ringa. Någon att berätta allt för. Någon som ringer mig och vill träffas. Någon som tycker om mig precis som jag är. Det gör ont.
Tycker synd om mina barn som får växa upp i en asocial familj. Jag önskar dem ju hela världen. Som tur är har de dagis och socialt utbyte där.
Har arbetskamrater som jag tycker om och som tycker om mig. Men de har redan ett rikt socialt liv med många vänner som de pratar om. Det gör så ont och jag känner mig onormal och konstig som inte har ngn.
Du är inte alls konstig, men jag har ett förslag. Varför inte anordna ett litet kalas för några av dagisbarnen, där föräldrarna är välkomna att delta. Ett jäätebra sätt att träffa nya människor. O dessutom så har man ju sina barn som frontfigurer. Dom kan berätta en hel del om barnen o föräldrarna.
Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.
"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"
![[Beavis]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Ja eller antyd att du gärna skulle hänga med när dina arbetskamrater skall göra något? Arbetskamrater är ju en bra början för att skaffa sig vänner även utanför jobbet. Föreslå att ni ska fika efter jobet osv. Det är jobbigt innan man gjort det men sedan flyter det på.
hej jag vill säga att du är inte ensam Jag är en person som dig men skillnaden är att jag är ensamvarg :( vill också ha vänner precis som du menar så jag förstår dig med det du säger 
Maichel
hej jag vill säga att du är inte ensam Jag är en person som dig men skillnaden är att jag är ensamvarg :( vill också ha vänner precis som du menar så jag förstår dig med det du säger
Maichel
#4 Prova att skriva till henne
Starta ny diskussion